Alexander VII

Wikipedia

Alexander VII

Påve 7 april 1655–22 maj 1667
Namn	Fabio Chigi
Född	13 februari 1599
Död	22 maj 1667
Företrädare	Innocentius X
Efterträdare	Clemens IX

Alexander VII, född Fabio Chigi den 13 februari 1599 i Siena, Italien, död 22 maj 1667 i Rom, var påve från den 7 april 1655 till sin död drygt tolv år senare, 22 maj 1667.

[redigera] Biografi

Fabio Chigi föddes i Siena som son till Flavio Chigi, släkt med Paulus V och på den tiden var Chigi en av de mest framstående släkterna i trakten. Svag hälsa ledde till att Fabio Chigi fick sin första skolgång i hemmet, undervisad av sin mor och informatorer. Han doktorerade så småningom vid universitetet i Siena i filosofi, juridik och teologi.

Under Urban VIII:s pontifikat, 1626, inträdde Chigi i kyrkans tjänst i Rom, och sändes året därpå som vicelegat, verkade i fem år som diplomat, tills han i december 1634 prästvigdes, i januari 1635 vigdes till biskop samt utsågs till inkvisitor av Malta och biskop av Nardò. Fyra år senare fortsatte Chigi sin diplomatiska karriär, som apostolisk nuntie i Köln. I den senare befattningen gick han till historien som påvlig representant vid i underhandlingarna till avslutandet av Westfaliska freden. 1651 återkallades han till Rom av Innocentius X för att bli kardinalstatssekreterare, och Chigi utsågs den 19 februari 1652 till kardinalpräst av Santa Maria del Popolo. Följande år fick han titeln ärkebiskop av Imola. Efter en åttio dagar lång konklav, som präglades av strider mellan nationella och politiska motsättningar, valdes Chigi enhälligt av kardinalkollegiet till påve, den 7 april 1655, och installerades till ämbetet den 18 april med namnet Alexander VII.

Han utsågs till påve eftersom han var motståndare till nepotism, och genast när han blivit påve förbjöd han sina släktingar att komma till Rom. Det fanns emellertid starka röster i Kyrkan som skrämdes av att nepotismen avtog, eftersom de menade att nepotism borgade för en stark ledning, och Alexander lät sig slutligen övertalas att hämta sin bror och några andra släktingar till Rom. Deras ankomst 1656 markerar en omsvängning i pontifikatet, eftersom de flesta poster därefter bekläddes av medlemmar av ätten Chigi. Som påve var Alexander en stor vän av konst och vetenskap och skrev själv poesi. En tragedi, Pompejus, liksom en samling episka, lyriska och elegiska dikter, Philometi labores juveniles, finns ännu i behåll. Han inlade också stora förtjänster om Roms och särskilt Peterskyrkans försköning. Han utökade också Vatikanbibliotekets bestånd väsentligt.

I de jansenistiska stridigheterna i Frankrike deltog han och förnyade med bullan Ad Sacram därunder den fördömelsedom över Jansenius som redan hade uttalats av Innocentius X. Däremot kunde han inte uppehålla sitt anseende i en mera personlig strid med den då ännu helt unge kung Ludvig XIV av Frankrike, med vilken han måste ingå ett mycket förödmjukande fördrag (i Pisa, 1664). Den franske ministern kardinal Mazarin hade inte glömt hans motstånd vid olika förhandlingar när han varit diplomat. Relationen ledde till att Frankrike inte sände en ambassad till Kyrkostaten, och inte mottog någon till Frankrike, samt att Kyrkostaten tillfälligt förlorade Avignon.

Under hans påvliga regering inföll den svenska drottningen Kristinas offentliga övergång till den romersk-katolska kyrkan (1655), och påven välkomnade henne personligen när hon anlände till Rom samma år.

Alexander VII dog den 22 maj 1667. Han är begraven i Peterskyrkan, och hans gravmonument, utfört av Bernini, räknas som ett av de vackraste i hela kyrkan.