Postmodernism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Westin Hotel vid Times Square i New York, av arkitektkontoret Arquitectonica och färdigbyggt 2002, är ett exempel på postmodern arkitektur.

Postmodernism är ett begrepp som syftar på en utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen.[1] Men vad postmodernism egentligen innebär är inte klart definierat, utan föremål för ständig debatt. Utifrån ett historiskt perspektiv kan man tyda en kronologisk ordning från det moderna till det postmoderna. När man beskriver kulturella tillstånd är det dock viktigt att vara medveten om hur det moderna och det postmoderna existerar parallellt mellan olika kulturella och sociala skikt i vår samtid.[2] Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Järnvägsstationen Charing Cross i London med en postmodern överbyggnad från 1990-talet.

Inom arkitektur, konst, musik och litteratur syftar postmodernism på ett flertal väsenskilda stilistiska trender som har sin utgångspunkt i modernismen eller på något väsentligt vis utgör motreaktioner till den. Den postmoderna konsten beskrivs ofta med ord som eklekticism, avvikelse, collage, pastisch och ironi. Popkonst, dekonstruktivism (i arkitektur), magisk realism (i litteratur), maximalism och nyromantik är några av de konstnärliga riktningar som betraktas som postmoderna. Postmoderna teoretiker beskriver ofta den postmoderna konsten som ett upphävande av relationen mellan väletablerade motsatspar som konstnär-publik, allvar-lek och finkultur-kitsch.

Inom sociologi betraktas postmodernism som en konsekvens av ekonomiska, kulturella och demografiska förändringar och karaktäriseras med begrepp som postindustrialism, senkapitalism och utomparlamentarism som i sin tur förklaras med uppkomsten av tjänstesamhället, massmedias ökade betydelse och integrationen av världsekonomin. Andra viktiga begrepp är informationssamhälle, globalisering, den globala byn och mediateori.

Som kulturell riktning är postmodernismen ett symptom av postmodernitet som med en bred definition kan sägas vara det västerländska samhället efter moderniteten. Enligt den franska filosofen och litteraturvetaren Jean-François Lyotard är postmodernitetens viktigaste kännemärke "en skepsis mot metaberättelser", det vill säga, att människan i det postmoderna samhället har förkastat storslagna, universella förklaringsmodeller och paradigm som religion, (etablerad) filosofi, kapitalism och kön, som tidigare har använts för att förklara kultur och beteendemönster, för att istället organisera sitt liv kring flera mer lokalt förankrade subkulturella ideologier, myter och legender. Vidare innebär postmodernitet övertygelsen att sådana styrande metaberättelser bara utgör en stabil grund för samhället så länge de svarar på aktuella fenomen. Så fort paradigmet misslyckas med att hantera nya fenomen kan det ersättas av en bättre förklaringsmodell som senare kan gå samma öde till mötes. [3].

Hur begreppet "postmodernism" bör användas, vilken betydelse begreppet har och dess roll i debatten är föremål för en kontinuerlig debatt. Trots att postmodernister skyr enkla definitioner kan begreppet ändå i allmänhet sägas kännetecknas av:

  • En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft (se nihilism)
  • Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt

Postmodern filosofi[redigera | redigera wikitext]

Inom filosofi används begreppet postmodernitet ofta för riktningar och arbeten som utgår från poststrukturalism, dekonstruktivism, mångkulturalism, genusstudier och litteraturteori. Inom filosofi uppstod postmodernismen i början av 1950-talet som en kritik av positivismen genom att betona vikten av maktrelationer, personlig identitet och diskurs i konstruktionen av sanning och världsbilder. I denna betydelse betraktas postmodernitet av många kritiska teoretiker som en grundläggande brytning med en konstnärlig och filosofisk tradition som sedan upplysningen strävat efter ett ständigt mer storslaget och universellt system för att hantera estetik, etik och kunskap. Den postmoderna filosofin använder sig av flera metoder för att kritisera nedärvda västerländska tankegångar, bland annat historicism och psykoanalytisk teori. Friedrich Nietzsche och hans filosofi har haft stor betydelse för utvecklingen av postmodern filosofi under 1900-talet. Nietzches bok “Über Wahrheit und Lüge im außermoralischen Sinn” lägger Nietzche fram hypotesen om att vetenskapliga koncept är kedjor av metaforer är härdade till accepterade sanningar[4]. Boken anses av många vara det verket som gett Nietzche sitt rykte som “gudfadern av postmodernism”[5]

Arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Postmodern arkitektur, också kallad postmodern klassicism, är ett otydligt och mångskiftande begrepp för en rörelse främst under 1970- och 1980-talet som vände sig emot idealen inom modernismen. Inom arkitekturteori började man använda begreppet "postmodernism" under 1970-talet efter att Charles Jencks definierat begreppets betydelse för arkitekturen i sin bok The Language of Postmodern Architecture. Syftet med postmodernismen var att kritisera modernismens puristiska ideal. Den utopiska, kollektivistiska och funktionella ideologi, som förmodades ha burit upp modernismen i arkitekturen - och gav den ett enda, rationellt fastställt mål - förkastades till förmån för något som medvetet var mindre idealistiskt och uppriktigt men, hoppades man, mera demokratiskt.

