Erwin Weinmann

Från Wikipedia
Erwin Weinmann
Information
Född6 juli 1909
Frommenhausen, Kungariket Württemberg, Kejsardömet Tyskland
Dödförsvunnen 1945, dödförklarad 9 juni 1949
I tjänst förTredje riket
Tjänstetid1931–1945
Grad SS-Oberführer
Slag/krigAndra världskriget
Utmärkelser Krigsförtjänstkorset av andra klassen med svärd

Erwin Weinmann, född 6 juli 1909 i Frommenhausen, försvunnen 1945, dödförklarad 9 juni 1949,[1] var en tysk promoverad läkare och SS-Oberführer. Han var chef för avdelning IV D i Reichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium. Från januari till juli 1942 var Weinmann befälhavare för Sonderkommando 4a, en mobil insatsstyrka som under andra världskriget mördade judar, partisaner och andra för Tredje riket misshagliga personer i det ockuperade Ukraina. Från augusti 1942 var han befälhavare för Sicherheitspolizei (Sipo) och Sicherheitsdienst (SD) i Prag.

Biografi

Weinmanns far stupade i första världskriget.

År 1927 inledde Weinmann sina medicinstudier vid Tübingens universitet. Han var en av de ledande inom Nationalsocialistiska tyska studentförbundet (NSDStB) vi detta universitet. År 1935 avlade han medicine doktorsexamen med avhandlingen Ein Fall von Lipodystrophia progressiva. Därefter verkade han som läkare vid Tübingens universitetssjukhus.

Weinmann inträdde i SD 1936 och blev i mars 1941 chef för avdelningen för bekämpning av motståndare i ockuperade områden, Amt IV D, i Reichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium.[1] I januari 1942 efterträdde Weinmann Paul Blobel som befälhavare för Sonderkommando 4a, en mobil insatsstyrka inom Einsatzgruppe C, som hade i uppdrag att eliminera judar, partisaner och politruker i Ukraina. I augusti 1942 utsågs Weinmann till befälhavare för Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst (Befehlshaber der Sicherheitspolizei und des SD, BdS) i Prag. Weinmann anmäldes försvunnen vid krigsslutet 1945 och antas ha stupat i Prag. Han dödförklarades av Amtsgericht Reutlingen den 9 juni 1949.[1]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c] Klee 2007, s. 663.

Tryckta källor