Gustav III:s statskupp

Från Wikipedia
Gustav III:s statskupp
Gustav III:s statsvälvning
Revolutionen
Målning av Pehr Hilleström som på baksidan säger: Då Hans Majtt konung Gustaf III geck utur Sina rum för at börja Revolution 1772 behagade Han säga till Sin Kammarherre: Om jag är idag så olyckelig och förlorar lifvet, Så Säg min bror Carl at jag inte omkommit genom Svensk manns åtgärd.
PlatsSverige Sverige
Datum19 augusti 1772
KaraktärRevolution eller Statskupp
Part IGustav III och hans anhängare
Part IIRiksrådet
SyfteStärka Gustav III:s inflytande
Resultat1772 års regeringsform införd
Dödainga
Skadadeinga

Gustav III:s statskupp, äldre Gustav III:s statsvälvning eller ursprungligen Revolutionen, var en statskupp som genomfördes av Sveriges kung Gustav III i Stockholm, Kristianstad och Sveaborg den 19 augusti 1772, och ledde till införandet av 1772 års regeringsform. I korthet innebar detta att kungamakten stärktes, och en maktdelning mellan riksdag och konung kom till stånd igen efter Frihetstidens ständervälde.

I sin samtid kallades statskuppen för Revolutionen, vilket även var det namn som Gustav III använde.[1].

Bakgrund

Kungens pessimistiska uppfattning av Sveriges hotade läge i förhållande till Ryssland och hans upprördhet över det regerande Mösspartiets utrikespolitik var de djupast liggande motiven till statskuppen.[2] Planen var att de stora garnisonerna på fästningarna Sveaborg och Kristianstad skulle vinnas för Kungen och därefter gå mot Stockholm. Överste Sprengtporten ansvarade för Sveaborg och överjägmästare Toll biträdd av kapten Abraham Helichius (blev adlad Gustafschöld efteråt) för Kristianstad. Kungens bror, Hertig Karl av Södermanland, befann sig samtidigt i Landskrona fästning.

Revolutionen börjar

De sammansvurna, kungatrogna, inledde upproret och i Stockholm gick kupplarmet tidigare än beräknat och order utfärdades till nio indelta regementen i landsorten att marschera mot Stockholm. Detta gjorde att Gustav III fick agera hastigt och personligen vinna Livgardet och Stockholm Stads Borgargarde över på sin sida. Dessa bägge truppers lojalitet var närmast att beteckna som neutral vis à vis regeringen.

Överstelöjtnant Saltza och kapten König förberedde Livgardets lägre officerare på saken. Under natten till den 1. och till den 18 augusti 1772 red Kungen med Borgargardets kavalleripatruller i staden. Vid vaktparadens samling på Artillerigården (dagens Armémuseum) infann sig Kungen tillsammans med ett hundratal officerare och underofficerare ur Livgardet. Han samtalade med flera Livgardister, och följde vaktparaden till fots till Slottet, där vaktskifte skedde. Men på- och avgående vaktstyrkorna stod kvar under konserten och ryckte inte in. Kungen gick in i vaktchefens rum och uppmanade där högvakten att förena sig med honom mot regimen och rädda fosterlandet.

Samtidigt hade en mängd officerare och underofficerare, ledda av översten Carl Constantin De Carnall, begivit sig upp till trapphuset utanför Ordenssalarna där regimen var samlad till sammanträde, främst för att hindra dessa att ge sig iväg[3]. Då Kungen fått ed av alla officerarna i vaktchefens rum, med undantag av på- och avgående vaktcheferna kapten Fredrik Cederström och kapten baron Taube vilka arresterades, fördes vaktstyrkorna och musikkåren in på den inre borggården, där Kungen talade till dem alla och fick ed även av dem. Därefter arresterades regimen i Ordenssalarna. Order om mobilisering av Livgardet (1400 man) gick ut. Slottets portar låstes. Då regeringen var arresterad avgav även kaptenerna Cederström och baron Taube ed till Konungen och deltog därefter i Livgardets aktiviteter.

Efter hand trupperna samlades på sina fasta larmplatser, intogs positioner vid Norrtull, på Södermalm och på Riddarhustorget. På eftermiddagen red Kungen till Artillerigården där även Artilleriregementet gav honom ed. Därefter red Kungen till Skeppsholmen där Flottan gjorde samma sak. Borgargardets Kavalleri mötte honom ute i staden under sin ryttmästare gulddragaråldermannen Oldenburg. Borgargardets Kavalleri utropade "Leve Konung Gustaf" och avgav ed även de. Kungen knöt en vit armbindel kring sin vänstra överarm för att symbolisera friheten och kuppen, och samtliga som slöt upp bakom kungen knöt därefter även sina näsdukar runt den vänstra armen.[4] Denna armbindel blev sedan en del av den svenska officersuniformen, och användes fram till Gustav IV Adolfs avsättande 1809.

På den sena eftermiddagen ankom täten av Upplands regemente till Norrtull, där en bataljon av Livgardet mötte dem. Upplands regemente hade mobiliserats av regeringen tillsammans med åtta andra förband, att gå mot Stockholm och arrestera Kungen. Då Upplands regementes förtrupp under löjtnant Elgenstierna och den gamle fänriken Normelin anlände till Norrtull mötte generalmajor Ramsay dem som var utsänd av Kungen. Ramsay beordrade löjtnant Elgenstierna förklara läget för truppen, men löjtnanten vägrade. Fänrik Normelin gjorde det emellertid "med glädje" varpå även Upplands regemente avgav ed. Fänrik Normelin fick emellertid ej ta del av Konungens belöningar.

På kvällen den 19 augusti var huvudstaden i Kungens hand, utan att ett skott blivit avlossat.[5] Trupperna från Sveaborg och Skåne anlände för sent för att direkt kunna påverka händelseförloppet. På gatorna sjöng kungens anhängare Carl Michael Bellmans Gustafs skål.[6] Efter någon vecka samlades Livgardet på Gustaf Adolfs torg (dåvarande Norrmalms torg). Kungen drack här sitt Garde till i champagne. (Glaset finns ännu bevarat hos Svea Livgardets Officerskår.)

Kungen lät slå en medalj i silver och i guld, revolutionsmedaljen, att bäras i vitt band av alla officerare, manskap och borgare som stött honom.

Bilder

Originalverk

Referenser

Noter

Tryckta källor