Einsatzgruppen

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
En medlem ur Einsatzgruppe C skjuter ihjäl en kvinna och hennes barn i närheten av Ivangorod i Ukraina
Karta som visar antalet personer som dödats av Einsatzgruppe A (Jäger-rapporten från december 1941)

Einsatzgruppen (tyska ungefär ’insatsstyrkor’) var tysk säkerhetspolisens (Hauptamt der Sicherheitspolizei, Sipo) mobila enheter som under andra världskriget följde den tyska armén vid angreppen på Polen 1939 och Sovjetunionen 1941. Styrkornas uppgift var att ingripa mot säkerhetshotande verksamhet på ockuperat område vilket började ca 10 km bakom frontlinjen. Ordning och säkerhet upprätthölls i detta område av förband ur tyska polisen ställda till försvarsmaktens förfogande. Vid fronten, etappen och under marsch med förband tillkom denna syssla av den tyska militärpolisen Feldgendarmerie. Säkerhetspolisen var inte underställda militära myndigheter och aktiviteterna var hemligstämplade. Vid insatser samverkade emellertid dessa styrkor ofta med militärpolisen och eller andra militära förband och polisenheter underställda militären samt lokal polis i de ockuperade områdena. Enligt SS-Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zelewski var Einsatzgruppens egentliga huvuduppgift att ”förinta judar, zigenare och politiska kommissarier”.[1]

Innehåll

[redigera] Organisation och uppgifter

Reinhard Heydrich, chefen för säkerhetstjänsten SD som organiserade Einsatzgruppen, gav dessa bl.a. i uppgift att döda alla judar, ryska politiska kommissarier, s.k. politruker, samt partisaner. Einsatzgruppen var indelade i fyra huvudgrupper (A-D) och opererade från Baltikum i norr till Svarta havet i söder. Einsatzgruppen var indelade i Sonderkommandon och Einsatzkommandon, vars minsta enhet benämndes Einsatztruppe. Einsatzgruppens personal på omkring 2500 man rekryterades från bl.a. Waffen-SS, SD, Kripo och Orpo. Enligt osäkra beräkningar skall Einsatzgruppen ha avrättat minst 1 000 000 människor i Ryssland och Baltikum i samverkan med motsvarande enheter ur den tyska ordningspolisen. Man har funnit att bataljoner ur den tyska polisen Polizeibataillone och Reservpolizeibataillone också sattes in självständigt för massdödande av civilpersoner i det bakre området, vid sidan av rena partisanbekämpningsuppgifter.

Militära chefer protesterade muntligt och skriftligt mot säkerhetspolisens metoder som man ansåg kontraproduktiva och vanhedrande. Allteftersom kriget fortsatte skärptes kampen mellan partisaner och den tyska krigsmakten, vilket anses ha lett till en kraftig brutalisering och acceptans av massarkebuseringar och liknande aktiviteter.

Uppgifter från chefer och annan personal i dessa enheter tyder på att normala personer under relativt onormala omständigheter kan finna sig i massdödande, men att personliga problem som alkoholism, psykiska sjukdomar, självmord, efter hand uppstår bland dem. Chefer tycks motivera personalen med juridiska eller kvasijuridiska resonemang, ordvändningar och omskrivningar. Militär disciplin tycks också påverka personalen att bortse från personliga känslor, ansvar och liknande.

Problemen att motivera personalen inom Einsatzgruppen anses av vissa forskare ha medverkat till skapandet av förintelselägren med gaskammare som avrättningsmetod och där huvuddelen av hanterandet av de döda skedde genom fångarna själva.

Flera höga ledare inom Einsatzgruppen dömdes till döden eller till långvariga fängelsestraff vid Einsatzgruppenrättegången 1947-1948. Så sent som i juni 1951 hängdes Einsatzgruppen-ledarna Paul Blobel, Werner Braune, Erich Naumann och Otto Ohlendorf. Den förstnämnde, Paul Blobel, hade fört kommandot vid Babij Jar samt även haft ansvaret för den så kallade Aktion 1005. Generalmajor Artur Nebe chef för Einsatzgruppe B, dömdes emellertid till döden och avrättades 1945 av den egna regimen för inblandning i attentatet mot Adolf Hitler 1945.

[redigera] Einsatzgruppe A

Einsatzgruppe A opererade i Baltikum och inbegrep Sonderkommando 1a och 1b samt Einsatzkommando 2 och 3.

[redigera] Befälhavare

[redigera] Sonderkommando 1a

[redigera] Sonderkommando 1b

[redigera] Einsatzkommando 2

[redigera] Einsatzkommando 3

[redigera] Einsatzgruppe B

Einsatzgruppe B, som var kommenderad till Vitryssland, bestod av Sonderkommando 7a, 7b och 7c (Vorkommando Moskau) samt Einsatzkommando 8 och 9.

[redigera] Befälhavare

[redigera] Sonderkommando 7a

[redigera] Sonderkommando 7b

[redigera] Sonderkommando 7c / Vorkommando Moskau

[redigera] Einsatzkommando 8

[redigera] Einsatzkommando 9

[redigera] Einsatzgruppe C

Einsatzgruppe C rörde sig i norra och mellersta Ukraina. Den var indelad i Sonderkommando 4a och 4b samt Einsatzkommando 5 och 6.

[redigera] Befälhavare

[redigera] Sonderkommando 4a

[redigera] Sonderkommando 4b

[redigera] Einsatzkommando 5

[redigera] Einsatzkommando 6

[redigera] Einsatzgruppe D

Einsatzgruppe D opererade i Bessarabien, södra Ukraina, på Krim och i Kaukasus med Sonderkommando 10a och 10b samt Einsatzkommando 11a, 11b och 12.

[redigera] Befälhavare

[redigera] Einsatzkommando 10a

[redigera] Einsatzkommando 10b

[redigera] Einsatzkommando 11a

[redigera] Einsatzkommando 11b

[redigera] Einsatzkommando 12

[redigera] Källor

  • Hilberg, Raul, The Destruction of the European Jews. 3 vol. 3 ed. New Haven, Connecticut: Yale University Press 2003. ISBN 0-300-09557-0
  • Rhodes, Richard, Masters of Death: the SS-Einsatzgruppen and the invention of the Holocaust. New York: Alfred A. Knopf 2002. ISBN 0-375-40900-9

[redigera] Noter

  1. ^ Nürnbergprocessen Vittnesmål av Erich von dem Bach-Zelewski den 7 januari 1946.

[redigera] Litteratur

  • Browning, Christopher R., Helt vanliga män: reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen. Stockholm: Norstedt 2006. ISBN 91-1-301521-4
  • Headland, Ronald, Messages of Murder: a study of the reports of the Einsatzgruppen of the Security Police and the Security Service, 1941-1943. Rutherford, New Jersey: Fairleigh Dickinson University Press 1992. ISBN 0-8386-3418-4
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Einsatzgruppen"
Personliga verktyg
Skapa en bok