Evolutionspsykologi

Från Wikipedia
Version från den 21 augusti 2013 kl. 12.08 av 90.232.181.184 (Diskussion) (ej metastudier)

Evolutionspsykologi eller evolutionär psykologi (engelska evolutionary psychology) är en gren av psykologin som studerar beteende och psykologi hos människor och andra primater med utgångspunkt i evolutionen. Evolutionspsykologi är applicerbart på alla organismer med ett nervsystem men den mesta forskningen inom området fokuserar på människan.

Evolutionspsykologer menar att mänskligt beteende till stor del är ett resultat av genetiska anpassningar som har utvecklats för att överkomma återkommande hinder i den historiska miljön. Mer specifikt så ser man inom evolutionspsykologin hjärnan hos människor och andra primater som bestående av ett stort antal funktionella mekanismer, så kallade psykiska adaptioner. Dessa har utvecklats genom naturligt urval för att gynna organismens överlevnad och reproduktion och är universella inom en art, med undantag för de som är köns- eller åldersspecifika. Okontroversiella adaptioner är till exempel syn, hörsel, minne och motorik. Till de mer kontroversiella hör könsskillnader vad gäller preferenser vid partnerval och sexuella strategier. Dit hör också temperament, kognitiva förmågor, mekanismer för undvikande av inavel eller för upptäckande av fusk.

Evolutionspsykologin använder metoder från kognitiv psykologi, genetik, etologi, antropologi, biologi och zoologi och är nära släkt med sociobiologin, även om det finns några viktiga skillnader mellan dem. Den mesta forskningen inom sociobiologi sker numera inom beteendeekologi.

Den engelska termen evolutionary psychology myntades troligen av Ghiselin i en artikel i Science 1973. Evolutionspsykologi har applicerats på många olika forskningsfält, till exempel ekonomi, juridik, psykiatri, politik, litteratur och sexualitet.

Översikt

Evolutionspsykologin betraktar den mänskliga naturen som en mer eller mindre universell samling psykologiska anpassningar till återkommande hinder i den historiska miljön. Förespråkare av evolutionspsykologi menar att den syftar till att återförena uppdelningen i mjuk vetenskap - humaniora och samhällsvetenskap - och hård vetenskap, naturvetenskapen. Evolutionära psykologer framhåller att människan är en levande organism precis som alla andra; därför bör psykologi förstås som en del av biologin. Antropologen John Tooby och psykologen Leda Cosmides skriver:

"Evolutionspsykologi är det vetenskapliga försöket att från fragmentariska, splittrade och inkonsekventa humanvetenskapliga discipliner förena ett samlat och logiskt forskningsramverk för psykologin, sociologin och de övriga beteendevetenskaperna. Ett ramverk som inte bara innefattar evolutionsbiologi på en fullständig och jämlik basis, utan som även arbetar bort den revisionism i form av existerande föreställningar och praktiker som krävs av en sådan syntes." [1]

Precis som mänsklig fysiologi och evolutionär fysiologi har arbetat för att hitta fysiska anpassningar av kroppen som representerar "mänsklig fysiologisk natur", så är syftet för evolutionär psykologi att identifiera känslomässiga och kognitiva anpassningar som representerar den "mänskliga psykologiska naturen".

Grundläggande principer

Evolutionspsykologi är en multidisciplinär vetenskap som drar sina insikter från evolutionsteori, biologi, kognitiv psykologi, antropologi, ekonomi, datavetenskap och paleoarkeologi. Enligt evolutionspsykologen David Buss vilar området på en rad grundprinciper:

  1. Det uttryckta beteendet beror på underliggande psykologiska mekanismer; funktioner för informationsbehandling i hjärnan tillsammans med inre och yttre informationsflöden som aktiverar funktionerna.
  2. Evolution genom urval är den enda kända process som kan skapa sådana komplexa mekanismer.
  3. Utvecklade psykologiska mekanismer är specialiserade mot att lösa anpassningsproblem som återkom för människor över långa tidsperioder.
  4. Evolutionärt urval formade informationsbehandlingen hos många pskylogiska mekanismer mot att påverkas adaptivt av specifika klasser av information från miljön.
  5. Mänsklig psykologi består av stora antal av funktionellt specialiserade mekanismer och var och en är känslig för specifika former av kontextberoende information som kombineras, koordineras och integreras med varandra för att skapa uttryckt beteende.

