Einsatzgruppen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Morden på judar i närheten av Ivangorod i Ukraina 1942. En kvinna försöker skydda sitt barn med sin kropp precis innan de blir skjutna på nära håll av en medlem ur Einsatzgruppe C.
Personal ur Sicherheitsdienst i Polen år 1939. Från vänster till höger: Oberscharführer, Untersturmführer och Oberscharführer (alla med militära axelklaffar). Chauffören är en Rottenführer från NSKK.
Karta som visar antalet judar som dödats av Einsatzgruppe A (Jäger-rapporten från december 1941).
SS-Gruppenführer Otto Ohlendorf (Einsatzgruppe D) och andra anklagade vid Einsatzgruppenrättegången i Nürnberg den 15 september 1947.

Einsatzgruppen (tyska: "insatsgrupper"; Einsatzgruppen der Sicherheitspolizei und des SD) var den nazityska säkerhetspolisens (Sicherheitspolizei, Sipo) och säkerhetstjänstens (Sicherheitsdienst, SD) mobila enheter som under andra världskriget följde den tyska armén vid angreppen på Polen den 1 september 1939 och Sovjetunionen den 22 juni 1941. Tidigare hade Einsatzgruppen opererat i Österrike i mars 1938 och i Tjeckoslovakien i mars 1939. Styrkornas uppgift var att ingripa mot säkerhetshotande verksamhet på ockuperat område vilket började cirka 10 km bakom frontlinjen. Ordning och säkerhet upprätthölls i detta område av förband ur tyska polisen ställda till försvarsmaktens förfogande. Vid fronten, etappen och under marsch med förband tillkom denna syssla av den tyska militärpolisen, Feldgendarmerie.

Säkerhetspolisen var inte underställd militära myndigheter och aktiviteterna var hemligstämplade. Vid insatser samverkade emellertid dessa styrkor ofta med militärpolisen och/eller andra militära förband och polisenheter underställda militären samt lokal polis i de ockuperade områdena. Enligt Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zelewski var Einsatzgruppens egentliga huvuduppgift att ”förinta judar, zigenare och politiska kommissarier”.[1] Två av andra världskrigets mest omfattande massakrer förövades av Einsatzgruppen vid Babij Jar utanför Kiev, där 33 771 judar mördades under två dagar, och i Rumbula-skogen utanför Riga i Lettland, där drygt 25 000 lettiska judar mördades under två dagar. Morden begicks genom arkebusering, vilket har givit upphov till benämningen ”The Holocaust by bullets”.[2]

Österrike[redigera | redigera wikitext]

Einsatzgruppens historia inleds 1938 då Reinhard Heydrich upprättade ett Einsatzkommando ("insatskommando") i samband med Anschluss, Tysklands annektering av Österrike. Insatskommandot utgjordes av agenter från Sicherheitspolizei och Gestapo och hade till uppgift att inta regeringsbyggnader samt att tillsammans med österrikisk polis gripa och förhöra personer som misstänktes för antinazistisk verksamhet.[3][4]

Tjeckoslovakien[redigera | redigera wikitext]

Genom Münchenöverenskommelsen den 30 september 1938 avträdde Tjeckoslovakien det tyskspråkiga Sudetenland till Tyskland och i mars 1939 ockuperade Tyskland den tjeckiska delen av Tjeckoslovakien. Två Einsatzstaben ("insatsstaber") följde i spåren på den tyska armén för att i Prag säkra regeringsbyggnader. Dessa två Einsatzstaben utgjordes av personal ur bland annat SS och SD.[3]

Polen[redigera | redigera wikitext]

Den 1 september 1939 invaderade Tyskland Polen och fem Einsatzgruppen följde de avancerande tyska trupperna. Senare stationerades en sjätte Einsatzgruppe i Posen. Det upprättades även en Einsatzgruppe "för särskilda ändamål", Einsatzgruppe zur besonderen Verwendung (z.b.V.), med det underställda Einsatzkommando 16.[3] Således opererade åtta insatsstyrkor i Polen:

