Chile

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Chile (olika betydelser).

Koordinater: 33°S 71°V / 33°S 71°V / -33; -71

República de Chile
Republiken Chile
Flagga Statsvapen
ValspråkPor la razón o la fuerza
(Spanska: Genom förnuft eller styrka)
Nationalsång: Himno Nacional
Huvudstad
(och största stad)
Santiago de Chile
Officiellt språk spanska
Statsskick republik
 -  President Michelle Bachelet
 - 
Regeringschef
Michelle Bachelet
Självständighet från Spanien 
 -  Deklarerad 18 september 1810 
 -  Erkänd 12 februari 1818 
Area
 -  Totalt 755 839¹ km2 (37:e)
 -  Vatten (%) 1,07%
Befolkning
 -   års uppskattning 16 572 475 enligt 2012 års folkräkning.[1] (60:e)
 -  Befolkningstäthet 22,81/km2 (154:e)
BNP (PPP) 2005 års beräkning
 -  Totalt $222 788 miljoner (43:a)
 -  Per capita $15.883 
Valuta chilensk peso (CLP)
Tidszon UTC-4
Topografi
 -  Högsta punkt Ojos del Salado, 6 879 m ö.h.
 -  Största sjö Lago de Llanquihue, 860 km²
 -  Längsta flod Loa, 440 km
Nationaldag 18 september
Nationalitetsmärke RCH
Landskod CL, CHL
Landsnummer 56
¹Chile gör anspråk på 1 250 000 km² av Antarktis.

Chile, formellt Republiken Chile[2] (spanska: República de Chile), är ett land i Sydamerika, beläget mellan Stilla havet och Anderna. Landet gränsar till Peru i norr, Bolivia i nordost samt Argentina i öster och söder om Drakes sund. Även ögrupperna i Stilla Havet, som Desventuradasöarna, Juan Fernández-öarna, Sala y Gómezön och Påskön, tillhör Chile, ett område som är totalt 755 839 km².

Chile gör anspråk på en del av Antarktis kallad Territorio Chileno Antártico med en area på 1 250 000 km². Landets största stad är huvudstaden Santiago de Chile. Personer från Chile kallas ofta för chilenare på svenska.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera teorier om hur namnet Chile uppstod. Före Européernas ankomst kallade Inkaindianerna från Cuzco området söder om Atacamaöknen för Chili. De spanska conquistadorerna i Vicekungadömet Peru började också använda ordet men mer som Valle de Chile (Chiledalen) hela den södra regionen som sedan utvidgas till att idag omfatta hela landet. Namnets ursprung är inte helt klarlagt men det finns flera hypoteser.

Enligt fader Molina, kommer ordet Chile från mapuchespråket (Mapudungun) där trih eller chi kallades en fågel med gula fläckar på vingarna. Enligt Diego de Rosales på 1700-talet, kommer namnet från en Cacique som härskade mellan Aconcaguadalen fram till Inkas ankomst, före spanjorernas ankomst. Den chilenske historikern Ricardo Latchamhar hävdar att ordet kommer från en region i Peru där det fanns en flod med samma namn. En teori från en anonym källa menar att namnet är från aymara och att Inkan Tupac Yupanqui ska ha gett detta namn till det erövrade område söder om Inkaimperiet. Det har också föreslagits att det kan bero på Onomatopoesi ljudet av en fågel som kallas Trile, som har sitt ursprung i Aymara ch'iwi som betyder kallt eller chili, "där jorden slutar."

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Chiles historia

Chiles fornhistoria[redigera | redigera wikitext]

Chile var bebott av olika inhemska indiangrupper före spanjorernas ankomst. Från början var de organiserade nomadiska stamfolkgrupper, vad som är känt som ett primitivt samhälle. De äldsta arkeologiska lämningar i landet påträffades i Monte Verde, nära staden Puerto Montt som dateras från 14 800 f.kr.

