Marocko

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 32°N 7°V / 32°N 7°V / 32; -7

Konungariket Marocko
المملكة المغربية
Al-Mamlakatu l-Maġribiyah
Tageldit n l-Maɣrib
Flagga Statsvapen
Valspråkاللّه، الوطن، الملك
Arabiska: ’Allah, al-Waṭan, al-Malik
(Gud, hemlandet, kungen)
Nationalsång: «النشيد الشريف» (An-našīd aš-šarīf) — «Hymne Chérifien»
Huvudstad Rabat
Största stad Casablanca
Officiellt språk Marockanska Arabiska
Amazigh Franska Spanska
Statsskick konstitutionell monarki
 -  Kung Mohammed VI
 -  Premiärminister Abdelilah Benkirane
Självständighet från Frankrike
från Spanien 
 -  Erkänd 2 mars 1956
7 april 1956 
Area
 -  Totalt 446 550 km² (56:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Befolkning
 -   års uppskattning 35 657 056 (35:e)
 -  Befolkningstäthet 71,6/km² (122:e)
BNP (PPP) 2011 års beräkning
 -  Totalt $158 milj (56:e)
 -  Per capita $4 940 
HDI (2011) 0,582 (130:e)
Valuta Marockansk dirham (MAD)
Tidszon UTC
Topografi
 -  Högsta punkt Jbel Toubkal, 4 165 m ö.h.
Nationaldag 30 juli (Trondagen)
Nationalitetsmärke MA
Landskod MA, MAR
Landsnummer 212
Mohammed VI, här tillsammans med George W. Bush.

Marocko, formellt Konungariket Marocko (stand. ar.: المملكة المغربية - Al-Mamlakatu l-Maġribiyah; tamazight: Tageldit n l-Maɣrib, tifinagh: Kingdom of Morocco in Tifinagh.svg, men ändå Amerruk på andra berberspråk) är en stat i västra Nordafrika. Det är ett av Afrikas nordligaste länder. Landet gränsar till Algeriet, Västsahara, Spanien (exklaverna Ceuta, Melilla och övriga Plazas de soberania) samt Atlanten och Medelhavet. Sedan den 27 februari 1976, då Marocko ockuperade Västsahara, gränsar Marocko även de facto till Mauretanien.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Den sexåriga grundskolan är obligatorisk från sju års ålder men det är inte alla som har chansen att börja skolan. Många avbryter också sin skolgång för att hjälpa till med familjens försörjning. Detta gäller särskilt flickorna på landsbygden. Undervisningen sker på arabiska de två första åren, därefter på arabiska och franska med engelska som första främmande språk.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Marockos historia

Den marockanska staten är av gammalt datum, även om kungaätter och gränser har varierat kraftigt genom åren. En muslimsk kungamakt uppstod i Marocko redan för drygt tusen år sedan, och axlade manteln som "amir al-muminin", eller de troendes befälhavare, en titel som annars främst använts av Profeten Muhammad och de muslimska kaliferna. Landet införlivades aldrig med det Osmanska imperiet, men koloniserades däremot i början av 1900-talet gradvis av de europeiska kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Landet förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike och blev det 1956, varvid även Spanien gradvis släppte sina områden. Den internationella staden Tanger återlämnades till Marocko samma år.

Sedan dess har landet styrts av tre kungar, Muhammed V (till 1961), Hassan II (1961-1999) och Muhammed VI (från 1999). Den kung som främst format landet är Hassan II, som styrde i nästan fyra decennier efter självständigheten. Utrikespolitiskt upprätthöll han goda relationer med Frankrike och USA men kom i konflikt med Algeriet och Mauretanien, vars territorium han (liksom Västsahara) ansåg ingick i Stormarocko. Ett kort krig utkämpades 1963 med Algeriet men ledde inte till de gränsjusteringar som kungen önskat. Inrikespolitiskt styrde Hassan II med hård hand och hålls ansvarig för många människorättskränkningar, bland annat i samband med Västsaharakonflikten (se nedan), men också mot marockanska oppositionella, mest känd är sannolikt Mehdi Ben Barka, en oppositionsledare som kidnappades och antas ha mördats i Paris1960-talet. Flera statskuppsförsök gjordes mot kungen i början på 1970-talet, och kom mycket nära att döda honom. 1975 lugnade läget ner sig, när en nationalistisk kampanj drogs igång för att annektera grannterritoriet Västsahara, vilket tillät kungen att framställa sig som folkledare och sätta armén i arbete.

