Elisabeth Charlotte av Pfalz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med: Elisabeth Charlotta av Pfalz (1597–1660)
Elisabeth Charlotte av Pfalz, hertiginna av Orléans
Elisabeth Charlotte av Orléans Nicolas de Largillière (Château de Chantilly)
Elisabeth Charlotte av Orléans 1719
Arms of Élisabeth Charlotte of the Palatinate, Princess Palatine as Duchess of Orléans.png

Élisabeth Charlotte av Pfalz, tyska Elisabeth Charlotte von der Pfalz, kallad Liselotte, född i Heidelberg 27 maj 1652, död i Saint-Cloud 9 oktober/8 december 1722, fransk prinsessa, hertiginna av Orléans; gift 1671 med hertig Filip I av Orléans, yngre bror till kung Ludvig XIV av Frankrike. Hennes omfattande brevkorrespondens är en källa till detaljerad kunskap om personerna och aktiviteterna vid svågern Ludvig XIV:s hov och hennes sons regeringstid.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Elisabeth Charlotte föddes 27 maj 1652 i slottet i Heidelberg som dotter till Karl I Ludwig av Simmern-grenen av huset Wittelsbach, och Charlotte av Hessen-Kassel.[1] Som barn kom hon att kallas Liselotte, ett sammandrag av hennes båda namn. På grund av föräldrarnas stormiga äktenskap - fadern fängslade modern och begick bigami genom att gifta om sig utan att ta ut skilsmässa - tillbringade hon åren 1657-63 hos sin faster, Sofia av Pfalz, där hon trivdes mycket bra. Hon mottog äktenskapsförslag från både Vilhelm III av Oranien och den franska prinsen Filip I av Orléans, och hennes familj valde den sistnämnda som gav mest status vid tidpunkten.

Äktenskap[redigera | redigera wikitext]

Under resan till sitt bröllop konverterade hon på överenskommelse till katolicismen efter att hon lämnat sin hemstat, men innan hon passerade Frankrikes gräns. Hon vigdes sedan vid Filip per ombud i Metz 16 november 1671.

Tillsammans med sin Filip grundade hon det moderna Huset Orléans — deras enda överlevande son, Filip av Orléans, verkade som regent i Frankrike under den tid då Ludvig XV av Frankrike var minderårig. Hon är också anmoder till Ludvig Filip I av Frankrike, och därmed anmoder till många europeiska kungahus, som det spanska kungahuset samt de före detta italienska och bulgariska kungafamiljerna.

Relationen mellan Elisabeth Charlotte och Filip var god de första åren, men efter att deras sista barn hade fötts 1676 avslutade de på gemensam överenskommelse sitt sexuella samliv och levde därefter skilda liv. Filip var homosexuell och Elisabeth Charlotte förklarade att han var tvungen att ha radband och heliga medaljonger utplacerade på strategiska ställen för att kunna förmås till att utföra ett heterosexuellt samlag.

Elisabeth Charlotte var inte särskilt intresserad av makens förhållanden, men klagade över att han slösade så mycket pengar på dem att hon tvingades be kungen om pengar för henne och barnen, vilket hon fann förödmjukande. Hon hade ett gott förhållande till kungen, sina barn och även till sina styvdöttrar och följde Marie Louise av Orleans så långt som till staden Orléans på hennes väg till Spanien 1679.

Paret hade bostad i alla de kungliga slotten, samt Palais Royal i Paris och Saint-Cloud utanför staden som privatresidens. Som änka bodde hon ofta på Grand Trianon.

Som bror och svägerska till monarken hade de titlarna Monsieur och Madame utan efternamn och förväntades regelbundet representera vid hovet, där Elisabeth Charlotte var högst i rang efter drottningen och gemålerna till kungens söner och sonsöner.

I realiteten kom hon också efter kungens mätress i rang, och hon avskydde Madame de Montespan och Madame de Maintenon och deras barn; då hon 1692 fick veta att hennes son hade övertalats av kungen att gifta sig med kungens utomäktenskapliga dotter Françoise-Marie de Bourbon gav hon sin son en örfil inför hela hovet och vände kungen ryggen. Vid hennes barnlöse brors död 1685 gjorde kungen anspråk på hennes hemland Pfalz på hennes vägnar, vilket utlöste de Pfalziska tronföljdskriget 1688.

Senare liv[redigera | redigera wikitext]

År 1701 dog Filip, och Elisabeth Charlotte greps av förtvivlan vid tanke på att hon i enlighet med äktenskapskontraktet skulle stängas in i kloster. Hon tvingades höra på en uppläsning av en rad känslig kritik som hon hade skrivit i sina brev och spritt i Europa, och fick sedan en pension och tillåtelse att stanna vid hovet med en varning att sluta rikta kritik mot Madame de Maintenon. Under sina sista år kritiserade hon vad hon såg som dekadens under sonens tid som regent.

Elisabeth Charlotte beskrivs som frisk och stark, vulgär och öppenspråkig. Hon jämfördes med en amason, kunde jaga en dag utan att bli trött, vägrade att skydda sin hy mot solen och gick så snabbt att få personer hann med. Hon fick ett väderbitet utseende och blev med tiden kraftigt överviktig. Hon tyckte illa om flirt, hade inga förhållanden och ogillade skarpt alla utomäktenskapliga relationer hon såg vid franska hovet, men var för ointresserad för att hindra sina hovdamer att ha sådana - hon dansade heller inte, och skilde sig i de flesta frågor från kulturen vid det franska hovet.

Elisabeth Charlotte är berömd för sin korrespondens. De flesta av hennes brev var skrivna till fastern, hennes halvsystrar och Gottfried Leibniz.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hedberg, Walborg, Prinsessan Liselottes brev, Alb. Bonniers förlag, Stockholm 1916
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 22 september 2008.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Antonia Fraser, Love and Louis XIV, s 134