Konservatism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Konservativ)
Hoppa till: navigering, sök
"Konservativ" hänvisar hit. Se konservativt fält för det fysikaliska begreppet.
Den här artikeln ingår i
serien om Konservatism
.
Ideologier

Liberalkonservatism
Värdekonservatism
Kulturkonservatism
Socialkonservatism
Neokonservatism
Nykonservatism
Paleokonservatism
Radikalkonservatism
Lundakonservatism
Nationalkonservatism
Kristen höger

Partier

Konservativa partier
Internationella Demokratiska Unionen
Europeiska folkpartiet (EU)

redigera

Konservatism (av latinets conservare, bevara) är en politisk idétradition som kom till uttryck hos den irländska filosofen Edmund Burke och hans kritik av den franska revolutionen och de idéer som den stod för. Joseph de Maistre är en annan centralgestalt för idétraditionen. Uttrycket konservatism myntades av den franske politikern och författaren François-René de Chateaubriand. Konservatism betraktas vanligen som höger på den politiska höger-vänsterskalan, med en betoning på politisk ordning, kontinuitet och stabilitet över förment underordnade sociala och ekonomiska faktorer. Detta härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och av ett mer (traditionellt) auktoritärt styrelseskick satt till höger i kammaren.

Ibland används uttrycket konservatism för att beskriva en generell vilja att bevara status quo. Denna så kallade strukturkonservatism skall dock inte sammanblandas med ideologisk/politisk konservatism som menar att det finns vissa absoluta värden eller givna institutioner som man bör värna om.

Konservatismens grundläggande principer[redigera | redigera wikitext]

Generellt kan sägas att konservativa vill bevara hävdvunna, konventionella eller traditionella samhällsinstitutioner, och motverka hastiga förändringar i samhället. Vilka institutioner detta är mer konkret, har varierat från samhälle till samhälle, även om drag såsom familj, släkt, börd, kyrka/församling (religion i allmänhet), lokalsamhälle/regionen, och monarki är mer vanligt förekommande än andra drag. Under 1800- och 1900-talet har den viktigaste ideologiska skiljelinjen framförallt gått mellan den tyska nationalistiska konservatismen[källa behövs] och den anglosaxiska liberala konservatismen.

Två grundläggande principer som tillskrivs mycket stort värde inom konservatismen, och ibland brukar beskrivas som dess kännetecken, är följande:

1: Konservatismen anser att det existerar en naturlig lag. Denna naturliga lag är en universell objektiv etisk ordning som människan inte kan förändra och som existerar oberoende av människors vilja. När människor väljer att leva i enlighet med denna ordning tror konservatismen att samhället och människan utvecklas på ett relativt harmoniskt och lyckligt vis. Framsteg för konservatismen är således när människor lever mer och mer i enlighet med den naturliga lagen och man anser därför att värdenihilismen är teoretiskt likväl som praktiskt felaktig.[1][2]

2: Konservatismen anser att människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Denna ofullkomlighet gäller även hennes förnuft och därför anser konservatismen att människan inte enbart med hjälp av förnuftet kan upptäcka och tillgodogöra sig den naturliga lagen. Istället menar konservatismen att den naturliga lagen främst kan synliggöras genom kultur, traditioner och sedvänjor. Dessa har nämligen skapats spontant över flera generationer genom trial-and-error vilket medför att den naturliga lagen med tiden utkristalliseras allt tydligare i dessa. Denna små stegens utveckling kallar Edmund Burke för innovation. Till detta kommer därför ett generellt avståndstagande från alla projekt och tankar med mål att skapa utopier och perfekta samhällen; då konservatismen anser att människas blotta natur omöjliggör detta. [3]

Att dessa två pelare, objektiv moral och relativa lösningar, kan komma i konflikt med varandra är en av de mer grundläggande spänningsfälten i den konservativa ideologin. Det finns andra än konservativa som kan gå med på en av dessa två pelare men det är kombinationen av dessa två som utgör kärnan i konservatismen. Thomister anser till exempel att det existerar en naturlig lag, men de anser också att det går att upptäcka den med hjälp av förnuftet och skolastiken. Friedrich von Hayek i sin tur delade konservatismens kritik emot förnuftstron, men ansåg inte att det går att upptäcka en naturlig lag genom kulturen och traditionerna.

