Sigurd Agrell

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sigurd Agrell (1881-1937).
Sigurd Agrells grav på Norra kyrkogården i Lund.

Per Sigurd Agrell, född 16 januari 1881Rämmens bruk i Värmland, död 1937 i Lund, var en svensk poet, runolog och professor i slaviska språk.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sigurd Agrells föräldrar var bruksägaren Frans Vilhelm Agrell och Ida Vendela Örtenholm.[1] Efter mogenhetsexamen vid Norrmalms latinläroverk 1898 inskrevs han vid Uppsala universitet, men efter att ha blivit fil.lic. där 1907 fortsatte han sina studier vid Lunds universitet. Han disputerade 1908 och blev doktor 1909, varpå han fick en docentur vid samma universitet.[1]

År 1921 blev han professor i slaviska språk vid Lunds universitet efter att ha varit lärare där sedan 1908. Agrell översatte flera böcker, bland annat Ivan Bunins noveller, slaviska sagor och Tolstojs Anna Karenina. Agrell arbetade vid sidan om sina slaviska studier frenetiskt med runologiska problem och utgav en mängd arbeten i ämnet.

Agrell började sin poetiska karriär som 16-årig gymnasist i Örebro med översättningar och egna dikter i Lingvo internacia, en tidskrift på esperanto som börjat utkomma 1895 i Uppsala. Som student i Uppsala var Agrell medlem i det litterära studentkotteriet Les quatre diables, dit också Sven Lidman, John Landquist och Harald Brising hörde. Hans poesi är symbolistisk och formsäker, men med den moderna fria versens inträngande i svensk poesi tystnade Agrell efterhand som poet. Samtidigt gled hans fokus allt mer över på filologiska spörsmål och även runologi.

I Lund blev han känd som en excentrisk figur fylld av galna upptåg och infall. Mytbildningen kring honom var, och är fortfarande, omfattande. Han figurerar ofta i andras biografier och memoarer, såsom Sven Lidmans, Bertil Malmbergs, Tage Erlanders, Anders Österlings och Sigfrid Siwertz'. Österling kännetecknar sålunda Agrell med bland annat dessa ord i Minnets vägar (1967):

"Av de många sällsamma fåglar som uppenbarat sig i Lund var ju Sigurd Agrell en av de sällsammaste. Den lärde slavisten och poeten hade ett oemotståndligt behov av att figurera. Det fanns hos honom ett fantasiöverskott, som tog de bisarraste uttryck, ett halvt barnsligt och halvt intellektuellt överdåd i repliker och attityder."

Agrell är för eftervärlden kanske mest känd för sina runologiska arbeten och teorier, bland annat uthark-teorin. Han fokuserade på runmagi och talmystik (gematri). För det sistnämnda utsattes han i tidningen Lundagård för grym parodi av fysikern och skämtaren John Tandberg.

Sigurd Agrell var gift med gymnastikdirektören Anna Elvira Osterman som var dotter till en kustsergeant.[1] Han var far till militärpsykologen Jan Agrell och zoofysiologen Ivar Agrell, och farfar till litteraturvetaren Beata Agrell och historikern Wilhelm Agrell, samtliga professorer.

Agrell ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Anders Österling berättar i Under Lundagårds kronor, fjärde samlingen (1957), att Amelie Posse och hennes väninna grevinnan Hamilton från Marsvinsholm bekantat sig med den norske skalden Herman Wildenvey i Rom och tagit med denne till Lund. Vid en supé hos Posse deltog Österling och Sigurd Agrell – Agrell var uppenbarligen "i en av sina dionysiska perioder, fullkomligt hämningslös i sitt sätt att vara". Vid oxsvanssoppan dansade Agrell runt bordet hällandes rödvin över sitt korpsvarta hår. Wildenvey hoppade upp i en fönsterkarm och höll oavbrutet tal: "Jeg føler mig så rig og djevlig, at jeg må tale!". Agrell vände sig vid ett tillfälle till grevinnan Hamilton och utbrast – titlarna hade han lagt bort tidigt under kvällen – "Fan, vad du liknar en spanjorska!". Grevinnan frågade då om Agrell varit i Spanien, vilket han uppgav att han inte varit. "Var har docenten då sett spanjorskor?", frågade Hamilton. "I Stockholm!" svarade Agrell överlägset.

Vid ett annat tillfälle skall Agrell, också enligt Österling, ha blivit lite bedrövad när en av hans medhjälpare i ryska begått självmord. Medhjälparens kropp dissekerades vid det så kallade "Asis". Agrell begav sig efter begravningen till gravplatsen och skrev på gravstenens baksida: "Ditt huvud befinner sig på professor Fürsts institution."

Österling meddelar också att han träffade Agrell på en herrmiddag på Polska legationen i Stockholm, där Agrell skall ha varit i högform. På en blandning av ryska, polska och svenska skall han muntert ha meddelat sällskapet om hur hans farmor uppträtt som konstberiderska och hur han blivit född på två herrgårdar etcetera. När han märkte sällskapets kyliga förvåning utropade han sin förklaring: "Messieurs, je suis Vermlandais, Vermlandais véritable!".

Diktsamlingar[redigera | redigera wikitext]

Viktigare filologiska arbeten[redigera | redigera wikitext]

  • 1908 - Aspektänderung und aktionsartbildung beim polnischen zeitworte
  • 1913 - Intonation und auslaut im slavischen
  • 1915 - Zur slavischen lautlehre
  • 1917 - Slavische lautstudien

Viktigare runologiska arbeten[redigera | redigera wikitext]

Om Sigurd Agrell[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 1918, s. 282

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • En webbplats tillägnad Sigurd Agrell finns på agrell.info/sigurd och innehåller bland annat en utförlig bibliografi.