Marocko

Konungariket Marocko المملكة المغربية Al-Mamlakatu l-Maġribiyah Tageldit n l-Maɣrib
Flagga Statsvapen
Valspråk: اللّه، الوطن، الملك Arabiska: ’Allah, al-Waṭan, al-Malik (Gud, hemlandet, kungen)
Nationalsång: «النشيد الشريف» (An-našīd aš-šarīf) — «Hymne Chérifien»
Huvudstad		Rabat
Största stad		Casablanca
Officiellt språk		Arabiska Amazigh
Statsskick		konstitutionell monarki
-	Kung	Mohammed VI
-	Premiärminister	Abdelilah Benkirane
Självständighet		från Frankrike från Spanien
-	Erkänd	2 mars 1956 7 april 1956
Area
-	Totalt	446 550 km2 (56:e)
-	Vatten (%)	försumbart
Befolkning
-	års uppskattning	35 657 056 (35:e)
-	Befolkningstäthet	71,6/km2 (122:e)
BNP (PPP)		2011 års beräkning
-	Totalt	$158 milj (56:e)
-	Per capita	$4 940
HDI (2011)		0,582 (130:e)
Valuta		Marockansk dirham (MAD)
Tidszon		UTC
Nationalitetsmärke		MA
Landskod		MA, MAR
Landsnummer		212

Mohammed VI, här tillsammans med George W. Bush.

Marocko, formellt Konungariket Marocko (stand. ar.: المملكة المغربية - Al-Mamlakat^u l-Maġribiyah; tamazight: Tageldit n l-Maɣrib, tifinagh: , men ändå Amerruk på andra berberspråk) är en stat i västra Nordafrika. Det är ett av Afrikas nordligaste länder. Landet gränsar till Algeriet, Västsahara, Spanien (exklaverna Ceuta, Melilla och övriga Plazas de soberania) samt Atlanten och Medelhavet. Sedan den 27 februari 1976, då Marocko ockuperade Västsahara, gränsar Marocko även de facto till Mauretanien.

Utbildning

Den sexåriga grundskolan är obligatorisk från sju års ålder men det är inte alla som har chansen att börja skolan. Många avbryter också sin skolgång för att hjälpa till med familjens försörjning. Detta gäller särskilt flickorna på landsbygden. Undervisningen sker på arabiska de två första åren, därefter på arabiska och franska med engelska som första främmande språk.

Historia

Den marockanska staten är av gammalt datum, även om kungaätter och gränser har varierat kraftigt genom åren. En muslimsk kungamakt uppstod i Marocko redan för drygt tusen år sedan, och axlade manteln som "amir al-muminin", eller de troendes befälhavare, en titel som annars främst använts av Profeten Muhammad och de muslimska kaliferna. Landet införlivades aldrig med det Osmanska imperiet, men koloniserades däremot i början av 1900-talet gradvis av de europeiska kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Landet förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike och blev det 1956, varvid även Spanien gradvis släppte sina områden. Den internationella staden Tanger återlämnades till Marocko samma år.

Sedan dess har landet styrts av tre kungar, Muhammed V (till 1961), Hassan II (1961-1999) och Muhammed VI (från 1999). Den kung som främst format landet är Hassan II, som styrde i nästan fyra decennier efter självständigheten. Utrikespolitiskt upprätthöll han goda relationer med Frankrike och USA men kom i konflikt med Algeriet och Mauretanien, vars territorium han (liksom Västsahara) ansåg ingick i Stormarocko. Ett kort krig utkämpades 1963 med Algeriet men ledde inte till de gränsjusteringar som kungen önskat. Inrikespolitiskt styrde Hassan II med hård hand och hålls ansvarig för många människorättskränkningar, bland annat i samband med Västsaharakonflikten (se nedan), men också mot marockanska oppositionella, mest känd är sannolikt Mehdi Ben Barka, en oppositionsledare som kidnappades och antas ha mördats i Paris på 1960-talet. flera statskuppsförsök gjordes mot kungen i början på 1970-talet, och kom mycket nära att döda honom. 1975 lugnade läget ner sig, när en nationalistisk kampanj drogs igång för att annektera grannterritoriet Västsahara, vilket tillät kungen att framställa sig som folkledare och sätta armén i arbete.

