Goter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Visigoternas rike cirka 500.

Goterna (gotiska: gutans, fornsvenska: gutar, tyska: Goten, latin: gothi, grekiska: Γότθοι, gótthoi), är en av de mest kända germanstammarna under folkvandringstiden. Första gången de omtalas, av Tacitus i hans bok Germania år 98 e.Kr, är de bosatta i trakten av floden Wisłas mynning i nuvarande Polen. Jordanes hävdade att goterna hade sitt ursprung från en ö Scandza, som identifieras med Skandinaviska halvön. Gotiskan är det äldsta belagda germanska språket.

Goternas olika stammar och deras namn[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Goternas ursprung

Namnet goter (gotones, gutones) är en latinsk version av goternas eget namn för sig själva gut-thiuda (gut-folket) eller *gutans vilket i sin tur är formellt identiskt med folknamnet gutarGotland.[1][2] Under andra halvan av 100-talet flyttade goterna från nuvarande Polen söderut och i sydöstlig riktning varmed de delade sig i två grupper, ofta kallade för öst- respektive västgoter. Östgoterna bosatte sig i Ukraina där de grundade ett rike. Deras egentliga namn var Greutungi men från slutet av 400-talet ersattes det av benämningen ostrogoter. Västgoterna levde norr om Donau i dagens Rumänien och kallades egentligen för Tervingi. Efter att västgoterna i slutet av 300-talet bosatt sig på romerskt territorium söder om Donau kom en grupp av dem att benämnas Vesi. Dessa bröt freden med Rom 395 och härjade länge Romarriket innan de som romerska bundsförvanter bosatte sig i Akvitanien 418. Därefter ersattes "Vesi" med visigoter som benämning på dem. De västgoter som stannade kvar i den östra rikshalvan kom att kallas för mesogoter efter den romerska provinsen Moesien (de kallades även gothi minores, "de mindre goterna"). En mindre spillra av det gotiska folket fanns ända till 1500-talet kvar på Krimhalvön, de så kallade krimgoterna. Tidigare trodde man att namnen ostro- och visigoter betydde öst- respektive västgoter, men numera är den rådande uppfattningen att dessa namn snarare betyder "de glänsande goterna" respektive "de ädla goterna". Detta innebär dock inte att öst- och västgoter skulle vara felaktiga termer, snarare är de att betrakta som mindre precisa benämningar som kan vara lämpliga att använda för tiden innan namnen ostrogoter och visigoter kom i bruk.

Goterna under folkvandringstiden[redigera | redigera wikitext]

Från 200-talet och framåt finns ett flertal dokumenterade gotiska härjningståg i Romarriket och konflikter med romerska härar som utföll till goternas fördel. Genom romerskt inflytande vann arianismen tidigt insteg bland dem, och detta föranledde, att en del under ledning av biskop Wulfila omkring 348 lämnade sina stamförvanter och flyttade in i det romerska Mesien (nuvarande Bulgarien), efter vilket land de erhöll namnet mesogoter (de kallades även gothi minores, "de mindre goterna") och där de sedan i århundraden fortlevde som ett fredligt herdefolk. Bland folkets huvudmassa, som kvarstannade i Dacien (i Rumänien och östra Ungern), uppträdde en av hövdingarna, Atanarik, som ivrig förföljare av de kristna (369-372), under det att en annan hövding, Fritigern (Friþigern), som i ett krig med honom (369-372) understöddes av romarna, verkade för kristendomen.

När östgotariket störtades av hunnerna, underkastade sig visigoterna ej dessa, vilket ostrogoterna tvingades göra. En mindre del av visigoterna under Atanarik drog sig istället undan till Siebenbürgens berg, medan övriga skaffade sig tillåtelse av romarna att bosätta sig på romerskt område som foederati (allierade). De ansåg sig emellertid illa behandlade av snikna romerska ståthållare, grep till vapen och drog härjande och plundrande omkring i Thrakien och tillfogade slutligen den till landets försvar framryckande kejsaren Valens ett fruktansvärt nederlag i slaget vid Adrianopel den 9 mars 378. Kejsaren själv omkom i slaget, och händelsen betraktas som startpunkten på den germanska folkvandringen (se folkvandringstiden) med vilket man inte menar de germanska stammarnas vandringar i allmänhet och försök att intränga i romerska riket, vilka började långt tidigare, utan deras slutliga inträngande däri.

Visigoter[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Visigoter

Visigoterna (eller västgoterna) drevs på irrfärder när hunnerna invaderade Europa från öster. Efter Alariks plundring av Rom år 410 slog de sig ned i nuvarande Frankrike och bildade senare ett rike i Spanien som varade ända till år 710.

Ostrogoter[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Ostrogoter

Ostrogoterna (eller östgoterna) hamnade under hunnernas välde år 375 och erövrade senare hela Italien och Västrom år 493 under Theoderik den store. Riket gick under på 550-talet.

Krimgoter[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Krimgoter

En restbefolking blev kvar i södra Ukraina på halvön Krim. Språket överlevde fram till och med 1500-talet då de sista talarna kan ha blivit assimilerade eller dödade av krimtatarer.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Andersson 1996
  2. ^ Fornvännen 1969, Elias Wessén, s 21

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]