Edmund Burke, konservativ tänkare, (1729-1797).

Ett annat sätt att beskriva konservatismens huvuddrag gjordes av den amerikanska konservative teoretikern Russell Kirk som formulerade sex principer som till stor del tar sin utgångspunkt i de två ovannämnda principerna.

  • Tron på en transcendent ordning, baserad på gudomlig ordning eller en naturlig lag.
  • En förkärlek för den mänskliga existensens mångfald och mysterium.
  • Övertygelsen att samhället behöver hierarkier och klasser som uttrycker naturliga olikheter, även om dessa inte är eviga eller omöjliga att reformera.
  • Tron att det finns ett nära samband mellan privategendom och frihet.
  • Tron på sed, konvention och hävd.
  • Erkännande att innovation bör ske i enlighet med existerande traditioner och sedvänjor, vilket innebär respekt för det politiska värdet av klokhetens dygd.

Utifrån sina principer riktar konservatismen traditionellt sett kritik emot sina motståndare utifrån fem punkter.

1: Konservatismen anser att de politiska ideologierna lider av en överdriven förnuftstro. De inser att människans förnuft är kraftigt begränsat och att dessa begränsningar leder till att alla planer som enbart bygger på förnuftet alltid kommer föra med sig oförutsedda (och ofta mycket negativa) konsekvenser. Människans förnuft är otillräckligt för att tillgodogöra sig en önskad och hastig samhällsförändring, vilket åskådliggörs i Burkes kritik av den franska revolutionen.

2: Konservatismen anser att de politiska ideologierna ofta förändrar utan att förbättra. De omkullkastar kultur och tradition bara för omkullkastandets skull och begriper inte det långsamt och organiskt framväxtas värde.

3: Konservatismen anser att de politiska ideologierna är mer intresserade av att skissera på nya samhällen än utveckla det vi har, och att dessa skisser därför inte kommer att fungera i praktiken.

4: Konservatismen anser att de politiska ideologierna blundar för människans mörka sidor. De politiska ideologierna tror att det går att uppnå utopier (perfekta samhällen) där människans ondska kommer att vara bortblåst. Konservatismen menar att detta är en naiv syn på människan och motiven/viljan att göra onda handlingar (girighet, maktlystnad, lust etc.) alltid kommer att finnas i alla samhällen eftersom de är medfödda.

5: Konservatismen anser att de politiska ideologierna blundar för och motarbetar de naturliga skillnader som finns mellan människor. Att människor är olika och olika bra på olika saker är varken fel eller något som bör bekämpas. Dessa försök att bryta ned de naturliga olikheterna kallar konservatismen för nivellering eftersom den enda möjliga konsekvensen av en sådan process är att de naturliga talangerna jämnas ner till de talanglösas nivå.

Konflikter inom konservatismen[redigera | redigera wikitext]

Liberal- och socialkonservatism[redigera | redigera wikitext]

Inom konservatismen existerar det schismer som oftast härrör från betoningar av olika principer inom konservatismen. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen som drar mer åt liberalkonservatismen och den kontinentala som drar mer åt socialkonservatismen. Den tyska socialkonservatismen kombinerade traditionellt detta drag med nationalism, och kallades då nationalkonservatism. Den stora skillnaden mellan dessa är synen på staten, där anglosaxisk konservatismen är skeptiskt inställd medan "den europeiska" konservatismen bejakar staten som "den stora förhindraren av katastrof" (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta emot välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring (Otto von Bismarck, ofta sedd som statssocialismens grundare, i Storbritannien representerad av Benjamin Disraeli). Liberalkonservativa är också ofta mer välvilligt inställda till globaliseringen än vad socialkonservativa är. Medan Edmund Burke anses ha lagt grunden för all modern konservatism, har inflytandet från den kontrarevolutionäre Joseph De Maistre och filosofen Friedrich Hegel varit avgörande för den kontinentala konservatismens parallella idéutveckling med den anglosaxiska konservatismen.

