Nyhammar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 60°17′17″N 14°58′3″Ö / 60.28806°N 14.96750°Ö / 60.28806; 14.96750
Nyhammar
Tätort
Tidigare bruksbostäder
Tidigare bruksbostäder
Land  Sverige
Landskap Dalarna
Län Dalarnas län
Kommun Ludvika kommun
Församling Gränge-Säfsnäs församling
Koordinater 60°17′17″N 14°58′3″Ö / 60.28806°N 14.96750°Ö / 60.28806; 14.96750
Area 175,79 hektar (2010)
Folkmängd 654 (2010)[1]
Befolkningstäthet 3,72 inv./hektar
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Tätortskod 6676
Nyhammars läge i Dalarnas län
Red pog.svg
Nyhammars läge i Dalarnas län

Nyhammar är en tätort i Ludvika kommun cirka 25 km nordväst om Ludvika och cirka 3 km norr om Grangärde. Nyhammar har en gammal bevarad bruksmiljö. Idag finns affärer, brandstation, bibliotek samt Nyhammars kraftstation. Orten domineras av industriföretagen Nyhammars Bruk AB och LogWeld AB.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Nyhammar med omgivning har sedan medeltiden och kanske ännu längre tillbaka, varit järnbruksbygd. Abeckshyttan anlades på 1600-talet och sedan dess har olika industriverksamheter satt sin prägel på orten. Här har varit såväl kamintillverkning som elektriska och mekaniska verkstäder. Namnet "Nyhammar" härstammar från hammarsmedjan ("Nya Hammaren") vid Frötjärnens södra fördämning och är belagd sedan 1694.[2]

En karta från 1816 visar ortnamnet Nyhammar där stångjärnssmedjan låg och en omfattande bebyggelse vid Stenberget. 1832 slogs Abäckshyttan och smedjan i Stenberget ihop och verksamheten drevs gemensamt vid Mångdala efter Norrboån. På Härardskartan från 1866/67 kallas platsen för Stångjärnssmedja. Senare betecknas platsen som Gamla Smedjan. Därefter, omkring 1875, hade orten Nyhammar bildats längre söderut vid Abäckshyttan där det fortfarande ligger idag. År 1902 öppnades Stockholm–Västerås–Bergslagens Järnvägars utbyggnadsetapp mot Ludvika och 1904 mot Björbo, 1985 gick sista godståget mellan Ludvika och Nyhammar. Stationsbyggnaden i Nyhammar var ritad av ingen mindre än arkitekten Erik Lallerstedt, farfar till Stockholmskrögaren med samma namn.

Stenberget[redigera | redigera wikitext]

Dammvaktarbostaden Stenberget, 1910.

Vid Nydammens norra del fanns sedan 1650-talet en stångjärnssmedja. Platsen var väl valt, här fanns vattenkraft, skogen för framställning av träkol och en vägförbindelse (Björbovägen) för transporten. Björbovägens sträckning gick förbi Stenbergsstugorna och vidare mellan Frötjärnen och Nydammen mot norr. Vägsträckningen ändrades på 1930- och 1960-talen, idag är det riksväg 66. Vägen är en mycket gammal färdled och har fungerat som kommunikationsled sedan förhistorisk tid. Den var en del av förbindelsen mellan Mälardalen och Västerdalarna.

Längs den gamla vägen finns en del fornminnen, exempelvis en väghållningssten och ett offerkast. Enligt en sägen var det den fornnordiska sagokungen Bröt-Anund som lät "bryta" vägen på 800-talet.[3]

"Nybo-Kalle" med sina patienter ca 1908

Bofast befolkning vid Stenberget fanns först vid 1600-talets slut. När byn Stenberget var som störst fanns omkring tio familjer i området. Den äldsta dokumenterade boende på Stenberget var mästarsmeden Anders Larsson (1633-1699) med hustru Elisabeth Andersdotter, den sista bofasta i dammvaktarbostället var Fredrik Jacobsson (1850-1948) med hustru Sara. Om honom och platsen skrev Ludvika Tidning den 29 oktober 1946 under rubriken "STENBERGET, en idyll i Nyhammar":

"...Det är Stenberget, en idyllisk plats, som av atmosfären att döma ligger längre bort från samhället, än vägmätaren utvisar. Inte ens elektriciteten har nått dit. Men där bor lugnet och stillheten. I Stenberget bli gubbarna hundra år och katterna tjugo... (här) bor 92-åringen Fredrik Jakobsson. Pigg och kry och med glimten ännu kvar i ögonen..."