Ockupationen av Västsahara blev emellertid en svår börda för landets bräckliga ekonomi, och från och med tidigt 1980-tal hade situationen återigen förvärrats, med omfattande strejker, protester och demonstrationer som slogs ner av polis. Vid samma tid växte slumområden runt marockanska städer upp, som ett resultat av de ekonomiska problemen, och en islamistisk rörelse började växa sig stark där. Från slutet av 1990-talet mildrades hans styre något, och ekonomiska reformer och satsningar på turism ledde till förbättrade statsfinanser, även om fattigdomen fortfarande är utbredd. Efter Muhammed VI:s trontillträde har regimen i Marocko liberaliserats ytterligare. Fortfarande är landet dock i praktiken helt kontrollerat av kungen, som bland annat tillsätter premiärministrar och regeringar och kan upplösa parlamentet, och det är strikt förbjudet att kritisera eller ifrågasätta honom eller hans beslut. Den oberoende pressen har blivit relativt frispråkig sedan 1990-talets slut, men under 2005 och 2006 stängdes flera tidningar av regeringen för kritik mot kungen eller i Västsaharafrågan, och åtskilliga journalister har fängslats.[2] TV-medierna förblir i kungahusets händer.

De goda relationerna med USA och Frankrike har fortsatt under Muhammed VI. Under 2000-talet har islamistiska terrorattentat drabbat flera av Marockos städer, bl.a. Casablanca, efter vilka landet har samarbetat tätt med USA i "kriget mot terrorismen", även om inhemska människorättsgrupper menar att det alltför ofta skett genom tortyr. Marocko utsågs år 2004 till en "major non NATO ally" av USA, den högsta status en militärt allierad nation kan få förutom Nato-medlemskap.

Västsaharakonflikten

Marocko har länge krävt att få annektera Västsahara, före detta Spanska Sahara. Detta område administrerades som en separat koloni av Spanien, och koloniserades också långt tidigare än de delar av Marocko som Spanien kontrollerade under kolonialtiden (från år 1884), varför Spanien och FN vägrade erkänna det som en del av Marocko. Internationella domstolen i Haag fastslog också 1975 att, även om det fanns vissa band mellan västsahariska invånare och Marocko (liksom med Mauretanien) så var de inte starka nog för att frånta dem deras självbestämmanderätt i enlighet med FN:s resolutioner om hur före detta kolonier ska behandlas. Enligt Madridavtalet mellan Spanien, Marocko och Mauretanien övertog Marocko 1976 den norra delen av Västsahara från den spanska kolonialmakten medan Mauretanien övertog den södra delen. Detta erkändes inte av FN, som sedan 1960-talet krävt en folkomröstning bland Västsaharas invånare om vad som ska ske med området. Strider utbröt med en inhemsk gerilla, Polisario, som sedan tidigare utkämpade ett uppror mot Spanien för ett självständigt Västsahara. 1979 tvingades Mauretanien att ge upp sin del, vilken då övertogs av Marocko. Marocko har sedan dess de facto kontroll över cirka 2/3 av området, inklusive alla större städer, efter att ha byggt en lång minerad mur som delar området i två delar.

Territoriets status är fortfarande oklar. Återstoden styrs av Polisario, som är baserat bland de tiotusentals västsahariska flyktingar som sedan 1970-talet lever i Algeriets Tindouf-provins. En vapenvila har varit i kraft sedan 1991. Den övervakas av Minurso, en FN-mission som de senaste sjutton åren har haft i uppdrag att arrangera en folkomröstning om självständighet eller integration med Marocko. Folkomröstningen sköts upprepade gånger upp under 1990-talet, efter marockanska invändningar, och sedan år 2000 vägrar Marocko återigen att ha med självständighet bland folkomröstningsalternativen. Nu föreslår man istället att Västsahara ska ges begränsad autonomi inom Marockos gränser, men att ingen omröstning om självständighet hålls. Polisario hävdar att detta beror på att Marocko vet att landet kommer att förlora en fri omröstning, och kräver att FN ska agera, hittills utan resultat.