Ockupationen av Västsahara blev emellertid en svår börda för landets bräckliga ekonomi, och från och med tidigt 1980-tal hade situationen återigen förvärrats, med omfattande strejker, protester och demonstrationer som slogs ner av polis. Vid samma tid växte slumområden runt marockanska städer upp, som ett resultat av de ekonomiska problemen, och en islamistisk rörelse började växa sig stark där. Från slutet av 1990-talet mildrades hans styre något, och ekonomiska reformer och satsningar på turism ledde till förbättrade statsfinanser, även om fattigdomen fortfarande är utbredd. Efter Muhammed VI:s trontillträde har regimen i Marocko liberaliserats ytterligare. Fortfarande är landet dock i praktiken helt kontrollerat av kungen, som bland annat tillsätter premiärministrar och regeringar och kan upplösa parlamentet, och det är strikt förbjudet att kritisera eller ifrågasätta honom eller hans beslut. Den oberoende pressen har blivit relativt frispråkig sedan 1990-talets slut, men under 2005 och 2006 stängdes flera tidningar av regeringen för kritik mot kungen eller i Västsaharafrågan, och åtskilliga journalister har fängslats.[2] TV-medierna förblir i kungahusets händer.

De goda relationerna med USA och Frankrike har fortsatt under Muhammed VI. Under 2000-talet har islamistiska terrorattentat drabbat flera av Marockos städer, bl.a. Casablanca, efter vilka landet har samarbetat tätt med USA i "kriget mot terrorismen", även om inhemska människorättsgrupper menar att det alltför ofta skett genom tortyr. Marocko utsågs år 2004 till en "major non NATO ally" av USA, den högsta status en militärt allierad nation kan få förutom Nato-medlemskap.

Västsaharakonflikten[redigera | redigera wikitext]

Marocko har länge krävt att få annektera Västsahara, före detta Spanska Sahara. Detta område administrerades som en separat koloni av Spanien, och koloniserades också långt tidigare än de delar av Marocko som Spanien kontrollerade under kolonialtiden (från år 1884), varför Spanien och FN vägrade erkänna det som en del av Marocko. Internationella domstolen i Haag fastslog också 1975 att, även om det fanns vissa band mellan västsahariska invånare och Marocko (liksom med Mauretanien) så var de inte starka nog för att frånta dem deras självbestämmanderätt i enlighet med FN:s resolutioner om hur före detta kolonier ska behandlas. Enligt Madridavtalet mellan Spanien, Marocko och Mauretanien övertog Marocko 1976 den norra delen av Västsahara från den spanska kolonialmakten medan Mauretanien övertog den södra delen. Detta erkändes inte av FN[1], som sedan 1960-talet krävt en folkomröstning bland Västsaharas invånare om vad som ska ske med området. Strider utbröt med en inhemsk gerilla, Polisario, som sedan tidigare utkämpade ett uppror mot Spanien för ett självständigt Västsahara. 1979 tvingades Mauretanien att ge upp sin del, vilken då övertogs av Marocko. Marocko har sedan dess de facto kontroll över cirka 2/3 av området, inklusive alla större städer, efter att ha byggt en lång minerad mur som delar området i två delar.