Numera påminner bara två äldre stugor vid Stenberget att det har funnits en rätt så stor bebyggelse i trakten som alltså var orten Nyhammars föregångare. Den ena kvarvarande stugan beboddes av undergöraren Nybo-Kalle, Karl Persson (1863-1915) omkring 1908, i den andra, mot Stenbergstjärn (även Nydammen), bodde smeder, skogvaktare och dammvaktaren.

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Nyhammar 1960–2010[4]
År Folkmängd Areal (ha)
1960
  
880
1965
  
876
1970
  
818
1975
  
869
1980
  
1 002
1990
  
890 172
1995
  
772 175
2000
  
682 175
2005
  
686 178
2010
  
654 176

Historiska bilder[redigera | redigera wikitext]

Byggnader[redigera | redigera wikitext]

Nyhammars herrgård[redigera | redigera wikitext]

Herrgården finns intill riksväg 66 vid Nyhammars södra infart. Nyhammars herrgård uppfördes 1810 som förvaltarbostad och kontor för Nyhammars bruk. Sitt nuvarande utseende fick byggnaden år 1855. I augusti 1913 bodde Rysslands tsar Nikolaj II med sällskap på herrgårdens övervåning. Samma år besökte även den svenske kungen Gustav V både herrgården och Nyhammars bruk. Som transportmedel användes Stockholm–Västerås–Bergslagens Järnvägar.[5]

Nyhammars herrgård inrymde under många år brukskontoret och är idag ett herrgårdscafé med butik och "Bed & Breakfast". Till anläggningen hör även de gamla kvarnbyggnaderna strax norr om herrgården. Här arrangeras utställningar. Nyhammars herrgård är en del av Ekomuseum Bergslagen.

Nyhammars kraftstation[redigera | redigera wikitext]

Nyhammars kraftstation ligger vid södra sidan av samhället och väster om riksväg 66 medan svalltornet står öster om vägen. Anläggningen invigdes år 1914. Vattenkraften hämtas från bland annat Malingarna, Frötjärnen och Nydammen, varifrån vatten leds via en grävd kanal (kallad Sirapsbäcken respektive Abäcken), några naturliga vattendrag och slutligen en trätub till turbinhuset. Maximal fallhöjd är 27 meter och normal årsproduktion ligger på 3100 MWh. Anläggningen ägs och drivs av VB Energi.[6]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nyhammars bruk
Nyhammars bruk skylt 2012.jpg

Nyhammars dominerande industri var och är Nyhammars bruk med anor tillbaka till 1500-talet. Här tillverkades allt mellan utsmidd tackjärn till elektriska 3-fasmotorer. Idag är verksamheten inriktad på tillverkning av tunga plåtkonstruktioner och maskinbearbetning. Av gammalt finns nu inte mycket kvar. Smedjan är riven sedan länge, likaså hyttan, men i Mångdala står ruinerna efter dess slaggstensmurade väggar kvar, mjukt inbäddade i grönskan.

Omgivningen[redigera | redigera wikitext]

Markering för "Pilgrimsleden Västerbergslagen" vid Frötjärnen.

Pilgrimsleden[redigera | redigera wikitext]

Förbi Stenberget och sjön Frötjärnen leder Pilgrimsleden Västerbergslagen som invigdes i maj 2003. Leden genom Västerbergslagen följer sjöarna Barken och Väsman genom Söderbärke socken, Norrbärke socken, Ludvika socken och Grangärde socken samt längs sjöarna Malingarna och vidare norrut. Det är en del av den stora pilgrimsleden från Mälardalen till Nidarosdomen i Trondheim (se även Nidarosvägarna). På den vallfärdade människor i över 500 år genom Sverige till heliga platser för att göra bot och köpa syndernas förlåtelse genom ett avlatsbrev. Här ska pilgrimer ha vandrat för att besöka Sankt Olofs grav i Norge och då är man tillbaka på 1000-talet.[7]

Den nuvarande Pilgrimsleden är en helt ny markerad vandringsled för den nutida människan som vill vandra i pilgrimers spår.[8]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i tätort och småort per kommun 2010”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/MI/MI0810/2010A01T/MI0810_To_So_Kommun2010.xls. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ Uppgift enligt Riksantikvarieämbetet
  3. ^ Uppgigt enligt åldermannen i Nyhammars hembygdsförening, Ingvar Larsson, år 1996
  4. ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://www.webcitation.org/5zewoamwt. Läst 13 december 2010. 
  5. ^ Om järn och människor (2010), s. 36-37
  6. ^ VB Energi: Nyhammar stationsinformation.
  7. ^ Informationstavla vid Malingarna uppsatt av Länsstyrelsen i Dalarnas län
  8. ^ Uppgift enligt Ludvika kommun

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Christina Lindeqvist, Britt-Marie Hägerman (redaktör) (2010). Om järn och människor. Ekomuseum Bergslagen. ISBN 978-91-633-6907-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]