Människor som demonstrerat mot Marockos ockupation av Västsahara har arresterats och fängslats. Tortyr har förekommit vid förhör. En murbyggnad som strider mot folkrätten, 220 mil lång, har Marocko satt upp genom Västsaharas öken för att skydda naturtillgångar och mineralfyndigheter från att nås av sahrawierna. Människor som demonstrerat mot Polisario i Tindouf har arresterats och fängslats.^{[källa behövs]}

Geografi

Marocko

Vy från Spanien mot Marocko

Marocko är efter yta inte lika stort som flera andra stater i Afrika, men landskapet är mycket varierat. Landet har en längre kustlinje mot Medelhavet och Atlanten i norr och väst, ett högland vid Atlanten som motsvarar den spanska Meseta Central, bergstrakter som Atlasbergen och Rifbergen samt den låglänta övergången till Sahara.

Kusten vid Medelhavet är ofta brant med klippor och kännetecknas av flera vikar och uddar. Vid floden Moulouyas mynning nära gränsen till Algeriet blir landskapet vid kusten låglänt. Vid Medelhavets västra ände finns en udde mot Europa som har formen av en skära.

Kusten vid Atlanten är ganska rak och låg. Vinden transporterar mycket sand och därför finns här nästan inga hamnar. Regionen kring floden Sebou är låg och sedan följer högplatån. Platån stiger upp till 450 meter över havet. Vegetationsformen är här vanligen stäpp. Över höglandet är några enstaka berg fördelade. I syd och öst omsluts platån av höga bergskedjor som Mellanatlas och Högatlas. Dessa bergstrakter reser sig sedan tertiär då den afrikanska plattan träffar på den eurasiska plattan. Jordbävningar som, till exempel den i Agadir 1960, visar att processen är fortfarande i gång. Atlasbergen bildar en naturlig och kulturell gräns mellan Medelhavszonen och Sahara. Högatlas sträcker sig i en svag båge över cirka 800 km från sydväst till nordöst. Med sina branta sluttningar och klippiga berg har den alpin karaktär. Här ligger Atlasbergens och norra Afrikas högsta toppar, däribland Marockos högsta berg Jbel Toubkal (4 165 meter).

I landets sydöstra hörn går Högatlas över i Saharaatlas. I centrala Marocko ligger lite norr om Högatlas den 300 km långa Mellanatlas. Vid bergskedjans östa ände som brant störtar ner till Moulouya-slätten finns flera 3 000 meter höga toppar, annars är Mellanatlas medelhög. Längs Medelhavets kustlinje sträcker sig från Gibraltar sund till låglandet kring Moulouya de upp till 2 456 meter höga Rifbergen. Dalgången mellan Rifbergen och Mellanatlas är en viktig genomfartsled och kallas därför "Taza-korridoren".

Öster om Moulouya stiger landskapet till en högplatå som främst ligger i Algeriet. Nära Marockos södra gräns ger den tidvis vattenförande floden Ziz upphov till en region med oaser som kallas Tafilet eller Tafilalt. En liknande yppig växtlighet finns längs den 100 till 150 km långa floden Draa som mynnar i sydvästra Marocko i Atlanten.

• Lägsta punkt: Sebkha Tah (55 meter under havsnivån)

Klimat och miljö

Väder i kustområdet vid Atlanten

		Okt	Nov	Dec	Jan	Feb	Mar	Apr
Dag	(°C)	26	24	21	20	21	23	23
Natt	(°C)	15	12	8	7	9	11	13
Vatten	(°C)	19	17	17	16	15	16	17
Soltimmar	(per dag)	8	7	7	8	8	9	10
Källa: Danmarks Meteorogiske Institut

I Marocko råder ett medelhavsklimat, men i inlandet är det varmare och torrare. Bergen i norr är geologiskt instabila och jordbävningar förekommer. Temperaturen varierar kraftigt mellan dag och natt, även inomhus, varför turister bör tänka på att medföra varma kläder.