Den postmodernistiska arkitekturen hade som förebild de förmodernistiska byggnadstyper med traditionellt rika artikulering-ar. Man hade som teori om hur viktigt det var att en ny arkitektur skulle föra en dialog med platsen, man ville skapa symbolisk och associationsrik arkitektur som alternativ till modernismens puristiska formspråk. Postmodernistiskt konstruktion karaktäriseras av dekorativa element utan konstruktiv funktion och skiljer sig på så sätt från modernistiskt konstruktion där byggnader utformas helt och hållet utifrån sin funktion.

Konst[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Postmodernism (konst)
Exempel på postmodern konst. Jeff Koons PuppyDocumenta i Bilbao 1992

Postmodernismen inom konsten stammade bland annat ur kritik som exempelvis situationisterna hade uppmärksammat; som exempelvis konstens värde och existensberättigande. I och med att tidigare konstbegrepp som exempelvis Kants idé att estetiken var Guds verktyg för att göra den intelligenta människan god, och den goda människan intelligentare, inte längre gällde konstens samlade begrepp att finna nya vägar.

Många av de konstyttringar som blev resultatet av postmodernismen hade redan existerat under det tidiga 1900-talet, men det var i och med postmodernismen som dessa uttryck formulerades och många av de konstnärer som arbetade inom det postmoderna fältet var också aktiva med att plocka fram och visa upp tidigare konstnärer som arbetat med liknade problemställningar.

Några av de viktigare inslagen inom postmodernismen var kritiken mot äkthetsbegreppet, genibegreppet och kvalitetsbegreppet. Kritiken mot dessa begrepp innebar att man friskt började låna ur konsthistorien och konstnärer började också arbeta med kulturyttringar som tidigare setts som att de hade ett lägre kulturellt värde som exempelvis kitsch, pornografi och mode.

En av huvudkrafterna bakom modernismen hade varit att pröva gränserna för konstbegreppet. Postmodernismen gick ett steg längre och kom många gånger att utmana än mer grundläggande värderingar.

Det postmoderna samhället[redigera | redigera wikitext]

Ett idealiskt postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den postmoderna människan är både rot- och rastlös -och livet ses som en serie tillfälliga förflyttningar och rollbyten.

I och med att människor i det postmoderna samhället har förlorat tron på objektiva sanningar, finns ingen tillförsikt i att framtiden skulle kunna kontrolleras och styras och engagemanget i kollektiva rörelser raseras. Istället förläggs människors satsningar i hög grad till individuella projekt, och jakten efter nu-upplevelser. Det postmoderna samhället är ett samhälle där var och en ständigt måste skapa och omskapa sitt eget jag och sin egen verklighet.

Det finns två ledande teoretiker om det postmoderna samhället. Den ena är Jean Baudrillard som anser att det moderna samhället kännetecknades av produktion medan det postmoderna kommit att kännetecknas av simulering och en slags implosion i tecken och symboler från olika massmedia. I dagens samhälle har vi tappat kontakten med verkligheten. Idag rör vi oss i ett samhälle där det finns modeller av en verklighet utan någon reell grund; en hyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det verkliga har inte längre någon betydelse och kan knappt sägas existera alls. Tecknen föregår verkligheten, ordningen kastas om och simuleringen skapar vår värld. Media fråntar allting dess ursprungliga mening och värde.

Den andra teoretikern är Jean-François Lyotard som skrev boken Det postmoderna tillståndet (1979), vilken räknas som Lyotards huvudverk. Lyotard menade dock själv att La condition postmoderne var en av hans mindre lyckade böcker, även om den fick ett större genomslag än någon av hans andra böcker.[6] Boken tar sin utgångspunkt i det postindustriella samhället, för att diskutera vetenskapens villkor. Lyotard menar att vetenskapens hierarkiska auktoritet under hans samtid rasar samman i en mångfald av diskurser, och att vetenskapen inte längre har rätt att göra anspråk på den enda legitima sanningen, för alla lika. Han vänder sig emot vad han kallar Den stora berättelsen (eller Metanarrationen) som han menar att vetenskapen i sin elitism, historicitet och totalitarism representerar. Detta resonemang bygger han på Ludwig Wittgensteins språkspel, och underkänner forskningens anspråk på den korrekta tolkningen — därmed intog Lyotard täten bland de postmoderna teoretiker som förnekade hermeneutiken som vetenskap och medverkade till etablerandet av den typiskt postmoderna uppfattningen av pluralism.

