Falu rödfärg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rödfärgsverket vid Falu koppargruva, t.v. syns varphögen. Här sker tillverkning av färgämne som sedan i 25 eller 400 kg förpackningar levereras till färgfabriker eller mindre kokerier.[1]
På svenska landsbygden dominerar byggnader i falu rödfärg, här Ladviks gård i Salems kommun.
En loftbod i falu rödfärg, här Stenberget vid Nyhammar, Ludvika kommun.
Etnografiska museet, Stockholm har fasader målade med falu rödfärg.
Kokad falu rödfärg under avsvalning.

Falu rödfärg är benämningen på rött färgämne som tillverkas i och omkring Falun[2], och som under 1900-talet, efter att hemmakokeriet minskat och kulören blivit allt enhetligare, blivit synonymt med järnockrabaserad färdigkokad röd målarfärg i allmänhet.[3] [1] Den färdigkokade rödfärgen, som regel slamfärg, är mycket vanlig på fasader i hela Sverige och i Finlands kustbygder.[4] Rödmull och rödmylla hette det ofta förr och heter än idag på finlandssvenska. Orden faluröd och falurött har funnits i svenska språket sedan 1889.[5] Fram till 1950 levererades färgen alltid som torrsubstans. Jämte järnockran finns också kiselsyra, vilken bedöms ha en viss konserverande effekt som verkar vara av mer mekanisk art. Denna effekt eller sk rötskydd är inte helt fastställd, eller ens specifik för just den röda kulören.[6] Färgämnet finns även som ljusrött, svart, grått och går att få även i gult och violett. Även färgerna ockra (ljusbrunt), brunt och grönt saluförs.

Historik[redigera | redigera wikitext]

De äldsta spåren man funnit av rödfärg härstammar från 1500-talet. Under 1600-talet var rödfärgade timmerhus ett tecken på rikedom och förebilden var röda tegelbyggnader i centrala Europa. Det var på 1800-talet som rödfärgen slog igenom mer allmänt på landsbygden. Innan dess var husen i allmänhet omålade. Rödfärgen var samtidigt en klassmarkör genom att det var den billigaste färgen som fanns att tillgå.

De första beläggen för att man rödfärgat byggnader är från år 1573 då Johan III uppmanar Anders Målare att måla alla taken på Stockholms slott röda med hjälp av ”gruvkli” från Kopparberget. De röda taken var tänkta att efterlikna den dyrare kopparplåten.[7][8]

Förmögna bönder målade sina hus med dyrare gul färg, som var vanligast på större gårdar och herrgårdar. Ekonomibyggnader målades nästan undantagslöst i röd färg. Förutom att rödfärgen var billig och gav husen en högre status så sa information från den nyinrättade Kungliga Vetenskapsakademien att vattenblandad rödfärg hade bättre konserveringsförmåga än tjärblandad rödfärg. Detta bidrog troligen till att rödfärgen slog igenom. Genom att skydda husen från röta kunde man spara byggnadsvirke. På 1700-talet ansågs bristen på virke vara ett av de största nationalekonomiska problemen i landet.[9]

I samband med att ljusa oljefärger infördes under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet utprovades också ljusare slamfärger. De ljusa slamfärgerna innehöll ofta kasein, kalk eller harts som förstärkning av bindemedlet. Färgernas korta livslängd medförde dock att de aldrig vann samma popularitet som rödfärgen. Den mörkare rödfärgen anses höra till 1900-talets rödfärgshistoria. Den började tillverkas på 1920-talet och dominerade från 1950-talet fram till 1990-talet, när produktionen av den ljust röda låg nere.[7]

Rödfärg har tillverkats på en mängd platser i trakterna runt Falun och gruvorna där och på andra håll i Sverige. Vid 1800-talets mitt producerades ungefär lika mycket rödfärg vid Dylta bruk som vid Falu koppargruva. Dessutom fanns rödfärgsverk i bland annat Andrarums alunbruk, Möckleby och Garphyttan.[10]

Färgämnet[redigera | redigera wikitext]

Resultatet av mineraliseringen som sker ovan jord av kopparfattig malm, slamjord från varp, som under lång tid får vittra kallas för rödmull. Den innehåller förutom koppar även limonit eller järnockra, kiselsyra och zink.[11] Järnockra är från början gult, men blir rött efter upphettning. Rödmullen tvättas och siktas varpå den bränns för att sist malas till ett finkornigt färgämne. Det är själva järnoxiden som kommer efter bränning av järnockran som egentligen ger den röda färgen.