Andra fynd har påträffats i grottan Fell, en arkeologisk plats i Eldslandet (Chiles sydligaste bebodda plats) vilket tyder på att den mänskliga närvaron sträcker sig tillbaka till 7000 f.kr.

Klimatförändringar under 6000 f.kr, förändrade drastiskt människornas vanor:Atacamaöknen formades och många arter försvann. Ursprungsbefolkningen fick anpassa sig till ett varmare klimat något mer än vad de var vana vid och många flyttade från norr till kust- och Central-dalen. Det är så de viktigaste grupperna bildades: Atacameños och Aymaras i norr stora Diaguitas i (norte chico)"lilla norr", changos på den norra kusten, den stora familjen av Mapuchefolket i centrala dalen, Chon, Alacalufes och Onas och yaganes i Patagonien.

Under 1500-talet blev ursprungsbefolkningens kultur påverkad av Inkariket i den norra delen av nuvarande Chile. Det började med inkaledarna Pachakutiq expeditioner och slutfördes under ledning av Sapa Inca Huayna Capac och Sapa Inca Tupac Yupanqui. De nämnda flyttade sig söderut intill Aymaras, Atacameño, Diaguitas picunches för att slutligen ha som gräns norra delen Maule-floden efter slaget vid Maule mot Mapuchefolket.

Under tiden på Påskön (eller Rapa Nui) utvecklades en kultur med polynesiska karaktär men mycket avancerade trots deras isolering. Rapa Nuis kultur utvecklade ett eget språk och en egen skriftlig funktion som är nu borta och man byggde stora skulpturer kända som moais. Men någonstans mellan 1600-talet och 1800-talet skedde en kris som skulle orsaka ett inbördeskrig och som kom att utplåna de flesta spår av detta civilisation.

Av de cirka 17 ursprungliga befolkningsgrupperna som fanns i Chile, har 11 försvunnit. De som har överlevt är mapuche, aymara, quechua, rapa nui, huilliche och pehuenche.

Kolonialperioden[redigera | redigera wikitext]

1520 var Ferdinand Magellan den förste europé som utforskade Chile, den del som idag är uppkallad efter honom Magellans sund.

Men inte förrän inkaimperiet besegrats nådde spanjorerna Chile 1535. Diego de Almagro var den förste som skickades för att utforska landet men utan att finna "något".

Bara Pedro de Valdivia skulle komma och försöka igen och erövra Chile. Den 12 februari 1541 grundade Valdivia Santiago de Nueva Extremadura. Spanjoren Pedro de Valdivia annekterade landet åt Kastilien, det vill säga spanska kronan år 1541. Efter att ha korsat floden Bío-Bío mot söder mötte han oväntat motstånd från lokalbefolkningen, mapuchefolket, vilket ledde till Araucokriget.

Han lyckades grunda flera städer och befästningar i södra Chile men stupade år 1553 efter slaget vid Tucapel där mapuchfolkets ledare Lautaro dödade honom. Mapuche-indianerna var de enda i hela Amerika som inte blev besegrade av spanjorerna.

Vid sekelskiftet utbröt ett allmänt uppror från ursprungsbefolkningen vilket slutade med att alla städer i Chile söder om Bío-Bíofloden ödelades. Bara staden Valdivia återuppbyggdes men med starka befästningar. Chile hade vid den tiden blivit besvärande för myndigheterna i Peru, som ansvarade för Chile inför kungen. Chile var länge en av de fattigaste kolonierna i Amerika.

Självständigheten[redigera | redigera wikitext]

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

År 1810 påbörjades självständighetsprocessen i Chile efter att landet hade varit en spansk koloni. Efter slaget vid Chacabuco den 12 februari 1817 med Bernardo O'Higgins och José de San Martín kunde Chile ett år senare bli officiellt självständigt.

Bernardo O'Higgins blev Chiles förste politiske ledare (Director Supremo) och regerade mellan 1818-1822. Detta blev startpunkten på en stolt demokrati-tradition, som endast avbröts under anarkin på 1830- och 1930-talen.

