Inkarikets vägnät

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Inkarikets vägnät

Inkarikets vägnät var det mest omfattande och avancerade transportsystemet i förkolumbianska Sydamerika[1]. Nätverket var baserat på två huvudvägar i nord-sydlig riktning med ett antal grenar[2]. Den mest kända av vägarna är Inkaleden till Machu Picchu.

Huvudvägar[redigera | redigera wikitext]

Vägen österut gick högt i Punaområdet och bergsdalarna från Quito i Ecuador till Mendoza i Argentina. Vägen österut följde kustslätten förutom i kustöknen där den höll sig i nedersta delarna av bergsområdena[3]. Fler än 20 huvudvägar gick över bergen västerut, medan andra genomkorsade den östra cordillera i bergen och slätterna. Några av dess vägar når höjder över 5 000 meter över havet[1]. Vägarna knöt samman Inkarikets regioner från den norra provinshuvudstaden Quito i Ecuador och ner till den moderna staden Santiago de Chile i söder. Inkarikets vägnät omfattade totalt omkring 40 000 km vägar och gjorde över 3 000 000 km² land tillgängligt.

Belägen mellan 500 och 800 meter över havet, är denna monumentala väg, som kunde ha en bredd av uppemot 20 meter och knöt samman befolkade områden, administrativa center, jordbruksområden och gruvor liksom ceremoniella centrum och heliga platser.

Vägarna gav enkla, pålitliga och snabba resvägar för imperiets civila och militära kommunikationer, förflyttning av personal och logistiskt stöd. De primära användarna var rikets soldater, bärare och lamakaravaner samt noblessen och andra på officiella uppdrag. Tillstånd krävdes innan andra fick gå längs vägarna, och tull togs vid en del broar[4]. Trots att Inkavägarna varierade i storlek, byggstil och utseende, var de vanligen mellan 1 och 4 meter breda[5].

Stora delar av systemet var resultatet av Inkorna krävde exklusiv rätt över flera traditionella resvägar, några hade byggt flera hundra år tidigare, mestadels av Huaririket. Många nya sektioner byggdes eller uppgraderades betydligt: väg genom Atacamaöknen i Chile och längs västra sidan av Titicacasjön är två exempel[1][6]. Inkariket utvecklade tekniker för att hantera Andernas svåra terräng. På branta sluttningar byggde de stensteg som liknar jättetrappor. I öknen nära kusten byggde de låga murar för att hindra sanden från att svepa in vägen[7].

Qhapaq Ñan[redigera | redigera wikitext]

Qhapaq Ñan (svenska: Stora Inkavägen, eller Andinska huvudvägen, betyder "den vackra vägen"[8]) bestod av Inkarikets främsta nord-sydlig huvudväg och hade en sträckning på 6 000 km längs Andernas bergsrygg.

Qhapaq Ñan förenar detta vidsträckta och heterogena imperium genom ett välorganiserat politisk maktsystem. Den tillät Inkorna att kontrollera sitt imperium och sända trupper efter behov från huvudstaden Cusco[9].

Denna huvudväg är uppsatt på Argentinas och Bolivias förhandslista över förslag till världsarv[10][11][12].

Camino Real[redigera | redigera wikitext]

Den viktigaste vägen i Inkariket var Camino Real, som den är känd på spanska, med en längd av 5 200 km. Den börjar i Quito i Ecuador och passerar genom Cusco och slutar i vad som idag är Tucumán i Argentina. Camino Real genomkorsade Andernas bergskedja, med maxhöjder på över 5 000 meter. El Camino de la Costa, kustvägen, med en längd på 4 000 km gick parallellt med havet och var sammanlänkad med Camino Real genom mindre vägar.

Broar[redigera | redigera wikitext]

Olika medel användes för att överbrygga vattendragen. Flottar användes för att korsa breda slingrande floder. Broar i sten eller flytande vass användes i det sanka höglandet. Inkarikets repbroar möjliggjorde passager över smala dalgångar. En bro över floden Apurimac, väster om Cusco, hade ett brospann på 45 meter. Raviner korsades ibland med hjälp av hängande korgar, eller oroya, som kunde klara passager på över 50 meter. Broar byggdes ibland i par[13].