Territoriets status är fortfarande oklar. Återstoden styrs av Polisario, som är baserat bland de tiotusentals västsahariska flyktingar som sedan 1970-talet lever i Algeriets Tindouf-provins. En vapenvila har varit i kraft sedan 1991. Den övervakas av Minurso, en FN-mission som de senaste sjutton åren har haft i uppdrag att arrangera en folkomröstning om självständighet eller integration med Marocko. Folkomröstningen sköts upprepade gånger upp under 1990-talet, efter marockanska invändningar, och sedan år 2000 vägrar Marocko återigen att ha med självständighet bland folkomröstningsalternativen. Nu föreslår man istället att Västsahara ska ges begränsad autonomi inom Marockos gränser, men att ingen omröstning om självständighet hålls. Polisario hävdar att detta beror på att Marocko vet att landet kommer att förlora en fri omröstning, och kräver att FN ska agera, hittills utan resultat.

Människor som demonstrerat mot Marockos ockupation av Västsahara har arresterats och fängslats. Tortyr har förekommit vid förhör. [2] En murbyggnad som strider mot folkrätten, 220 mil lång, har Marocko satt upp genom Västsaharas öken för att skydda naturtillgångar och mineralfyndigheter från att nås av sahrawierna.[3] Människor som demonstrerat mot Polisario i Tindouf har arresterats och fängslats.[källa behövs]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Marocko
Vy från Spanien mot Marocko

Marocko är efter yta inte lika stort som flera andra stater i Afrika, men landskapet är mycket varierat. Landet har en längre kustlinje mot Medelhavet och Atlanten i norr och väst, ett högland vid Atlanten som motsvarar den spanska Meseta Central, bergstrakter som Atlasbergen och Rifbergen samt den låglänta övergången till Sahara.

Kusten vid Medelhavet är ofta brant med klippor och kännetecknas av flera vikar och uddar. Vid floden Moulouyas mynning nära gränsen till Algeriet blir landskapet vid kusten låglänt. Vid Medelhavets västra ände finns en udde mot Europa som har formen av en skära.

Kusten vid Atlanten är ganska rak och låg. Vinden transporterar mycket sand och därför finns här nästan inga hamnar. Regionen kring floden Sebou är låg och sedan följer högplatån. Platån stiger upp till 450 meter över havet. Vegetationsformen är här vanligen stäpp. Över höglandet är några enstaka berg fördelade. I syd och öst omsluts platån av höga bergskedjor som Mellanatlas och Högatlas. Dessa bergstrakter reser sig sedan tertiär då den afrikanska plattan träffar på den eurasiska plattan. Jordbävningar som, till exempel den i Agadir 1960, visar att processen är fortfarande i gång. Atlasbergen bildar en naturlig och kulturell gräns mellan Medelhavszonen och Sahara. Högatlas sträcker sig i en svag båge över cirka 800 km från sydväst till nordöst. Med sina branta sluttningar och klippiga berg har den alpin karaktär. Här ligger Atlasbergens och norra Afrikas högsta toppar, däribland Marockos högsta berg Jbel Toubkal (4 165 meter).

I landets sydöstra hörn går Högatlas över i Saharaatlas. I centrala Marocko ligger lite norr om Högatlas den 300 km långa Mellanatlas. Vid bergskedjans östa ände som brant störtar ner till Moulouya-slätten finns flera 3 000 meter höga toppar, annars är Mellanatlas medelhög. Längs Medelhavets kustlinje sträcker sig från Gibraltar sund till låglandet kring Moulouya de upp till 2 456 meter höga Rifbergen. Dalgången mellan Rifbergen och Mellanatlas är en viktig genomfartsled och kallas därför "Taza-korridoren".

Öster om Moulouya stiger landskapet till en högplatå som främst ligger i Algeriet. Nära Marockos södra gräns ger den tidvis vattenförande floden Ziz upphov till en region med oaser som kallas Tafilet eller Tafilalt. En liknande yppig växtlighet finns längs den 100 till 150 km långa floden Draa som mynnar i sydvästra Marocko i Atlanten.

