Gotiska runinskrifter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pietroassaringen

Gotiska runinskrifter är runinskrifter författade på gotiska med hjälp av den äldre futharken. Mycket få sådana har hittats i de områden där goter (Wielbarkkulturen etc.) bosatte sig. Detta beror troligen på att goterna tidigt kristnades och anammade det gotiska alfabetet i mitten av 300-talet e.Kr.

Det finns runt ett dussin kandiderande gotiska runinskrifter, men bara tre av dem är allmänt accepterade som sådana: Pietroassaringen, en del av en större guldskatt som hittades i rumänska Karpaterna och som bär en votivinskrift, samt två spjutspetsar som bär inskrifter som troligen är respektive vapens namn. En spjutspets hittades i Ukraina, och den andra i östra Tyskland, nära Oder.

Pietroassaringen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Pietroassaringen

En halsring av guld hittades 1837 i Pietroassa (recte Pietroasa, nordvästra Rumänien, drygt 50 kilometer söder om Satu Mare), och dateras till ca. 400 e.Kr. Halsringen har en runinskrift bestående av 15 runor. Ringen stals 1875, och delades i två delar av en guldsmed från Bukarest. Ringen hittades igen, men den 7:e runan blev oläslig:

gutani [?] wi hailag (ᚷᚢᛏᚨᚾᛁ [?] ᚹᛁ ᚺᚨᛁᛚᚨᚷ).

De avbildningar av ringen som härstammar från innan 1875 visar att den förstörda runan bör läsas o: gutaniowi hailag (ᚷᚢᛏᚨᚾᛁᛟᚹᛁ ᚺᚨᛁᛚᚨᚷ), tolkat som gutanio wi hailag "helig för de gotiska kvinnorna", gutan-iowi hailag "helig för goternas Jupiter", eller gutani o[thala] hailag "heligt gotiskt arv".

Huruvida den 7:e runan verkligen är o (ᛟ) har sedan dess ifrågasatts, men ett fotografi som togs för London's Arundel Society strax innan ringen stals bevisar tydligt att den förstörda runan skall läsas som o (ᛟ). Hur gutanio skall tolkas är dock fortfarande omdebatterat.

Spjutspetsen från Kowel[redigera | redigera wikitext]

Spjutspetsen från Kowel.

Spjut-, eller lansspetsen från Kowel, hittades 1858 i Suszyczno, 30 km från Kowel, Ukraina, dateras till tidigt 200-tal.

Spjutspetsen mäter 15,5 cm med en maximal bredd på 3,0 cm. Båda sidor av spjutspetsen har inlägg av silver. Inskriften löper tydligt från höger till vänster och läses tilarids, tolkat som "angriparen/den som far mot målet". Runorna för t och d ligger närmare formen för latinska bokstäver än den äldre futharken, (TᛁᛚᚨᚱᛁDᛊ) (eller TIᛚᚨRIDS eftersom i, r och s liknar både futharkens runor och latinska bokstäver).

Spjutspetsen visades 1880 i Berlin, och 1884 i Warszawa. Spjutspetsen stals av nazistiska arkeologer 1939 och försvann i slutet av andra världskriget.

Spjutspetsen från Dahmsdorf-Müncheberg[redigera | redigera wikitext]

Spjutspetsen från Dahmsdorf-Müncheberg.

Spjut-, eller lansspetsen hittades i Dahmsdorf-Müncheberg, i Brandenburg mellan Berlin och Oder, och inskriften lyder ranja (ᚱᚨᚾᛃᚨ), vilket läses som Rannja och tolkas som "genomborraren".

Sländtrissan från Letcani[redigera | redigera wikitext]

Sländtrissan hittades i Letcani, Rumänien, och dateras till 300-talet e.Kr.:

adonsufhe :rango: (ᚨᛞᛟᚾᛊᚢᚠᚺᛖ ᛬ᚱᚨᚾᚷᛟ᛬)

Inskriften har tolkats av flera runologer.

