Elisabeth Jerichau Baumann

Elisabeth Maria Anna Jerichau Baumann, född 27 november 1819 i Żoliborz utanför Warszawa, död 11 juli 1881 i Köpenhamn, var en dansk-polsk målare av tyskt ursprung, gift med den danske skulptören Jens Adolf Jerichau. Hon är begravd på Solbjerg Parkkirkegård i Frederiksberg.

Liv

Elisabeth Baumann var dotter till kartfabrikanten Philip Adolph Baumann från Prenzlau och Johanne Frederikke Reyer från Danzig i Ostpreussen.^[1] Åren 1838–1845 uppehöll hon sig i Düsseldorf, en inflytelserik stad för konsten i det samtida Europa. Konstakademin i Düsseldorf tillät inte kvinnor att studera, så Elisabeth Baumann idkade i hög grad självstudier. År 1844 offentliggjorde hon sitt första måleri.

25 år gammal flyttade hon 1845 till Rom, där hon ingick i den tyska konstnärkolonin. Hon träffade skulptören Jens Adolf Jerichau och de gifte sig den 19 februari 1846. Elisabeth Baumann Jerichau flyttade till Köpenhamn 1849, efter det att maken hade utnämnts till professor vid Det Kongelige Danske Kunstakademi. Hon födde nio barn under åren 1847–1861, bland andra sönerna de blivande målarna Holger H. och Harald Jerichau. Under äktenskapet levde makarna åtskilda långa perioder.

Med sina sentimentala eller nationalpatriotiska figurbilder som Danmark (1851) och Den sårede soldat (1864) blev Bauman Jerichau känd som stilens mest typiska representant i dansk konst. Hon bodde mestadels i Rom, men var ofta på resa, och hennes Ungdomserindringer (1874) och Brogede Rejsebilleder (1881) ger levande, om än starkt romantiserade, skildringar av tidens internationella konstnärsliv. Hon skrev också en bok om sin son Harald, som dog innan han kunde infria de löften som hans konstnärliga begåvning gav. Även hennes sonson, målaren Jens Adolf Jerichau, dog ung. Han är med sina stora allegoriska kompositioner en av expressionismens föregångsgestalter i Danmark.

Konstnärlig utveckling

Jerichau Baumann försökte anpassa sig till ett danskt kulturklimat med starka nationalromantiska strömningar. Det allegoriska porträttet Danmark från 1851 föreställde en blond kvinna på kornåkern med dannebrogen och ett draget svärd i händerna. Konstverket, som återfinns på Ny Carlsberg Glyptotek, omtalades sparsamt i pressen. Hon hade viss framgång med en porträttserie av kända danskar, bland andra Johanne Luise Heiberg och H.C. Andersen. Hon målade även flera porträtt av drottning Louise af Hessen och hennes prinsessor. Ett större genombrott skedde 1865, då Statens Museum for Kunst visade hennes målning En såret dansk kriger. År 1858 tilldelades Elisabeth Baumann Jerichau Eckersbergmedaljen. Hon målade en serie bilder av sjöjungfrur; den första bilden från 1863 skänkte hon till H.C. Andersen 1868.

Åren 1869–1870 reste Elisbeth Baumann Jerichau i det Osmanska riket och Mellanöstern. Hon beviljades tillträde till Mustafa Fazil Paşas harem och målade - till skillnad från manliga kollegor - sedan haremsscener byggda på egna observationer. Hon återkom till resmålen 1874–1875 tillsammans med sonen Harald. Hennes arbeten från den orientaliska perioden är dekorativa och visar fin känsla för färg och ljus. De sensuella inslagen i hennes konst var problematiska för dåtidens konstvärld. Elisabeth Baumann Jerichaus är representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum^[2].

Familjen

Av Elisabeth Baumann Jerichaus nio barn överlevde sju barnaåren. Sonen och målaren Harald Jerichau dog av malaria och tyfus kort efter sin hemkomsten från resan till Mellanöstern. Holger H. Jerichau, konstmålare även han, var verksam impressionist. Han blev 39 år gammal. Efter Haralds död skrev Elisabeth Jerichau Baumann 1879 minnesskriften Til Erindring om Harald Jerichau samt boken Brogede Rejsebilleder (1881), en bok som utgavs efter Elisabeth Baumann Jerichaus död.