Chile var också i krig mot Peru och Bolivia från 1879 till 1884, Stillahavskrigen (Guerra del Pacifico eller War of the Pacific). Chile vann kriget och kunde utöka sitt territorium med nästan en tredjedel. Bolivia blev utan kust och Peru förlorade tre provinser (en av dessa återgick till Peru på 1920-talet).

Efter det kriget tog konflikten Araucokriget slut 1881. Det hade då varat i 300 år. Påskön blev chilensk 1888.

1958 valdes den oberoende högerkandidaten Jorge Alessandri med 31,6%. Kort därefter ställdes denne inför det kaos som orsakats av jordbävningen 1960, den kraftigaste som noterats i historien, vilket dock inte hindrade förverkligandet av fotbolls-VM 1962. Högern fruktade en seger för presidentkandidaten Salvador Allendes Unidad Popular, därför stödde man kristdemokraten Eduardo Frei Montalva, som 1964 valdes till president, en valseger som stor del kunde tillskrivas ett omfattande stöd från USA.[3] Trots två reformförsök, frihetsrevolution genom jordreformer och förstatligande av kopparn i slutet av hans mandattid, uppstod politiska spänningar, som ledde till en serie av sammandrabbningar. Den politiska oron fortsatte att stiga.

Chile under Allende[redigera | redigera wikitext]

1970 blev vänsterkandidaten Salvador Allende med 36,6% av rösterna Chiles president. Allende kandiderade för en koalition av vänsterpartier, Unidad Popular. Han presenterade ett demokratiskt socialistiskt program som bland annat syftade till att socialisera en del större industrier såsom koppargruvor samt satsningar på en offentlig sektor med sjukvård och utbildningsväsende. Att en vänsterkandidat blivit vald till president i Chile uppskattades inte av USAs administration som hade politiska intressen i Latinamerika och stödde högern.[4] Dessutom ägdes en del av Chiles koppargruvor av amerikanska bolag.

Allende initierade omfattande reformer, med kraftig höjning av arbetarnas löner och förstatligande av delar av industrin, bankerna och koppargruvorna. Spontana jord- och fabriksockupationer skrämde många. 1972 försämrades ekonomin väsentligt, på grund av en långt driven fördelningspolitik, tillsammans med hamstring, sabotage och uteblivna investeringar, i förening med omfattande destabiliseringsaktioner från CIA [5] USA blockerade internationella krediter till Chile, hindrade import av viktiga reservdelar och stödde den extrema högern.[6][7] 1973 ökade Unidad Popular sitt väljarstöd och fick 43% av rösterna till parlamentet. Inflationen nådde 150 % år 1973.[8]

Som en reaktion på propagandakampanjer från CIA stängde regeringen för en kort tid ett antal tidningar och tidskrifter.[4]

Regeringen lät militanta grupper som MIR ostraffat ockupera jordegendomar[9], men Allende hade aldrig full kontroll över sina egna anhängare och medarbetare.[7] Stora problemen uppstod i landet bland annat till följd av blockader och strejker. Parlamentet, där Nationella partiet (Partido Nacional) och Kristdemokraterna samarbetade och hade en majoritet av platserna, antog den 22 augusti med 81 röster mot 47 en resolution som förklarade Allenderegimen olaglig.

Resolutionen uppmanade ministrar, militärer och poliser att ta sitt ansvar och återställa ordningen och rätten. Detta i sig var en uppmaning till statskupp. Allende svarade med att jämföra parlamentet med en cirkus, men noterade också att resolutionen innebar en uppmaning till militärkupp.