Strasser (1981) läser Idōns uft hēr Rangnō: "Idōs tråd [må rullas upp] här - [detta önskar] Rangnō". [1]

Seebold (1994) läser Iđōn sufnuē raþō, vilket översätts "Må [sländan] röra sig snabbt för Iđō".[2]

Looijenga (2003) ger ett flertal möjliga läsningar: ra(ng)ō (A)dōns uf (he)[r], vilket hon översätter "Adōs ring (=sländtrissan) [är] här nere", rā(w)o (A)dōns suf(he): "för Adōs viloplats - må (hon) sova", a(w)ō (A)dōns uf (he)r: "Adōs mormor/farmor är här nere" [3].

Mees (2003) erbjuder läsningen Ra(þ)ō Adōns uf (hlǣ), vilket han översätter "Raþō (=den lätta, kvicka, livliga), Adōs [dotter], under begravningsplatsen"[4]

Silverspännet från Szabadbattyán[redigera | redigera wikitext]

Silverspännet hittades i Szabadbattyán, Ungern och är daterad till tidigt 400-tal e.Kr.

mar(0-1?)ŋ | s(1-2?) |

Krause och Agrell (1934, 1938) läser Mār[i]ng s[egun] (d)[eda], vilket tolkas som "Māring välsignar".[5] [6]

Grønvik (1985) läser Mārings (1Z): "av Māring".[7]

Looijenga (2003) läser Mar[i]ngs (1Z): "Märingar".[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Strasser, Ingrid, "Zum St. Galler Spruch im Cod. 105, Seite 1", Zeitschrift für deutsches Altertum und deutsche Literatur nr. 110 (1981) s. 243-253.
  2. ^ Seebold, Elmar, "Die sprachliche Deutung und Einordnung der archaischen Runeninschriften", (Düwel, Klaus) Runische Schriftkultur in kontinental-skandinavischer und -angelsächsischer Wechselbeziehung. Internationales Symposium in der Werner-Reimers-Stiftung vom 24.-27. Juni 1992 in Bad Homburg (Berlin, New York 1994),s. 56-94.
  3. ^ Looijenga, Tineke, Texts and Contexts of the Oldest Runic Inscriptions" (Leiden, Boston 2003)
  4. ^ Mees, Bernard, "Runo-Gothica. The Runes and the Origin of Wulfila's Script", Die Sprache, 43, 2002/2003, 55-79.
  5. ^ Krause, Wolfgang, Beiträge zur Runenforschung [IV-V]. Andra häftet (Halle/Saale 1934)
  6. ^ Agrell, Sigurd, Die Herkunft der Runenschrift (=Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1937-1938, IV) (Lund 1938)
  7. ^ Grønvik, Ottar, "Über den Lautwert der Ing-Runen und die Auslassung von Vokal in den ältesten Runeninschriften", Indogermanische Forschungen nr. 90, (1985), 168-195.
  8. ^ Looijenga, Tineke, Texts and Contexts of the Oldest Runic Inscriptions (Leiden, Boston 2003)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Marstrander, Carl, "De gotiske runeminnesmaerker", Norsk tidskrift for sprogvidenskap 3 (1929), s. 25-157.
  • Ebbinghaus, Ernst, "The question of Visigothic runic inscriptions re-examined", General Linguistics nr. 30 (1990), s. 207-14.
  • Dietrich, Franz E.C., "De inscriptionibus duabus Runicis ad Gothorum gentem relatis" (Marburg: Elwert, 1861).
  • Loewe, Richard, "Der Goldring von Pietroassa", Indogermanische Forschungen nr. 26 (1909), s. 203-8.
  • Graf, Heinz-Joachim, "Gutanio wi hailag oder Gutaniom hailag? - Zur Lesung des Ringes von Pietroasa", Germanisch-Romanische Monatsschrift nr. 31 (1943), s. 128-29.
  • Mees, Bernard, "Runo-Gothica: The runes and the origin of Wulfila's script", Die Sprache nr. 43 (2002/3 [publ. 2004]), s. 55-79.
  • Nedoma, Robert. "Pietroassa, § 2. Runologisches", Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, vol. 23 (2003), s. 155–58.