Francesco Borromini

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den unge Francesco Borromini
Francesco Borromini – San Carlo alle Quattro Fontane (detalj av fasaden)
Francesco Borromini – Sant'Ivo alla Sapienza
Minnestavla över Francesco Borromini i kyrkan San Giovanni dei Fiorentini, Rom

Francesco Borromini, född 25 september 1599 i Bissone i närheten av Lugano, Schweiz, död 3 augusti 1667 i Rom, Italien, var en italiensk arkitekt, skulptör och murarmästare. Borromini har bland annat ritat fasaden till kyrkan Sant'Agnese in Agone vid Piazza Navona i centrala Rom.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Borromini var jämte Giovanni Lorenzo Bernini och Pietro da Cortona den romerska högbarockens huvudaktör. Han var son till murarmästaren Giovanni Domenico Castelli och arbetade för en tid i Milano själv som murarmästare. 1619 kom han till Rom och bytte då sitt namn från Castelli till Borromini. Till en början var han dekoratör vid byggandet av Peterskyrkan, men snart fick han mer avancerade uppgifter vid uppförandet av Palazzo Barberini under ledning av först Carlo Maderno och sedan Bernini. I detta palats, som är beläget på Quirinalen, har Borromini utfört bland annat en serie fönsteromramningar och en spiraltrappa.

Francesco Borromini – spiraltrappa, Palazzo Barberini

Borromini hade en särskild preferens för kurvlinjiga fasader, vilket han visar prov på i sitt första byggnadsverk som självständig arkitekt, den lilla kyrkan San Carlo alle Quattro Fontane (1634-1682). Borromini ställdes inför uppgiften att uppföra kyrkan, kallad ”San Carlino” på grund av sin intima skala, på en mycket avgränsad och asymmetrisk hörntomt. Planlösningen är följaktligen komplicerad och därtill epokgörande i arkitekturhistorien. Andra exempel på byggnader, där Borromini laborerar med kurvlinjiga fasader, är Oratorio dei Filippini (1637-1650) och den imposanta kyrkan vid Piazza Navona, Sant'Agnese in Agone (1653-1657).

Borrominis mest särpräglade kyrka är Roms forna universitetskapell, Sant'Ivo alla Sapienza (fullbordat 1660) med sitt spiralformade tornkrön och geometriskt komplexa grundplan. Inför det heliga året 1650 fick han i uppgift att omgestalta interiören till Roms biskopskyrka, San Giovanni in Laterano, Laterankyrkan. Kyrkan Santa Maria dei Sette Dolori (1643-1646) i Trastevere har en bastant konkav, dock ofullbordad, fasad som visar prov på kontrasterande konvexa och konkava former. Som exempel på profanarkitektur kan nämnas Palazzo Falconieri vid Via Giulia med den högt placerade loggian och Palazzo del Collegio di Propaganda Fide (1662) med fasadens konkava mittparti och nyskapande pediment över fönstren.

Borrominis influenser och samtidens reaktioner[redigera | redigera wikitext]

Borromini kom med sin innovativa arkitektur att nydana byggnadskonsten. Medan Bernini främst laborerade med monumentalarkitektur och storslagna vyer, som till exempel Petersplatsen (fullbordad 1667), ägnade sig Borromini åt att uppföra byggnadsverk med komplicerad grundplan på strängt avgränsade och i flera fall oregelbundna utrymmen. Dessa förutsättningar ledde till ett experimenterande med det arkitektoniska formspråket. Såväl i exteriören som i interiören betonade Borromini kurvlinjigheten. Inspiration till detta spänningsförhållande mellan konvexa och konkava ytor fann han i den romerska arkitekturen, bl.a. i Hadrianus villa, uppförd 118-138 e.Kr. i närheten av Tivoli och i Venustemplet i Baalbek. Borromini blandade klassiska komponenter på ett fritt sätt och sammansmälte till synes disparata element till en helhet. Arkitektkolleger och kritiker hävdade, att Borromini med sin modifiering av de av den romerske arkitekten Vitruvius på 20-talet f.Kr. fastställda reglerna för arkitekturens utformning och proportioner hade avvikit från den antika traditionen och förvrängt densamma. De fränaste kommentarerna kom från de arkitekter som förespråkade en mera klassicerande och återhållsam barockarkitektur. Konstkritikern Giovanni Pietro Bellori, språkrör för klassicisterna, ansåg att Borromini var en arkitekturens fördärvare.[1] Kyrkan San Carlo alle Quattro Fontane med sin svängda fasad beskrevs som en vanställd byggnad, och det krönande spiraltornet på lanterninen till Sant'Ivo alla Sapienza betraktades som en hybrid. Även stora delar av den allmänna konstopinionen i Rom reagerade med motvilja på Borrominis nydanande arkitektur. Under sin livstid erhöll Borromini således ringa uppskattning. Inte förrän i slutet av 1800-talet började konsthistoriker att mera ingående analysera det borrominiska formspråket. De senaste hundra årens forskning har visat, att Borromini visserligen i vissa avseenden kom att avvika från den antika traditionen och Vitruvius normativa arkitekturteorier, men att han alltid hade ett välavvägt syfte med detta. Arkitekturhistoriker som Eberhard Hempel och Paolo Portoghesi har analyserat Borrominis byggnadskonst utifrån dess egna förutsättningar och utan någon förutfattad inställning till densamma.

