Ostpreussen
|
||||||||||||||||||||||||||||||
- För andra betydelser, se Preussen (olika betydelser).
Ostpreussen eller Östpreussen är ett historiskt tyskt territorium beläget vid sydöstra delen av Östersjön, huvudsakligen mellan floderna Wisła och Njemen. I dag delas det mellan Polen, Ryssland (Kaliningradenklaven) och Litauen.
Innehåll |
[redigera] Historia
Området beboddes inledningsvis av den baltiska stammen pruser (preussarna). På 1200-talet kom området att lyda under Tyska orden varpå pruserna kristnades och förtyskades eller utrotades. Efter trettonåriga kriget kriget mellan Tyska orden och Polen-Litauen 1454–1466 delades Tyska ordens stat vid freden i Thorn så att den västra delen av området med Danzig avträddes till Polen och blev Kungliga Preussen medan den östliga delen blev Ordens Preussen, som tvingades erkänna polsk överhöghet. Detta Ordens Preussen blev 1525 hertigdömet Preussen när dess hertig antog reformationen.
1618 ingick hertigdömet Preussen i dynastisk personalunion med Brandenburg. 1660 gjordes hertigdömet helt fritt från polsk överhöghet genom att utnyttja det svenska kriget mot Polen 1655–1660. Brandenburgs kurfurste Fredrik III antog 1701 titeln kung i Preussen. Namnet Preussen gällde nu ej längre blott Ostpreussen utan hela staten Brandenburg-Preussen. Vid Polens första delning 1772 införlivades Västpreussen (inklusive Hinterpommern och Danzig) med Preussen varpå namnet Ostpreussen kom att brukas för det historiska området Preussen.
[redigera] Ostpreussen i riket
Efter Polens delningar 1772–1795, vilka mer än fördubblade Preussens storlek, Napoleons slutgiltiga nederlag och Wienkongressen, tog Preussen, i vilket Ostpreussen ingick, täten bland de tyska staterna. Efter de tyska staternas seger i det fransk-tyska kriget 1870–1871, grundades Kejsardömet Tyskland. Det enade Tyskland utropades den 18 januari 1871 i spegelsalen på slottet i Versailles. Preussens kung, Vilhelm I, blev enligt den nya konstitutionen även kejsare av Tyskland. Den förste kejsaren, Vilhelm I, använde dock sig ogärna av kejsartiteln. Makten tillföll i huvudsak rikskanslern, 1871–1890 var det Otto von Bismarck – "järnkanslern".
Under 1888, trekejsaråret, avled Vilhelm I och bara tre månader senare hans son, Fredrik III. Ny kejsare blev då den unge Vilhelm II, barnbarn till den brittiska drottningen, Viktoria, och kusin med den blivande kung Georg V. Likväl hamnade de båda stormakterna på var sin sida då första världskriget bröt ut 1914.
[redigera] Första Världskriget
Under första världskrigets inledning, i mitten av augusti 1914, ryckte mycket överrumplande för Tyskland, två ryska arméer in i Ostpreussen, en söderifrån och en österifrån, (1:a och 2:a ryska arméerna under generalerna Rennenkampf och Samsonov). Den lokale befälhavaren, Prittwitz, drabbades av panik och föreslog reträtt till bakom Weichsel. I Berlin ville man inte höra talas om detta. Men sände 8:e armén från västfronten (som på så vis försvagades till Frankrikes fördel) och utsåg general (senare fältmarskalk) Hindenburg till dess befälhavare. Hindenburg mötte i samband med detta för första gången överkvatermästare (senare general Ludendorff. Tillsammans lyckades de med hjälp av det tyska järnvägsnätet först lura Samsonovs 2:a armé i en fälla, slaget vid Tannenberg, där hans armé i princip tillintegjordes och Samsonov begick självmord. Därefter vände man sig mot Rennenkampfs 1:a armé, som efter att fått höra om Samsonovs öde beordrade till reträtt. Ostpreussen hade därmed befriats.[1][2]
[redigera] Versailles och mellankrigsperioden
Versaillesfördraget och Wilsondoktrinen stipulerade att det efter nära 130 år utan land återuppståndna Polen skulle ha tillgång till en hamn. Därmed skars Ostpreussen geografiskt av från det övriga Tyskland genom den så kallade "polska korridoren". Därmed förlorade Tyskland nästan hela Västpreussen, inklusive dess huvudstad, Danzig. Fristaten Danzig, i tullunion med Polen, utökade avståndet mellan huvuddelen av Tyskland och Ostpreussen. Även den nordligaste delen av Ostpreussen, kring staden Memel förlorades till den likaledes återuppståndna litauiska nationen.