Några av landets större miljöproblem är jorderosion på grund av avverkning av vegetation för att få mer odlingsbar mark, färskvattenförorening på grund av dålig avloppsrening samt oljeföroreningar i kustvattnen.

Administrativ indelning

Marocko (inklusive Västsahara) är indelat i 16 regioner.

Marockos regioner

• Chaouia-Ouardigha
• Doukala-Abda
• Fès-Boulemane
• Gharb-Chrarda-Béni Hssen
• Grand Casablanca
• Guelmim-Es-Smara
• Marrakech-Tensift-Al Haouz
• Meknès-Tafilalet
• Oriental
• Rabat-Salé-Zemmour-Zaēr
• Souss-Massa-Draâ
• Tadla-Azilal
• Tanger-Tétouan
• Taza-Al Hoceïma-Taounate

Västsahara

Regionen Oued Ed-Dahab-Lagouira, nästan hela regionen Laâyoune-Boujdour-Sakia El Hamra samt södra delen av regionen Guelmim-Es-Smara utgör Västsahara. I de delar av detta område som kontrolleras av Marocko (vissa ökenområden hålls av Front Polisario) tillämpas marockansk lag, och ur marockansk synpunkt är det en helt normal del av landet. Däremot erkänner inte FN och omvärlden någon del av Västsahara som tillhörigt Marocko, utan betraktar det som ett omtvistat territorium med självbestämmanderätt.

Politik

Marocko är en konstitutionell monarki. Landet har ett folkvalt parlament, men det är kungen som har den yttersta makten, och kan styra via dekret. Tryckfrihet och yttrandefrihet är garanterat i lag men är i praktiken begränsade. Medier som yttrar sig kritiskt om till exempel Marockos roll i Västsahara riskerar att dras in.

Marocko protesterar mot att Spanien styr över enklaverna Ceuta och Melilla samt några öar utanför kusten. Marocko kommer inte heller överens med Spanien om var gränsen mellan Kanarieöarna och Marockos fastland ska gå. Detta är föremål för ständiga reservationer från de tvistande parterna, så snart internationella överenskommelser ska träffas i vilket ämne som helst berörande dessa områden.

Officiellt är cannabisodling, tillverkning och smuggling av hasch allvarliga brott i Marocko men i praktiken förekommer en omfattande illegal odling av cannabis, mestadels i Rifbergen i norra Marocko. Den odlade arealen uppskattas till 80 000 hektar och utgör råvara för cirka 90% av det hasch som smugglas till Europa till ett värde som kan uppskattas till 15 miljarder i smugglarledet.

Marocko är medlem i FN och i Arabförbundet.

Valet 2007

Fredag den 7 september 2007 hölls det andra parlamentsvalet under kung Mohammed VI:s tid som monark. Valdeltagandet var det lägsta i landets historia, bara 37 % av de 15  miljoner röstberättigade marockanerna deltog i valet.

Kungen hade innan valet sänkt rösträttsåldern från 20 till 18 år och ökat antalet valkretsar från 91 till 95.

33 politiska partier och 13 oberoende kandidater tävlade om de 325 platserna i parlamentet. Enligt det preliminära resultatet blev det konservativa Självständighetspartiet (Istiqlal) det största partiet med 52 mandat. Islamistiska Rättevise- och utvecklingspartiet (PJD) fick 47 platser, det berber-konservativa Folkrörelsen (MP) och Oberoendes samling (RNI) fick 43 respektive 38 platser vardera medan Socialistpartiet (USFP), som dominerade den avgående regeringen, fick 36 mandat. Liberalkonservativa Konstitutionella förbundet (UC) fick 27 platser. MP, RNI och UC anses tillhöra de kungatrogna partierna, medan Istiqlal och USFP samt PJD är mer självständiga i sin linje till palatset.