  • Lägsta punkt: Sebkha Tah (55 meter under havsnivån)

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Väder i kustområdet vid Atlanten
Okt Nov Dec Jan Feb Mar Apr
Dag (°C) 26 24 21 20 21 23 23
Natt (°C) 15 12 8 7 9 11 13
Vatten (°C) 19 17 17 16 15 16 17
Soltimmar (per dag) 8 7 7 8 8 9 10
Källa: Danmarks Meteorogiske Institut

I Marocko råder ett medelhavsklimat, men i inlandet är det varmare och torrare. Bergen i norr är geologiskt instabila och jordbävningar förekommer. Temperaturen varierar kraftigt mellan dag och natt, även inomhus, varför turister bör tänka på att medföra varma kläder.

Några av landets större miljöproblem är jorderosion på grund av avverkning av vegetation för att få mer odlingsbar mark, färskvattenförorening på grund av dålig avloppsrening samt oljeföroreningar i kustvattnen.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Marockos regioner

Marocko (inklusive Västsahara) är indelat i 16 regioner.[4]

Marockos regioner[redigera | redigera wikitext]

Västsahara[redigera | redigera wikitext]

Regionen Oued Ed-Dahab-Lagouira, nästan hela regionen Laâyoune-Boujdour-Sakia El Hamra samt södra delen av regionen Guelmim-Es-Smara utgör Västsahara. I de delar av detta område som kontrolleras av Marocko (vissa ökenområden hålls av Front Polisario) tillämpas marockansk lag, och ur marockansk synpunkt är det en helt normal del av landet. Däremot erkänner inte FN och omvärlden någon del av Västsahara som tillhörigt Marocko, utan betraktar det som ett omtvistat territorium med självbestämmanderätt.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Marocko är en konstitutionell monarki. Landet har ett folkvalt parlament, men det är kungen som har den yttersta makten, och kan styra via dekret. Tryckfrihet och yttrandefrihet är garanterade i lagen men är i praktiken begränsade. Medier som yttrar sig kritiskt om till exempel Marockos roll i Västsahara riskerar att bli tvingade att upphöra att existera.

Marocko protesterar mot att Spanien styr över enklaverna Ceuta och Melilla samt några öar utanför kusten. Marocko kommer inte heller överens med Spanien om var gränsen mellan Kanarieöarna och Marockos fastland ska gå. Detta är föremål för ständiga reservationer från de tvistande parterna, så snart internationella överenskommelser ska träffas i vilket ämne som helst berörande dessa områden.

Officiellt är cannabisodling, tillverkning och smuggling av hasch allvarliga brott i Marocko men i praktiken förekommer en omfattande illegal odling av cannabis, mestadels i Rifbergen i norra Marocko. Den odlade arealen uppskattas till 80 000 hektar och utgör råvara för cirka 90% av det hasch som smugglas till Europa till ett värde som kan uppskattas till 15 miljarder i smugglarledet.[5]

Marocko är medlem i FN och i Arabförbundet, men inte i Afrikanska unionen.

Valet 2007[redigera | redigera wikitext]

Fredag den 7 september 2007 hölls det andra parlamentsvalet under kung Mohammed VI:s tid som monark. Valdeltagandet var det lägsta i landets historia, bara 37 % av de 15  miljoner röstberättigade marockanerna deltog i valet.

Kungen hade innan valet sänkt rösträttsåldern från 20 till 18 år och ökat antalet valkretsar från 91 till 95.

33 politiska partier och 13 oberoende kandidater tävlade om de 325 platserna i parlamentet. Enligt det preliminära resultatet blev det konservativa Självständighetspartiet (Istiqlal) det största partiet med 52 mandat. Islamistiska Rättevise- och utvecklingspartiet (PJD) fick 47 platser, det berber-konservativa Folkrörelsen (MP) och Oberoendes samling (RNI) fick 43 respektive 38 platser vardera medan Socialistpartiet (USFP), som dominerade den avgående regeringen, fick 36 mandat. Liberalkonservativa Konstitutionella förbundet (UC) fick 27 platser. MP, RNI och UC anses tillhöra de kungatrogna partierna, medan Istiqlal och USFP samt PJD är mer självständiga i sin linje till palatset.

