Fotogenlampa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fotogenlampa med kosmosbrännare från 1800-talet i Bunge museumGotland.
Fotogenlykta/ Stormlykta Feuerhand, med flatbrännare utan tryck och med veke, på en scoutövernattning i Östergötland.
Liten dekorativ schweizisk fotogenlampa.
Fotogenlampa med glödstrumpa och tryck. Optimus 200P.

Fotogenlampa (finlandssvenska petroleumlampa) är en lampa som drivs av fotogen.

Fotogenlampan skall ha konstruerats av en amerikansk kemist vid namn Benjamin Zilliman 1855. Till Sverige kom de första fotogenlamporna i början av 1860-talet, men det dröjde till slutet av nordamerikanska inbördeskriget innan försäljningen började ta fart.[1]


Fotogenlampor var den vanligaste typen av lampa från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet, då elektriskt ljus blev allmänt förekommande.

De fotogenlampor som utgjorde allmänbelysningen i mindre bostäder var vanligen placerade hängande från taket över matbordet. Denna typ hade en fotogenbehållare (oljehus) i glas eller metallplåt. Brännarna för fotogenlampor är oftast av mässing, vilka skruvas fast på oljehuset. De vanligaste brännarna var så kallade rundbrännare, som använde sig av en platt veke som formades till en cirkel i brännaren. Vekens nedre del nådde bränslet och sög upp. Blev veken för kort måste den bytas ut. Vekens höjd och därmed ljusstyrkan kunde justeras med en skruv på brännaren. Ovanpå brännaren placerades ett brännarrör av glas, som både styrde tillförseln av luft för effektivare låga, samt skyddade mot drag. Lampan hölls vanligen upp med metallbyglar som var fästade i bränlebehållaren i en båge upp ovanför lampan. I metallbyglarna satt en skärm som reflekterade ljuset. På enklare lampor var skärmen av metall, på dyrare lampor av opakt vitt eller färgat glas.

En ofta elegantare typ var bordslampan med en ofta utsmyckad bränslebehållare på fot och var i glas, metall eller keramik. Skärmen var vanligen av vitt eller färgat glas och bars upp av metalbyglar fästade i hållaren.

Det fanns även fotogenlampor avsedda att fästas på väggen, som lampetter, och bärbara fotogenlampor. En bärbar fotogenlampa kan kallas fotogenlykta.

De olika typerna av fotogenlampsbrännare har ofta fått typbeteckningar efter de vanligaste varumärkena för sådana, exempelvis "Kosmos", "Matador" och "Odin".

Olika typer av brännare:

Stjärnbrännare/Sparbrännare - Den enklaste typen, med snörveke. Brännarglaset är oftast lätt kup- eller tulpanformat. Denna typ av brännare ger inte mer ljus än ett par stearinljus, men räckte för att ge ledljus nattetid och krävde inte mycket bränsle. Idag är de vanliga som mysbelysning.

Flatbrännare - Rak platt veke. Vanlig i stormlyktor och enklare lampor. Kupigt brännarglas, så kallat Wienerglas.

Kosmosbrännare - Bred platt veke som formas till en cirkel i en tub. Brännarglaset är rakt och avsmalnar tvärt strax ovanför veken. Mycket populär brännare, som ger bra ljus tack vare den välriktade lufttillförseln och minimalt med lukt.

Matadorbrännare - Principen liknar kosmosbrännaren, men har en rund metallskiva ovanför lågan, en så kallad lågspridare, och ofta mer avancerad lufttillförsel. Matadorbrännare har även en speciell kuggstångsanordning för höjning och sänkning av veken (vekhiss), eftersom brännare med lågspridare är känsligare för ojämnheter hos veken. Brännarglaset är rakt, men har en "kula" vid höjden för lågan, anpassat för lågans form och luftdraget. Denna typ av brännare ger mer ljus än kosmosbrännare, men drar också mycket bränsle.

Odinbrännare - En enklare variant av brännare med lågspridare, utan vekhiss. Samma typ av brännarglas som för matadorbrännare används.

Lampor med glödstrumpa Det finns även fotogenlampor för glödstrumpa. Ena typen har brännare med veke och avancerad luftgenomströmning, och den andra typen verkar med uppumpat tryck och förgasare. Dessa lampor ger ett starkt vitt ljus, motsvarande 50W - 500W glödlampor beroende på modell. En del äldre glödstrumpelampor är anpassade för sprit eller ren oljefri bensin, så man bör ta reda på vad som gäller. Fotogen kan användas i de flesta lampor för bensin, men aldrig tvärtom! Explosionsfara.

Idag används fotogenlampor som stämningsgivare och på platser där det inte finns elektricitet, som i utvecklingsländer, på mindre båtar och i fritidshus. Fotogenlampor kan också komma till pass vid strömavbrott. Fotogenlampor drivs idag ofta med andra bränslen än fotogen, till exempel paraffinbaserad lampolja. Det är dock viktigt att ta reda på vilken typ av bränsle man kan använda, då fel bränsle kan ge dåligt ljus, sota, eller i värsta fall leda till explosion och brand.

Tillverkning[redigera | redigera wikitext]

De flesta fotogenlampor är konstruerade efter det standardiserade måttsystem som nyttjats av seriösa tillverkare sedan slutet av 1800-talet. Därför är det överraskande lätt att få tag på reservdelar till lampor som ser antika ut. Fortfarande tillverkas det både fotogenlampor och reservdelar. Roligt att notera är att lampan som syns på bilden från Bunge museum är en 120 år gammal modell (modellnamn: Lyckeby) som fortfarande tillverkas på Karlskrona Lampfabrik.

Måttsystemet som används för vekar är linjer, som kommer sig från det gamla fotmåttet (1 fot = 12 tum = 144 linjer). Enhetssymbolen för linjer är tre primtecken, till exempel 14′′′. Det utgår från det gamla franska måttet, och kan därför förbrylla. För rundbrännare delas måttet i hälften. Vad som också kan förbrylla är att tillverkare ofta angivit brännare i linjemått som inte motsvaras av vekens bredd, till exempel en 30-linjers brännare för en veke bara något bredare än 20-linjer. Man kan då utgå ifrån att tillverkaren menade att den lyser jämförbart med 30′′′. Så, när man behöver en veke till en antik brännare bör man mäta den i millimeter för att vara säker. För udda storlekar finns det vekduk att få tag på, som kan klippas till önskad bredd.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fotogenlampan, Maj Fehrman. Kulturen 1983

Se även[redigera | redigera wikitext]