Lyotard menade än mer att all vetenskap konstitueras av att framställa narrationer, och att dessa fiktioner skapar vetenskapens fakta enligt givna regler. Ny forskning legitimeras, enligt Lyotards mening, genom att stämma överens med vetenskapens Metanarration. Att på detta sätt försöka ena skilda vetenskapliga narrationer vände han sig emot, eftersom detta försök till konsensus enligt hans mening innebar att makten centraliserades.

I detta verk uppställde vidare Lyotard en definition av postmodernism, som blivit mycket spridd, nämligen att postmodernismen innebar skepsis mot all form av metanarration.

Zygmunt Bauman är sociolog och verksam som professor vid universiteten i Warszawa, Tel Aviv och Leeds. Han skriver i sitt verk Skärvor och fragment: essäer i postmodern moral (1994) att det moderna samhällets jakt efter tydliga identiteter har ersatts av en rastlöshet, där livet ses som tillfälliga förflyttningar inriktade mot stundens tillfredsställelse.

Litteratur och litteraturkritik[redigera | redigera wikitext]

Den postmoderna epoken inom litteraturen kan sägas ha sin början någonstans i mitten av 1900-talet med författare som Vladimir Nabokov (Lolita 1955). Till skillnad från de modernistiska författarna som ser fragmenteringen av individen som problematisk hyllar den postmoderna litteraturen dessa drag hos individen. New York-trilogin (1987) av den amerikanska författaren Paul Auster kombinerar en postmodernistisk litterär stil med inslag från postmodernistisk filosofi.

Ett flertal av de mer namnkunniga postmoderna teoretikerna har också ägnat sig åt litteraturkritik. Några exempel är: Roland Barthes, Jean Baudrillard, Giannina Braschi, Judith Butler, Pierre Bourdieu, Helene Cixous, Guy Debord, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Michel Foucault, Gerard Genette, Donna Haraway, Julia Kristeva, Jacques Lacan, Jean-François Lyotard och Lev Manovich

Autisterna (1979) av Stig Larsson sågs senare som ett första försök till postmodernism i Sverige.

Musik[redigera | redigera wikitext]

John Cage som komponerade ett musikstycke som namngavs till 4,33 fick häftiga reaktioner. Då han vid ett konserttillfälle går in och sätter sig vid sin flygel för att spela, anslår han inte en enda ton på 4 minuter och 33 sekunder. Detta verk skulle man på många sätta kunna säga att det identifierar hela postmodernismens ursprung. John Cage återgick till rummets ljud: Vad är musik? Vad är toner? Vad är en melodi?

Vetenskapsteori[redigera | redigera wikitext]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Begreppet "postmodernism" används också som en bred, nedsättande benämning på attityder och ställningstaganden som anses vara en del av en allmän trend, ibland utmärkande för kritisk teori i synnerhet, som uppfattas som relativistiska, nihilistiska, negativt inställda till upplysningen eller antimoderna, särskilt som kritiker av rationalism, universalism och vetenskap. Föreningen Vetenskap och folkbildning har vänt sig mot postmodernismen. [1] Begreppet används också som samlingsbeteckning på sociala förändringar som uppfattas som antitetiska till traditionella moralsystem, i synnerhet av evangeliska kristna.

Postmodernismens inflytande inom vetenskapen anses av kritiker inneburit alltför långtgående relativism och i längden berett väg för pseudovetenskap. Se exempelvis artikeln om Alan Sokal.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Staffan Bergsten & Lars Elleström (2004). Litteraturhistoriens grundbegrepp (Andra upplagan). Lund: Studentlitteratur. Sid. 77. ISBN 91-44-04255-8 
  2. ^ Philip Lalander & Thomas Johansson (2007). Ungdomsgrupper i teori och praktik (tredje upplagan). Lund: Studentlitteratur. Sid. 15. ISBN 978-91-44-01474-6 
  3. ^ (Ett resonemang som Lyotard utvecklar i La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir (1979) och La Differend (1983))
  4. ^ Stanford Encyclopedia Philosophy http://plato.stanford.edu/entries/postmodernism/
  5. ^ Cahoone,Lawrence E. From Modernism to Postmodernism Wiley-Blackwell. Sid 109.
  6. ^ Lindgren, Lena (1986) "Samtal med Jean-Francois Lyotard", Paletten nr 1 1986 sid. 22-27

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]