Vid frontlinjen i Polen befann sig insatsgrupperna under arméns befäl, men i området kring de bakre linjerna opererade de fritt. Officiellt hade insatsgrupperna i uppgift att gripa politiska motståndare och andra personer som utgjorde ett hot mot Tredje rikets säkerhet samt att förhindra sabotage, men i realiteten bestod insatsgruppernas uppdrag i att fullständigt förinta den polska intelligentian. Reichsführer-SS Heinrich Himmler räknade med att när det polska ledarskiktet väl hade eliminerats skulle polackerna bli ett underdånigt slavfolk under nazisternas kontroll. När insatsgrupperna hade undanröjt sina primära fiender, tog de upp jakten på de polska judarna. Arméledningen reagerade mycket starkt på insatsgruppernas brutala framfart och generalöverste Gerd von Rundstedt krävde att judeförföljelserna omedelbart skulle upphöra. Hitler svarade då genom att frånta arméledningen allt inflytande över insatsgrupperna. Han utnämnde fyra partitrogna ståthållare med jurisdiktion över insatsgrupperna: Albert Forster i Danzig-Westpreußen, Arthur Greiser i Warthegau, Gustav Wagner i Schlesien och Hans Frank i Generalguvernementet, den del av Polen som inte införlivades i tyska riket.[3]

Operation Barbarossa[redigera | redigera wikitext]

Heydrich, som 1939 blev chef för Reichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium, gav inför anfallet på Sovjetunionen i juni 1941 Einsatzgruppen i uppgift att döda alla judar, ryska politiska kommissarier, så kallade politruker, samt partisaner. Einsatzgruppen var indelade i fyra huvudgrupper (A-D) och opererade från Baltikum i norr till Svarta havet i söder. Einsatzgruppen var indelade i Sonderkommandon och Einsatzkommandon, vars minsta enhet benämndes Einsatztruppe. Einsatzgruppens personal på omkring 2 500 man rekryterades från bland annat Waffen-SS, SD, Kripo och Orpo. Enligt osäkra beräkningar skall Einsatzgruppen ha mördat minst 1 000 000 människor i Ryssland och Baltikum i samverkan med motsvarande enheter ur den tyska ordningspolisen. Man har funnit att bataljoner ur den tyska polisen Polizeibataillone och Reservpolizeibataillone också sattes in självständigt för massdödande av civilpersoner i det bakre området, vid sidan av rena partisanbekämpningsuppgifter. I Baltikum och Sovjetunionen deltog även personer ur lokalbefolkningen i massmordet på judarna. I Ukraina utmärkte sig lokala milisgrupper och hjälppolisbataljoner för sin brutalitet.[5]

Militära chefer protesterade muntligt och skriftligt mot säkerhetspolisens metoder som man ansåg kontraproduktiva och vanhedrande. Allteftersom kriget fortsatte skärptes kampen mellan partisaner och den tyska krigsmakten, vilket anses ha lett till en kraftig brutalisering och acceptans av massarkebuseringar och liknande aktiviteter.

Uppgifter från chefer och annan personal i dessa enheter tyder på att normala personer under relativt onormala omständigheter kan finna sig i massdödande, men att personliga problem som alkoholism, psykiska sjukdomar, självmord, efter hand uppstår bland dem. Chefer tycks motivera personalen med juridiska eller kvasijuridiska resonemang, ordvändningar och omskrivningar. Militär disciplin tycks också påverka personalen att bortse från personliga känslor, ansvar och liknande.

Problemen att motivera personalen inom Einsatzgruppen anses av vissa forskare ha medverkat till skapandet av förintelselägren med gaskammare som avrättningsmetod och där huvuddelen av hanterandet av de döda skedde genom fångarna själva.

Flera höga ledare inom Einsatzgruppen dömdes till döden eller till långvariga fängelsestraff vid Einsatzgruppenrättegången 1947-1948. Så sent som i juni 1951 hängdes Einsatzgruppen-ledarna Paul Blobel, Werner Braune, Erich Naumann och Otto Ohlendorf. Den förstnämnde, Paul Blobel, hade fört kommandot vid Babij Jar samt även haft ansvaret för den så kallade Aktion 1005. SS-Gruppenführer Arthur Nebe, befälhavare för Einsatzgruppe B från juni till oktober 1941, dömdes emellertid till döden och avrättades i mars 1945 av den egna regimen för inblandning i 20 juli-attentatet mot Adolf Hitler 1944.

Einsatzgruppe A[redigera | redigera wikitext]

En tysk karta över Einsatzgruppens och SS:s aktioner i Sovjet 1941.
TECKENFÖRKLARING:
Streckad svart linje - gränserna för de fyra insatsgruppernas aktionsområden.
Hel blå linje med pil - Einsatzkommandon.
Streckad blå linje med pil - Sonderkommandon.
Vimpel - insatsgruppernas högkvarter.