Att Ostpreussen saknade geografisk kontakt med övriga riket var en av de punkter från Versaillesfördraget som irriterade Tyskland under hela mellankrigstiden. Detta faktum kom att stundom att användas av nazisterna, och blev ytterst påtagligt strax efter att Hitler var klar med annekteringen av Böhmen och Mähren i Tjeckoslovakien under våren 1939. Nu ansåg Hitler att det var dags att sätta Polen i fokus. Återupprättandet av den geografiska kontakten med Ostpreussen var ett av Tysklands mål med anfallet mot Polen.
[redigera] Andra världskriget
Genom återupprättandet av reichsgau Westpreussen och Wartheland sammanfördes åter Ostpreussen med övriga Tyskland 1939–1945. Under andra världskriget, efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen den 22 juni 1941 (Operation Barbarossa) och därmed upphävandet av den nazityska-sovjetiska Molotov–Ribbentrop-pakten, förlade Hitler OKHs högkvarter för östfronten, Wolfsschanze ("Varglyan"), i en skog fyra kilometer öster om den ostpreussiska staden Rastenburg.
I andra världskrigets slutskede, med början den 13 januari 1945, erövrade Röda armén Ostpreussen. Sovjetunionens mycket hastiga frammarsch vintern 1945 gjorde att stora delar av den tyska civilbefolkningen lämnade de östra delarna av landet för att fly västerut.
Efter andra världskrigets slut 1945 delades den preussiska provinsen Ostpreussen i en nordlig del som tillföll Sovjetunionen och en sydlig del som tills vidare ställdes under polsk förvaltning, vilket senare blev permanent.
Den tyska befolkningen, 97 % av provinsens invånare, fördrevs och ersattes istället av ryssar och polacker. Det samma skedde i Hinterpommern och Schlesien.
[redigera] Efter 1945
Östtyskland erkände Oder–Neisse-linjen 1950 och i samband med Willy Brandts östpolitik undertecknade Västtyskland i augusti 1970 ett fördrag i vilket man erkände samma gränslinje. Uppdelningen blev åter ratificerad genom att det återförenade Tyskland 1990 erkände Oder–Neisse-linjen som sin östgräns i samband med två plus fyra-fördraget.
Den södra delen är idag helt förpolskad och utgör en ordinär del av Polen. Den polska staten har ivrigt motsatt sig fördrivna tyskars krav på kompensation för förlorad egendom och återkrav av sådan, då Polen dels aldrig fått något krigsskadestånd från Tyskland (enbart den återuppbyggandet av Warszawa kostade 45 miljarder dollar), och dels att man själv har en stor grupp fördrivna från polska territorier som annekterades av Sovjetunionen 1945 och aldrig erhållit någon ersättning för förlorad egendom. Efter 1990 har många tyskar med rötterna i Ostpreussen dock rest tillbaka som turister.
Den norra delen, med Ostpreussens huvudstad Königsberg, nuvarande Kaliningrad, är en del av Ryssland. Detta område är kraftigt nedgånget i jämförelse med omkringliggande områden. Det tjänar främst som rysk flottbas.
Den allra nordligaste delen av Ostpreussen, Memelområdet med staden Memel, nuvarande Klaipėda) tillhör Litauen. Omkring 5 000 tysktalande finns numera kvar i Klaipėdatrakten. Detta område gick dock Tyskland förlorat redan efter första världskriget. Tyskland återtog Memelområdet 22 mars 1939 men förlorade det igen 1945.
[redigera] Referenser
- ^ HP Wilmott, Första Världskriget
- ^ Nordisk Familjebok 30-tals upplagan, artiklar "Världskriget", "Erich Ludendorff"