På ett liknande vis framhåller fältets pionjärer Cosmides och Tooby fem principer som grunden för evolutionspsykologin:

  1. Hjärnan är ett fysiskt system. Den fungerar som en dator med kretsar som utvecklats för att generera beteende som är anpassat till miljöns förhållanden.
  2. Nervbanorna utformades av naturligt urval för att lösa problem som människans anfäder träffade på medan de utvecklades till Homo sapiens.
  3. Medvetandet är en liten del av innehållet och processerna i hjärnan. Medvetna upplevelser kan vilseleda individer till att tro att deras tänkande är enklare än det faktiskt är. De flesta problem som upplevs som lätta att lösa är mycket svåra att lösa och drivs av mycket komplicerade neurala kretsar.
  4. Olika neurala kretsar är specialiserade på att lösa olika anpassningsproblem.
  5. Moderna huvuden innehåller en stenåldershjärna.[2]

Konflikt och kontrovers

Evolutionspsykologin är kontroversiell inom delar av traditionell samhällsvetenskap och humaniora. Framför allt hos förespråkare av socialkonstruktivistiska, postmodernistiska eller poststrukturalistiska perspektiv. Genusvetenskap är ett fält vars förklaringar ofta avvisas av evolutionspsykologer.

Sociologerna Kurt Fischer och Christina Hinton från Harvard Graduate School of Education har gjort jämförelser mellan patienter som uppvisar extrema återhämtningar efter hjärnskador med en kontrollgrupp som inte återhämtade sig på det viset. Forskarna menar utifrån sina resultat att toleranta miljöer ligger bakom återhämtningarna, och att dessa återhämtningar helt kan kompensera den totala förlusten av hela regioner och mekanismer i hjärnan.[3]

Se även

Litteratur

  • Barkow, Jerome H.. Missing the Revolution: Darwinism for Social Scientists. Oxford University Press, USA. ISBN 0-19-513002-2 
  • Buss, David M. (2004). Evolutionary psychology: the new science of the mind. Boston: Pearson/A and B. ISBN 0-205-37071-3 
  • Joyce, Richard. The Evolution of Morality (Life and Mind: Philosophical Issues in Biology and Psychology). Cambridge, Mass: The MIT Press. ISBN 0-262-10112-2 
  • Miller, Geoffrey P. (2000). The mating mind: how sexual choice shaped the evolution of human nature. Garden City, N.Y: Doubleday. ISBN 0-385-49516-1 
  • Pinker, Steven (1997). How the mind works. New York: Norton. ISBN 0-393-04535-8 
  • Pinker, Steven (2002). The blank slate: the modern denial of human nature. New York, N.Y: Viking. ISBN 0-670-03151-8 
  • Richards, Janet C. (2000). Human nature after Darwin: a philosophical introduction. New York: Routledge. ISBN 0-415-21243-X 
  • Rushton, John Philippe, (1995). Race, evolution and behaviour: a life history perspective. Port Huron: Charles Darwin Research Institute. ISBN 0-9656836-1-3 
  • Wilson, Edward Osborne (2000). Sociobiology: the new synthesis. Cambridge: Belknap Press of Harvard University Press. ISBN 0-674-00089-7 

Vidare läsning

  • Buss, D. M. (1995). Evolutionary psychology: A new paradigm for psychological science. Psychological Inquiry, 6, 1-30. Full text pdf
  • Durrant, R., & Ellis, B.J. (2003). Evolutionary Psychology. In M. Gallagher & R.J. Nelson (Eds.), Comprehensive Handbook of Psychology, Volume Three: Biological Psychology (pp. 1-33). New York: Wiley & Sons. Full text pdf
  • Tooby, J. & Cosmides, L. (2005). Conceptual foundations of evolutionary psychology. In D. M. Buss (Ed.), The Handbook of Evolutionary Psychology (pp. 5-67). Hoboken, NJ: Wiley. Full text pdf
  • Klaatsch, Hermann (1865 - 1916). Människans och kulturens tillkomst och utveckling. Svensk översättning av E. Teiling (1923).

Referenser

  1. ^ Tooby & Cosmides 2005, p. 5
  2. ^ Cosmides, L (13 januari 1997). ”Evolutionary Psychology: A Primer”. Center for Evolutionary Psychology. http://www.psych.ucsb.edu/research/cep/primer.html. Läst 16 februari 2008. Okänd parameter medförfattare
  3. ^ Kurt Fischer, Christina Hinton: Nervkittlande inlärning