Neo- och paleokonservatism[redigera | redigera wikitext]

En annan schism mellan konservativa som härrör ifrån att man betonar principer olika är den konflikt som finns mellan neokonservativa och paleokonservativa i modern amerikansk konservatism.

Neokonservatismen anser att det finns en tämligen god uppfattning om vad den naturliga lagen omfattar för värderingar. Till dessa räknar man frihet, demokrati/självstyre, familj, äganderätt, gemenskap etc. Man menar därför också på att vi har ett ansvar för att sprida dessa värderingar till de platser där de inte finns och att det är rätt att, med militärt våld om så krävs, avsätta diktaturer som motarbetar dessa värderingar.

Paleokonservatismen menar i motsats till detta att även om det stämmer att vi har en god uppfattning om den naturliga lagen så kan vi inte ”exportera” den hur som helst. Den respekt vi har för den naturliga lagen kommer ur vår historia och den har en tydlig förankring i vår kultur och litteratur. Även om den naturliga lagen är sann för alla människor över hela jorden kan man inte skapa förankring för den bara genom förnuftet, den måste också förankras i kulturen och traditionerna och det tar tid. Därtill kan vi inte förutse konsekvenserna av att försöka förändra andra samhällen ifrån grunden och risken blir att man gör samma fel som de franska revolutionärerna gjorde.

George W. Bush presidentskap har ofta kallats neokonservativt och Dick Cheney har ofta pekats ut som en ledande företrädare för den linjen inom administrationen. Pat Buchanan identifieras ofta som en ledande paleokonservativ politiker. I och med Tea Party-rörelsens uppkomst, valet av Barack Obama till USA:s president och republikanernas seger har de paleokonservativa elementen inom amerikansk konservatism stärkts, och republikanerna framstår i viss mån åter som det isolationistiska partiet. Bland annat var flera republikanska politiker kritiska till interventionen i Libyen 2011, en uppfattning som partiets presidentkandidat Mitt Romney inte delar.

Skillnader från land till land[redigera | redigera wikitext]

Vilka institutioner och traditioner som anses viktiga att bevara varierar därför naturligtvis mellan olika grupper och framförallt beroende på vilken kultur man befinner sig i. I USA, där konservatismen för det mesta har klassiskt liberala inslag (särskilt på det ekonomiska området) anser många konservativa att det är viktigt att bevara amerikanernas rätt att bära vapen, eftersom denna tradition har funnits länge och effektivt värnat den individuella friheten mot en alltför stark statsmakt med totalt våldsmonopol. I Europa betonar de konservativa snarare civilsamhället, statskyrkan och rätten att slippa behöva bära vapen för att skydda sig själva.

Partibildningar och andra sammanslutningar[redigera | redigera wikitext]

Sveriges enda uttalat konservativa riksdagspartier är Moderata samlingspartiet som officiellt företräder en liberalkonservativ linje och Sverigedemokraterna som betecknar sig själva som ett socialkonservativt parti. Kristdemokraterna, och då särskilt dess ungdomsförbund KDU, företräder också tydligt konservatismen, även om partiet inte är uttalat konservativt. Internetcommunityn Konservativt forum samt studentföreningen Föreningen Heimdal i Uppsala är också två sammanslutningar som företräder den konservativa ideologin i Sverige. Storbloggen Tradition & Fason bedriver klassisk konservativ opinionsbildning på Internet, med skribenter från framför allt moderaterna och kristdemokraterna.

Kända konservativa[redigera | redigera wikitext]

Filosofer och intellektuella

Statsmän och politiker


Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stanlis, Peter, Edmund Burke and the Natural Law (1958), The University of Michigan Press
  2. ^ Pappin, Joseph L., The Metaphysics of Edmund Burke (1993), Fordham University Press
  3. ^ Kirk, Russell, Enemies of the Permanent Things: Observations of Abnormity in Literature and Politics (1969), Arlington House

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]