Kurpfalz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pfalzgrevskapet vid Rhen
Tyska: Pfalzgrafschaft bei Rhein

1085–1803
Flag of Bavaria (lozengy).svg
Flagga Vapen
Karta över Kurpfalz administrativa indelning år 1789.
Karta över Kurpfalz administrativa indelning år 1789.
Huvudstad Heidelberg (1085-1690)
Düsseldorf (1690-1720)
Mannheim (1720-1803)
Språk Tyska
Religion Katolicism (Till 1559)
Kalvinism (1559-1685)
Katolicism (1685-1803)
Statsskick Feodal monarki
Sista pfalzgreve Maximilian I Josef av Bayern
Bildades 1085
 – bildades ur Pfalzgrevskapet Lotharingia
Upphörde 1803
 – upphörde genom annektion
 – uppgick i Storhertigdömet Baden

Kurpfalz, formellt Pfalzgrevskapet vid Rhen (tyska: Pfalzgrafschaft bei Rhein), var en stat i Tysk-romerska riket som uppstod kring kungapfalzen i Aachen som under högmedeltiden var säte för den lothringske pfalzgreven. Dess härskare bekräftades i 1356 års gyllene bulla som kurfurstar varvid namnet Kurpfalz kom till. De pfalziska territorierna sorterade från 1512 under den kurrhenska kretsen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Kring år 1085, i och med Herman II av Lothringens död, reducerades det forna pfalzgrevskapet i Lothringen till ett par territorier runtom i Rhenlandet och städerna Köln och Bonn på väster sida om floden Rhen, Rhenpfalz. År 1155 fick Konrad av Hohenstaufen titeln pfalzgreve av sin halvbror kejsar Fredrik I Barbarossa och erhöll samtidigt vidsträckta förläningar över områdena söderut kring kring Rhen, både inkluderat det gamla Rhenpfalz och gamla frankiska områden ärvda från sin ätt, huset Hohenstaufen. Titeln pfalzgreve tillkom därefter den regerande fursteättens medlemmar och därmed etablerades Pfalzgrevskapet vid Rhen som en arvmonarki. Konrad blev också Tysk-romerska rikets ärkedrots, ett ämbete som medförde rösträtt vid kungaval och som också tillföll hans efterträdare. De pfalziska territorierna tillföll 1195 huset Welf men då ätten år 1214 dog ut förlänade kejsar Fredrik II pfalzgrevskapet till huset Wittelsbach från Hertigdömet Bayern. Från år 1255 delades ätten i två för respektive riken. Detta gav upphov till tvister mellan de två grenarna av huset Wittelsbach om vilken som skulle inneha kurvärdigheten, dvs rösträtten vid kungaval. Arvstvisten löstes genom Paviafördraget (1329) då kejsar Ludvig IV av huset Wittelsbach fastslog att rösträtten skulle växla mellan de två grenarna men även att Pfalzgrevskapet erhöll markgrevskapet Nordgau i norra Bayern, vilket senare fick namnet Oberpfalz. I 1356 års gyllene bulla erhöll ätten Wittelsbach i Pfalz exklusiv rösträtt och ensamrätt till kurvärdigheten. Pfalzgrevskapet kallades därefter Kurpfalz. Resultatet av att de bayerska hertigarna förlorade rösträtten ledde till en konfliktfylld relation mellan de båda grenarna. Genom byten, köp och arvfördrag utvidgades territoriet till en stat av ansenlig betydelse.

Vid pfalzgrefve Ruprecht III:s (den tyske kungens) död år 1410 delades Pfalz mellan fyra bröder av ätten Wittelsbach i Kurpfalz, Oberpfalz, Pfalz-Simmern-Zweibrücken och Pfalz-Mosbach. Den oberpfalziska linjen dog ut 1448 med unionskungen Kristofer av Bayern, dess besittningar hade redan 1443 tillfallit Kurpfalz. 1459 delades linjen Pfalz-Simmern-Zweibrücken i ytterligare två linjer: Pfalz-Zweibrücken och Pfalz-Simmern. Linjen Pfalz-Mossbach dog ut 1499 och då kurpfalziska linjen dog ut 1559 tillföll kurfurstigvärdigheten grenen Pfalz-Simmern.[1]

Reformationen gjorde sig tidigt gällande i Kurpfalz. Kurfurst Fredrik V av Pfalz, som 1619 även blev kung i Böhmen förlorade efter slaget vid Vita berget sina besittningar och sin kurfurstevärdighet. I westfaliska freden 1648 återfikcn han dem dock. Han linje Pfalz-Simmern utslocknade 1685, och kurfurstigvärdigheten övergick till linjen Pfalz-Neuburg, en av de många grenar som som linjen Pfalz-Zweibrücken förgrenat sig. I samband med detta framställdes anspråk på arvsrätten till kurfurstendömet från Frankrike, vilket utmynnade i pfalziska tronföljdskriget.[2]

Linjen Pfalz-Neuburg utslocknade 1742, varefter kurfurstigvärdigheten övergick till linjen Pfalz-Sulzbach. Karl Theodor av denna ätt blev 1777 även kurfurste av Bayern. Då han avled 1799 var Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld den enda kvarvarande linjen och dess huvudman Maximilian Josef blev herre över alla ättens besittningar.[3]

Napoleonkrigen[redigera | redigera wikitext]

Genom freden i Lunéville 1801 tvingades Maximilian Josef att avträda Kurpfalz väster om Rhen till Frankrike och under de följande åren till Baden, Hessen-Darmstadt och Nassau de öster om Rhen belägna delarna av Pfalz. Vid Tysklands reorganisation 1815 återlämnades endast delar av det gamla området till Kungariket Bayern och blev en av dess provinser.[4]

Modern tid[redigera | redigera wikitext]

År 1945, efter andra världskriget, avskildes provinsen från Bayern och förenades med den preussiska Rhenprovinsen till Rheinland-Pfalz, en av Förbundsrepubliken Tysklands delstater (förbundsländer).

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 21. Malmö: Svensk uppslagsbok AB. Sid. 568 
  • ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 21. Malmö: Svensk uppslagsbok AB. Sid. 568 
  • ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 21. Malmö: Svensk uppslagsbok AB. Sid. 568 
  • ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 21. Malmö: Svensk uppslagsbok AB. Sid. 568