Valet 2011[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 2011 genomfördes ett nytt val efter att marockanska folket röstat för en ny konstitution där kungens makt begränsas. Nu är det regeringens chef, Abdel ilah Benkirane, som styr och det är parlamentet som stiftar lagar. Den nya konstitutionen omfattar en rad fri- och mänskliga rättigheter med bland annat yttrandefrihet, ungdomsrättigheter, kvinnorättigheter och rätten för demonstration, pluralism och respekt för mångfald och förbud av ett partisystem. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Marocko anses vara ett av de liberala och demokratiska länderna i arabvärlden[källa behövs].

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Med hjälp av bland annat Världsbanken har ekonomiska reformer genomförts och utvecklingen går framåt. 1999 och 2000 led landet av svår torka, vilket gav jordbruket problem. Under samma tid fick man dock in mycket utländsk valuta genom försäljning av licenser för mobiltelefonnät och en viss privatisering av statliga telekommunikationsföretag. 2001 kom de efterlängtade regnen och medförde goda skördar, vilket gav ekonomin ett nytt uppsving. En utbyggnad av det marockanska motorvägsnätverket har också underlättat transport mellan olika landsdelar med motorvägar. Dessa sträcker sig från Tanger och går via bland annat Casablanca och till Agadir.

Det marockanska järnvägsnätet är tämligen svagt uppbyggt, och finns framförallt i landets norra delar. Järnväg och passagerartrafik med nyupprustade vagnar finns mellan Marrakech och Casablanca, Tanger och Rabat. I söder finns s.k. fosfatspår, järnväg som används för industriell transport av fosfat som finns i rikliga mängder av i södra Marocko.

95 % av landets elektricitet framställs av fossila bränslen, och resterande med vattenkraft. Utöver detta importeras en del el.

Bankväsende[redigera | redigera wikitext]

Marockos valuta är marockansk dirham (MAD).

I somliga butiker och restauranger på turistorter accepteras kreditkort, och på sina håll finns uttagsautomater.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Det marockanska köket[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Marockanska köket

Det marockanska köket är sedan länge ansett som ett av världens mest mångfacetterade. Många folkslag har under årens lopp lämnat bidrag till Marockos matkultur, och hämtar influenser från berber, araber, morer, judar, Mellanöstern, medelhavsländerna och Afrika. De kungliga kockarna i Fez, Meknes, Marrakech, Rabat och Tetouan har under århundradenas lopp raffinerat det marockanska köket och gett det dess särprägel. Lök, oliver, torkade och inlagda citroner, granatäpplen, dadlar, fikon, russin och nötter, persilja, koriander och mynta är typiska ingredienser som smaksätter rätter ofta baserade på grönsaker, kyckling eller lamm. En nationalrätt i Marocko är Couscous. Bland drycker kan nämnas grönt te som innehåller mynta.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Eftersom islam är den helt dominierande religionen iakttas allmänt fastemånaden Ramadan. Tidpunkten, när detta inträffar förskjuts något år från år efter den islamiska tideräkningen. Turisten märker inte så mycket av detta annat än att affärers öppethållningstider kan förskjutas något under Ramadan.

Mänskliga rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Human rights in Morocco

Detta avsnitt behandlar enbart situationen i Marocko och inte i det omtvistade Västsahara. Situationen för mänskliga rättigheter är blandad. Å ena sidan har Marocko gjort avsevärda förbättringar sedan åren under kung Hassan II (1961-1999), då staten framför allt till och med tidigt 1990-tal dödade dissidenter och demokratiaktivister. Å andra sidan finns fortfarande klagomål om maktmissbruk av hans mer progressive son, kung Mohammed VI, och från polisen. Marocko beskrevs 2009, vid sidan om Tunisien, som det land i arabvärlden som fängslar flest journalister.[6]