Karta över Qhapaq Ñan.

Inkaleden till Machu Picchu[redigera | redigera wikitext]

Machu Picchu låg ganska avsides från huvudvägarna[14], och fungerade som ett kungligt residens befolkat av den härskande Inkan och flera hundra tjänare. Det krävdes ett regelbundet inflöde av gods och tjänster från Cusco och andra delar av riket. Detta bevisas av det faktum att det inte finns några stora förvaringsutrymmen på platsen. En studie 1997 kom fram till att platsens jordbruksmässiga potential inte kunde varit tillräcklig för att tillgodose invånarna, även utifrån en säsongsmässig grund[15].

Erövringens effekter[redigera | redigera wikitext]

Den verkliga omfattningen av vägnätet är ännu inte helt känd, då spanjorerna, efter erövringen antingen grävde upp vägen helt i vissa områden, eller lät den förfalla helt under järnskodda hästar och oxkärrors metallhjul[8].

Idag är endast 25 procent av vägnätet synligt, resten har förstörts genom byggandet av den moderna infrastrukturen. Olika organisationer såsom Unesco och IUCN har arbetat för att skydda leden i samarbete med regeringarna och kommunerna i de 6 länder som Stora Inkaleden, eller Qhapaq Ñan, går genom.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
  1. ^ [a b c] D'Altroy, Terrence N. (2002). The Incas. Blackwell Publishers Inc. Sid. 242. ISBN 0-631-17677-2 
  2. ^ History of the Inca realm. Cambridge, UK: Cambridge University Press. 1999. Sid. 60. ISBN 0-521-63759-7 
  3. ^ Incas: lords of gold and glory. New York: Time-Life Books. 1992. Sid. 94–97. ISBN 0-8094-9870-7 
  4. ^ D'Altroy, Terrence N. (2002). The Incas. Blackwell Publishers Inc. Sid. 242–243. ISBN 0-631-17677-2 
  5. ^ D'Altroy, Terrence N. (2002). The Incas. Blackwell Publishers Inc. Sid. 245. ISBN 0-631-17677-2 
  6. ^ D'Altroy, Terence N. (1992). Provincial Power in the Inka Empire. Smithsonian Institution. Sid. 97. ISBN 1-56098-115-6 
  7. ^ Historia del Peru, Tahuantinsuyu. Spain: Lexus Editores. 2000. Sid. 301. ISBN 9972-625-35-4 
  8. ^ [a b] Cameron, Ian (1990). Kingdom of the Sun God: a history of the Andes and their people. New York: Facts on File. Sid. 65. ISBN 0-8160-2581-9 
  9. ^ ”Main Andean Road - Qhapaq Ñan”. Unesco. http://whc.unesco.org/en/activities/65. Läst 10 juli 2009. 
  10. ^ ”Sistema Vial Andino/Qhapaq Ñan (Argentina)”. UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/5546/. 
  11. ^ ”Sistema Vial Andino/Qhapaq Ñan (Bolivia)”. UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/5550/. 
  12. ^ ”Sistema Vial Andino/Qhapaq Ñan (Chile)”. UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/5606/. 
  13. ^ D'Altroy, Terrence N. (2002). The Incas. Blackwell Publishers Inc. Sid. 245–246. ISBN 0-631-17677-2 
  14. ^ "Rediscovering Machu Picchu" by Bruce Fellman, Yale Alumni Magazine (December 2002)
  15. ^ Life Styles of the Rich and Famous: Luxury and Daily Life in the Households of Machu Picchu's Elite. Lucy C. Salazar and Richard L. Burger.[1]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Moseley, Michael 1992. The Incas and their Ancestors: The archaeology of Peru. Thames and Hudson, New York.
  • Hyslop, John, 1984. Inka Road System. Academic Press, New York.
  • Inca: Lords of Gold and Glory. Virginia: Time-Life Books, 1992.
  • Andean World: Indigenous History: Culture and Consciousness av Kenneth Adrien.
  • Footprints Cusco och The Inca Trail Handbook av Peter Frost och Ben Box
  • Jenkins, David "A Network Analysis of Inka Roads, Administrative Centers and Storage Facilities." Ethnohistory, 48:655-685 (Fall, 2001).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]