Erik Johansson (Vasa)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Erik Johansson (Vasa)
Oljemålning av Erik Johansson (Vasa), utförd av Lorens Pasch d.y. 1782. Oljemålningen går tillbaka på en äldre bild utförd av Erik Utterhielm 1705. Målningen saknar dock helt värde för kännedom om Erik Johanssons utseende, klädedräkten visar snarare ett klädmode som är blandning mellan mitten-slutet av 1500-talet än tidigare, och har förmodligen inte haft någon äldre förlaga. Lorens Pasch d.y. gjorde även en annan oljemålning av Erik Johanssons avhuggna huvud, som går tillbaka på en oljemålning från 1600-talet i Orkesta kyrka, som i sin tur går tillbaka på en skadad helgonmålning från 1400-talet i Orkesta kyrkas valv, som tidigare troddes föreställa Erik Johanssons avhuggna huvud.
Väpnare
Häradshövding i Danderyd och Rydbo
Riddare
Utnämnd av kung Hans
Svenskt riksråd
Tidsperiod 1501–1520
Utnämnd av Sten Sture den äldre
LänsherreKastelholm
Tidsperiod 1504–1506
Personnamn Erik Johansson
Född omkring 1465
Åtalad 1490 dråp av stockholmare
Dom/straff Förlikning med Stockholms borgerskap
Död 8 november 1520 (55 år)
Stortorget, Stockholm
Dödsorsak avrättad genom halshuggning
Släkt
Frälse/adelsätt Vasaätten
Sätesgård Rydboholms slott
Far Johan Kristiernsson (Vasa)
Mor Birgitta Gustavsdotter (Sture)
Familj
Make/maka Cecilia Månsdotter (Eka)
Vapensköld

Vasaättens vapen innan Gustav Eriksson

Erik Johansson (Vasa), född omkring 1465, död 8 november 1520 (avrättad vid Stockholms blodbad), riddare och riksråd. Han var son till Johan Kristiernsson (Vasa) och Birgitta Gustavsdotter (Sture). Erik Johansson var far till Gustav Vasa (sedermera svensk kung), i gifte med Cecilia Månsdotter (Eka), som dog i pesten under fångenskap i Köpenhamn. Erik Johansson var riddare och riksråd, häradshövding i Danderyd och Rydbo och 1504–05 hövitsman på Kastelholms slottÅland. Han ägde sätesgården Rydboholm i Uppland.

År 1490 mördade han en man från Stockholm, som gjort intrång på Rydboholms marker, och fick efteråt lova att att icke vidare dem låta slå, hamra och hantera som andra oskäliga skogsdjur, ryssar eller dödsfiender.[1]

Under stormannaupproret mot morbrodern Sten Sture den äldre 1497 skall han ha plundrat Fröunda prästgård, varför han en tid hotades med bannlysning. När inbördsstriderna ebbat ut var Erik Johansson delaktig i förlikningen mellan Sten Sture den äldre och Hans av Danmark och blev dubbad till riddare vid kung Hans kröning senhösten 1497.[1]

Erik Johansson stödde sin morbror Sten Sture den äldre i ett lyckat uppror mot kung Hans som gjorde Sten Sture till riksföreståndare, varvid Erik Karlsson blev Svenskt riksråd. Hans jordinnehav ökade ännu mer efter att hans morbror Sten Sture den äldre avlidit 1503, och Erik ärvde alla hans gårdar i Uppland och Sörmland.[1]

Enligt flera 1500-talskällor, bland annat Olaus Petri och den lybeckske krönikören Reimar Kock, skall han ha tillhört dem som avrättades vid Stockholms blodbad - de ur släkterna Sture och Brahe som avrättades tillhörde också hans närmaste släktingar. Enligt berättelsen skall Erik ha kommit för sent till kröningsfesten och ovetande om vad som pågick där inne, bankade han på dörren och krävde att släppas in. Så skedde och sålunda avrättades även Herr Erik.

Kungafadern Erik Johansson har fått ett mycket dåligt eftermäle. I allmänhet beskrivs han som trätgirig, brutal och med dålig respekt för lagar och regler, trots att han var häradshövding.[1]

Hans egen systerdotter har kallat honom en simpel och enfaldig man. Arkivariern och 1500-talshistorikern Rasmus Ludvigsson beskrev honom som "en lustig och snacken herre, så at han genom sitt lustige snack offte kom mongen til löye", och släktforskaren Hans Gillingstam har skrivit att Erik Johansson var ett ovanligt svagt nummer inom sin lysande ätt.[1]

Det franska sändebudet Charles Dançay, som 1567–73 rapporterade att han skall ha varit en dåre, som rände kring på gatorna, men den uppgiften kan knappast heller tros vara en objektiv sanning.

I Stockholms stads tänkeböcker finns också ett antal brottmål mot honom, han gjorde sig bland annat skyldig till dråp. I övrigt känner man mest till mer sentida nationalistisk historieskrivning.

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Johan Eriksson (Vasa),
  2. Magnus Eriksson (Vasa), pestdöd 1529.
  3. Anna Eriksdotter (Vasa) (1503–1545), nunna i Vadstena kloster
  4. Birgitta Eriksdotter (Vasa)
  5. Gustav Eriksson (Vasa) (1496–1560), kung av Sverige 1523–1560
  6. Margareta Eriksdotter (Vasa) Gift med Joakim Brahe och Johan av Hoya (-1536)
  7. Märta Eriksdotter (Vasa), pestdöd 1522 under fångenskap i Blå tornet i Köpenhamn.
  8. Emerentia Eriksdotter (Vasa), pestdöd 1522 under fångenskap i Blå tornet i Köpenhamn.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Erik Johansson Vasa och Lorens Pasch d.y., Allan Elenius, Uppsala 1960.
  • Larsson, Lars-Olof (2002). Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?. Stockholm: Prisma. Libris 8595623. ISBN 91-518-3904-0 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Larsson, Lars-Olof (2002). Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?. Stockholm: Prisma. Libris 8595623. ISBN 91-518-3904-0