Einsatzgruppe A följde Armégrupp Nord och opererade i Baltikum. Einsatzgruppe A inbegrep Sonderkommando 1a och 1b samt Einsatzkommando 2 och 3.

Befälhavare[redigera | redigera wikitext]

Sonderkommando 1a[redigera | redigera wikitext]

Sonderkommando 1b[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 2[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 3[redigera | redigera wikitext]

Personalsammansättning för Einsatzgruppe A (15 oktober 1941)[6]
Enhet Antal
Waffen-SS 340
Motorcykelburna 172
Administration 18
Sicherheitsdienst (SD) 35
Kriminalpolizei (Kripo) 41
Staatspolizei (Stapo) 89
Hilfspolizei (Hipo) 87
Ordnungspolizei (Orpo) 133
Kvinnliga anställda 13
Tolkar 51
Teleprinteroperatörer 3
Radiooperatörer 8
Totalt 990

Einsatzgruppe B[redigera | redigera wikitext]

Einsatzgruppe B följde Armégrupp Mitte i Vitryssland och bestod av Sonderkommando 7a, 7b och 7c (Vorkommando Moskau) samt Einsatzkommando 8 och 9.

Befälhavare[redigera | redigera wikitext]

Sonderkommando 7a[redigera | redigera wikitext]

Sonderkommando 7b[redigera | redigera wikitext]

Sonderkommando 7c / Vorkommando Moskau[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 8[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 9[redigera | redigera wikitext]

Einsatzgruppe C[redigera | redigera wikitext]

Einsatzgruppe C följde Armégrupp Süd och rörde sig i norra och mellersta Ukraina. Den var indelad i Sonderkommando 4a och 4b samt Einsatzkommando 5 och 6.

Befälhavare[redigera | redigera wikitext]

Sonderkommando 4a[redigera | redigera wikitext]

Sonderkommando 4b[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 5[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 6[redigera | redigera wikitext]

Einsatzgruppe D[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Einsatzgruppe D

Einsatzgruppe D följde Armégrupp Süd och opererade i Bessarabien, södra Ukraina, på Krim och i Kaukasus med Sonderkommando 10a och 10b samt Einsatzkommando 11a, 11b och 12.

Befälhavare[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 10a[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 10b[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 11a[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 11b[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 12[redigera | redigera wikitext]

Kroatien[redigera | redigera wikitext]

Einsatzgruppe E[redigera | redigera wikitext]

Einsatzkommando 10b
Einsatzkommando 11a
Einsatzkommando 15
Einsatzkommando 16
Einsatzkommando Agram

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nürnbergprocessen Vittnesmål av Erich von dem Bach-Zelewski den 7 januari 1946.
  2. ^ Desbois 2008, s. vii
  3. ^ [a b c d] Williamson 1995, s. 91
  4. ^ Streim 1989, s. 436
  5. ^ Williamson 1995, s. 229–230
  6. ^ Hilberg 1985, s. 289

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0 
  • Desbois, Patrick (2008). The Holocaust by Bullets: A Priest's Journey to Uncover the Truth Behind the Murder of 1.5 Million Jews. New York: Palgrave Macmillan. ISBN 978-0-230-60617-3 
  • Hilberg, Raul (1985) (på engelska). The Destruction of the European Jews. New York: Holmes & Meier. ISBN 0-8419-0832-X 
  • Rhodes, Richard (2002) (på engelska). Masters of Death: The SS-Einsatzgruppen and the Invention of the Holocaust. New York: Alfred A. Knopf. ISBN 0-375-40900-9 
  • Streim, Alfred (1989). ”The Tasks of the SS Einsatzgruppen”. i Marrus, Michael (på engelska). The Nazi Holocaust, Part 3, The "Final Solution": The Implementation of Mass Murder. 2. Westpoint, Connecticut: Meckler. sid. 436-454. ISBN 0-88736-266-4 
  • Williamson, Gordon (1995) [1994] (på engelska). The SS: Hitler's Instrument of Terror. London: Sidgwick & Jackson. ISBN 0-283-06280-0 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Browning, Christopher R. (2006). Helt vanliga män: reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen. Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-301521-4 
  • Headland, Ronald (1992) (på engelska). Messages of Murder: A Study of the Reports of the Einsatzgruppen of the Security Police and the Security Service, 1941–1943. Rutherford, New Jersey: Fairleigh Dickinson University Press. ISBN 0-8386-3418-4 


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Einsatzgruppen der Sicherheitspolizei und des SD, 2 april 2012.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]