Den exakta kulören på färgämnet bestäms genom hur länge och vid vilken temperatur det bränns. Desto högre temperatur och desto längre färgämnet bränns desto mörkare blir det. De ljusa kulörerna, till exempel de gula, är inte lika beständiga och kräver därför ett tätare ommålningsintervall.[7]

Exempel på färgrecept[redigera | redigera wikitext]

Färgen tillverkas genom att koka bland annat vatten, vetemjöl / rågmjöl och linolja med rött färgämne från ovanstående process.[12][13] Ett annat recept som ger 85 kg innehåller två kg Järnvitriol som blandas med 50 liter vatten, varpå ca två kg finmalet rågmjöl och 8 kg Rödfärg tillsättes.

Idag tillsätts oftast en mindre mängd linolja samt emulgeringsmedel. Recepten på rödfärg är många och tillsatser som sillake, blod, urin, lut, tjära, öl, tran och linolja har förekommit under långa tider. Idag kan färgämnet även framställas syntetiskt genom oxidation av järnskrot. Det finns även slamfärger tillverkade med andra typer av färgämne, såväl syntetiska som det ursprungliga sättet, med rödaktig jord. Det är dock endast målarfärg tillverkad med färgämne från Falu gruva som, sedan senare hälften av 1900-talet, får använda STORA:s eget registrerade varumärke Äkta Falu Rödfärg, tillsammans med texten auktoriserad tillverkare.[7] [14] I Sverige finns det sex stycken större färgfabriker med sån auktorisation.[1]

Export[redigera | redigera wikitext]

Endast en mycket liten del av själva färgämnet "Falu rödfärg" exporteras eftersom det är en ändlig råvara och beräknas ta slut cirka år 2090 om man fortsätter i samma produktionstakt som under de gångna 300 åren. Export har förekommit till bland annat Ryssland, Frankrike, Tyskland, Finland, Chile och Kanada. Om råvarufrågan kan lösas kommer företaget "Falu Rödfärg" sannolikt att göra en större exportsatsning inom några år. Kanada, Baltikum och Ryssland, som har liknande natur som Sverige och mycket trähus, hör till de marknader som företaget vill satsa på.[15]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svenska färger. Natur och kultur. 2003. ISBN 91-27-35509-8 
  2. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1961
  3. ^ RÖDA STUGOR (1990), s. 58.
  4. ^ RÖDA STUGOR (1990), s. 62.
  5. ^ Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Svenska Akademien. 2009. ISBN 978-91-1-302267-3 
  6. ^ RÖDA STUGOR (1990), s. 149 f f.
  7. ^ [a b c d] http://rodfargarna.se/slamfarg.php
  8. ^ http://www.orebrolansmuseum.se/download/18.778e24d112a169fd1c180001104/Slamf%C3%A4rg.pdf
  9. ^ RÖDA STUGOR (1990), s. 9, 10.
  10. ^ RÖDA STUGOR (1990), s. 59.
  11. ^ Falu rödfärg från Nationalencyklopedin
  12. ^ Om Falu Rödfärg: Originalet från Falu Rödfärg
  13. ^ Slamfärg, rödfärg från Stockholms läns museum
  14. ^ RÖDA STUGOR (1990), s. 78.
  15. ^ "Därför exporterar inte Falu rödfärg" Dalarnas Tidningar 4 maj 2008

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mårdh, Per-Anders, m fl (1990). RÖDA STUGOR: En bok om rödfärgens egenskaper, om recept och tillverkning, om husen och traditionen, om rödfärg idag. Stockholm: Byggförlaget. Libris 7678727. ISBN 91-7988-023-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]