Trots lagförbud förkommer barnarbete av tusentals barn i Marocko, främst hushållsarbetande flickor, vissa så unga som åtta. De drabbas ofta av fysiskt och verbalt våld och isolering och arbetar långa arbetsdagar sju dagar i veckan. De är dåligt betalda och nästan ingen går i skolan. Hushållsarbetare, inklusive barn, är undantagna från Marockos arbetsmarknadsreglering, och som ett resultat åtnjuter de inte rättigheter som andra arbetstagare, bland annat en minimilön och gränser för deras arbetstid. Emellertid är det enligt marockansk familjerätt (från 2004) och konstitutionen (2012) olagligt att ha yngre hushållsarbetare.[7] [8]

Efter terroristattacken i Casablanca i maj 2003 har människorättsgrupper anklagat Marocko för att misshandla och tortera fångar. Flera rapporter har också förekommit med påståenden om hemliga CIA-interneringsläger i landet där brott mot mänskliga rättigheter ska ha begåtts.[9][10][11]

Amina Filali och protester mot våldtäktslagstiftning[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Amina Filali

Amina Filali var en 16-årig flicka från Larache i Marocko som uppmärksammades internationellt sedan hon begick självmord 2012 genom att ta råttgift för att hon var tvungen att gifta sig med sin våldtäktsman. Mannen slapp straff. Enligt en tolkning av marockansk lagstiftning kan våldtäktsmannen undvika åtal genom att gifta sig med sitt offer. Denna incident har dragit mycket uppmärksamhet till marockansk lag, och lokala och internationella människorättsgrupper har bedrivit kampanjer för att artikel 475 i den marockanska strafflagen ska annulleras, så att våldtäktsmän inte ska undkomma rättvisan, en annullering som det marockanska parlamentet röstade enhälligt för den 23 januari 2014, två år efter våldtäkten.[12][13][14][15]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 september 2010.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "The Madrid Agreement did not transfer sovereignty over the territory, nor did it confer upon any of the signatories the status of an administering Power - a status which Spain alone could not have unilaterally transferred. The transfer of administrative authority over the territory to Morocco and Mauritania in 1975, did not affect the international status of Western Sahara as Non-Self-Governing Territory." - FN:s rättsansvarige Hans Corell, 29 januari 2002 (S/2002/161)
  2. ^ WWW.AMNESTY.ORG/EN/REGION/MOROCCO/REPORT-2008
  3. ^ http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2005/06&bet=U233
  4. ^ [1], Haut Commissariat au Plan, Direction de la Statistique
  5. ^ Drugnews
  6. ^ The 10 countries where press freedom has most deteriorated. Committee to Protect Journalists. http://www.cpj.org/backsliders/index.html. Läst 2007-05-30. 
  7. ^ ”Moroccan Child Labor Report”. Human Rights Watch. http://www.hrw.org/node/111176/section/2. Läst 22 december 2012. 
  8. ^ ”Morocco”. US Department of Labor. http://www.dol.gov/ilab/media/reports/iclp/sweat/morocco.htm#.UNY4jbabNe4. Läst 22 december 2012. 
  9. ^ MI6 and CIA 'sent student to Morocco to be tortured'”. The Observer (London). December 11, 2005. http://observer.guardian.co.uk/international/story/0,6903,1664612,00.html. 
  10. ^ Hamilton, Richard (September 28, 2006). ”Morocco attacked on US rendition”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/5390646.stm. 
  11. ^ Is Europe being used to hold CIA detainees? - Radio Netherlands
  12. ^ Lee Moran (14 March 2012). ”Moroccans demand change to Islamic penal code after girl, 16, kills herself because judge forced her to marry her RAPIST”. Daily Mail. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2114884/Moroccan-girl-16-kills-judge-forced-marry-man-RAPED-her.html?ito=feeds-newsxml. Läst 15 March 2012. 
  13. ^ ”Moroccans call for end to rape-marriage laws”. Al Jazeera. March 15, 2012. http://www.aljazeera.com/news/africa/2012/03/2012315134325471675.html. 
  14. ^ ”Morocco protest after raped Amina Filali kills herself”. BBC News. March 15, 2012. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-17379721. 
  15. ^ Straffrihet för våldtäktsman, 2014-01-23 Helsingborgs Dagblad