Borrominis sista år och död[redigera | redigera wikitext]

Med åren blev Borromini alltmer bitter och deprimerad över det kyliga välkomnande som hans arkitektur fick. De viktigaste arkitektoniska uppdragen i påven Alexander VII:s Rom gick förbi honom, och han hade inte sällan bittra meningsutbyten med sina medhjälpare. Sina sista år ägnade sig Borromini åt mer blygsamma uppdrag som uppförande av gravkapell och restaurering av byggnader. I en attack av förtvivlan sensommaren 1667 förstörde han de flesta av sina ritningar och begick självmord.

Borromini har fått sitt sista vilorum i kyrkan San Giovanni dei Fiorentini vid Via Giulia. Minnestavlans inskription lyder:

FRANCISCVS BORROMINI TICINENSIS
EQVES CHRISTI
QVI
IMPERITVRAE MEMORIAE ARCHITECTVS
DIVINAM ARTIS SVAE VIM
AD ROMAM MAGNIFICIS AEDIFICIIS EXORNANDAM VERTIT
IN QVIBUS
ORATORIVM PHILIPPINVM S. IVO S. AGNES IN AGONE
INSTAVRATA LATERANENSIS ARCHIBASILICA
S. ANDREAS DELLE FRATTE NVNCVPATVM
S. CAROLVS IN QVIRINALI
AEDES DE PROPADANDA FIDE
HOC AVTEM IPSVM TEMPLVM
ARA MAXIMA DECORAVIT
NON LONGE AB HOC LAPIDE
PROPE MORTALES CAROLI MADERNI EXVVIAS
PROPINQVI MVNICIPIS ET AEMVLI SVI
IN PACE DOMINI QVIESCIT

Byggnadsverk i Rom i urval[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Blunt, Anthony, Borromini. Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1979. ISBN 0-674-07925-6
  • Portoghesi, Paolo, Borromini: architettura come linguaggio. Milano: Istituto editoriale Electra 1967.
  • Steinberg, Leo, Borromini's San Carlo alle Quattro Fontane: a study in multiple form and architectural symbolism. New York: Garland 1977.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wittkower, Rudolf, Studies in the Italian Baroque. London: Thames and Hudson 1975, s. 161.

Fördjupningslitteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Bianconi, Piero, Francesco Borromini: vita, opere, fortuna. Bellinzona: Dipartimento della pubblica educazione del Cantone Ticino 1967.
  • Connors, Joseph, Borromini and the Roman oratory: style and society. New York 1980. ISBN 0-262-03071-3
  • Hendrix, John, The Relation between architectural forms and philosophical structures in the work of Francesco Borromini in seventeenth-century Rome. Lewiston, N.Y.: Edwin Mellen Press 2002. ISBN 0-7734-6995-8
  • Marconi, Paolo, La Roma del Borromini. Roma 1968.
  • Morrissey, Jake, The Genius in the Design: Bernini, Borromini, and the Rivalry that Transformed Rome. New York: William Morrow 2005.
  • Portoghesi, Paolo, Storia di San Carlino alle Quattro Fontane. Roma: Newton & Compton 2001. ISBN 88-8289-485-1
  • Raspe, Martin, Das Architektursystem Borrominis. München: Deutscher Kunstverlag 1994. ISBN 3-422-06131-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]