Valet 2011

I slutet av 2011 genomfördes ett nytt val efter att marockanska folket röstat för en ny konstitution där kungens makt begränsas. Nu är det regeringens chef, Abdel ilah Benkirane, som styr och det är parlamentet som stiftar lagar. Den nya konstitutionen omfattar en rad fri- och mänskliga rättigheter med bland annat yttrandefrihet, ungdomsrättigheter, kvinnorättigheter och rätten för demonstration, pluralism och respekt för mångfald och förbud av ett partisystem. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Marocko anses vara ett av de liberala och demokratiska länderna i arabvärlden^{[källa behövs]}.

Ekonomi

Med hjälp av bland annat Världsbanken har ekonomiska reformer genomförts och utvecklingen går framåt. 1999 och 2000 led landet av svår torka, vilket gav jordbruket problem. Under samma tid fick man dock in mycket utländsk valuta genom försäljning av licenser för mobiltelefonnät och en viss privatisering av statliga telekommunikationsföretag. 2001 kom de efterlängtade regnen och medförde goda skördar, vilket gav ekonomin ett nytt uppsving. En utbyggnad av det marockanska motorvägsnätverket har också underlättat transport mellan olika landsdelar med motorvägar. Dessa sträcker sig från Tanger och går via bland annat Casablanca och till Agadir.

Det marockanska järnvägsnätet är tämligen svagt uppbyggt, och finns framförallt i landets norra delar. Järnväg och passagerartrafik med nyupprustade vagnar finns mellan Marrakech och Casablanca, Tanger och Rabat. I söder finns s.k. fosfatspår, järnväg som används för industriell transport av fosfat som finns i rikliga mängder av i södra Marocko.

95 % av landets elektricitet framställs av fossila bränslen, och resterande med vattenkraft. Utöver detta importeras en del el.

• Naturtillgångar: fosfat, järnmalm, mangan, bly, zink, fisk
• Narkotika: det förekommer olaglig odling av cannabis, och landet är genomfartsland för kokain från Sydamerika till Europa. Rifbergen är ett marockanskt centrum för cannabisodlingar.

Bankväsende

Marockos valuta är marockansk dirham (MAD).

I somliga butiker och restauranger på turistorter accepteras kreditkort, och på sina håll finns uttagsautomater.

Demografi

• Befolkningens medelålder: 23 år (2002)
• Spädbarnsdödlighet: 4,5 % (2003)
• Befolkningens medellivslängd: 70 år (2003)
• Etniska grupper: araber 75 %, berber 20 %, andra 5 %
• Religiös tillhörighet: muslimer 98,7 %, kristna 1,1 %, judar 0,2 %
• Språk: arabiska, franska, spanska, berberdialekter
• Analfabetism: 50 %

Kultur

Det marockanska köket

Det marockanska köket är sedan länge ansett som ett av världens mest mångfacetterade. Många folkslag har under årens lopp lämnat bidrag till Marockos matkultur, och hämtar influenser från berber, araber, morer, judar, Mellanöstern, medelhavsländerna och Afrika. De kungliga kockarna i Fez, Meknes, Marrakech, Rabat och Tetouan har under århundradenas lopp raffinerat det marockanska köket och gett det dess särprägel. Lök, oliver, torkade och inlagda citroner, granatäpplen, dadlar, fikon, russin och nötter, persilja, koriander och mynta är typiska ingredienser som smaksätter rätter ofta baserade på grönsaker, kyckling eller lamm. En nationalrätt i Marocko är Couscous. Bland drycker kan nämnas grönt te som innehåller mynta.

Religion

Eftersom islam är den helt dominierande religionen iakttas allmänt fastemånaden Ramadan. Tidpunkten, när detta inträffar förskjuts något år från år efter den islamiska tideräkningen. Turisten märker inte så mycket av detta annat än att affärers öppethållningstider kan förskjutas något under Ramadan.

Externa länkar

• Wikitravel, Marocko (engelska)
• Fotografier från Marocko
• Sveriges handel med Marocko

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 september 2010.