Militärkuppen[redigera | redigera wikitext]

Den 11 september 1973 genomfördes en militärkupp ledd av generalen Augusto Pinochet, som var ideologiskt åt höger, med CIA:s stöd.[10] Allende, som befann sig i det stormade presidentpalatset, dog samma dag. 19 juli 2011 bekräftade Allendes dotter att hennes far begick självmord. Han befann sig inne i presidentpalatset då fientliga trupper var på väg att inta huvudstaden. Chiles rättsmedicinska verk bekräftade Allendes självmord efter en obduktion. [11][12][13]. Många av de verksamma inom vänstern avrättades, bland annat hela ledningen för kommunistpartiet.[14]

En militärdiktatur med Pinochet som ledare inrättades och alla organisationer som inte kunde kontrolleras av juntan, med undantag av kyrkan, förbjöds.[7] Att Pinochet inledningsvis stöddes av stora delar av medelklassen och många kristdemokrater kan förklaras med att de trodde att diktaturen var en övergående period som var nödvändig för att återställa status quo som rådde före 1970. Men de upptäckte snart att militären hade egna politiska mål och att ingen opposition tilläts.[15]

Chile under Pinochet[redigera | redigera wikitext]

Brott mot mänskliga rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Omedelbart efter kuppen startades en häxjakt på oppositionella med omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt Rettingrapporten och Valechkommissionen dödades under de följande åren minst 2 115 personer och minst 27 265 torterades, därav 88 barn.[16][17] Uppgifter publicerade 2009 anger att under åren 1973-1990 blev omkring 3200 personer mördade och minst 50 000 utsatta för tortyr på grund av sina politiska åsikter.[14] Mellan 150 000 och 200 000 personer passerade någon gång juntans häkten.[10] Oppositionen tvingades att gå under jorden eller att gå i exil. Fast till exempel den samtida Videlaregimen i Argentina var flera gånger mer blodbesudlad och dessutom mer kortlivad, så kom Chile och Pinochets namn att bli sinnesbilden för en hänsynslös och korrumperad militärdiktator, en bild som bekräftades efter hans avgång, då stora tillgångar i banker i Hong Kong uppdagades.

Ett exempel på kuppmännens brutalitet är behandlingen av sångaren Victor Jara. Dagen efter kuppen blev Jara tillsammans med tusentals andra förd som fånge till fotbollsarenan Estadio Chile (idag Estadio Victor Jara). Under de dagar som följde blev Jara upprepande gånger slagen och torterad; benen i hans händer blev sönderslagna så väl som hans revben. Tidigt på morgonen den 16 september avrättades han med 41 kulspruteskott och dumpades på en väg i utkanten av Santiago. Vicepresident Carlos Prats och utrikesminister Orlando Letelier mördades i exil i Paraguay och USA, troligen av agenter från DINA, den militära säkerhetstjänsten.

Under 1980-talet lindrades situationen, samtidigt som ledande oppositionella fortsatte att utsättas för attentat. Eduardo Frei Montalva, som genom sin misstroendeförklaring i senaten mot Allende utlöst händelserna 1973, avled 1982, troligen förgiftad med senapsgas.

Förändrad ekonomisk politik[redigera | redigera wikitext]

Efter att militären tog över regeringsmakten 1973 sjösattes en rad dramatiska ekonomiska reformer, men den chilenska ekonomin var fortsatt instabil månader efter kuppen. Militärjuntan saknade kompetensen att sköta ekonomin och tillsatte därför en grupp ekonomer som utbildats i USA vid University of Chicago, även kallade Chicago Boys. Med finansiellt och ideologiskt stöd av USA, Pinochet och internationella finansinstitutioner förordade Chicago Boys en ekonomisk politik baserad på laissez-faire och nyliberala marknadsprinciper samt en i övrigt konservativ finanspolitik. Politiken stod i stark kontrast till Allendes ekonomiska program. Chiles ekonomi förändrades drastiskt, från att ha varit en isolerad ekonomi med stor statlig inblandning, till en avreglerad, öppen ekonomi, där marknadskrafterna hade stor frihet att styra de flesta ekonomiska besluten. Trots en utpräglad vänsterprofil fortsatte de ekonomiska reformerna under de efterföljande demokratiska regeringarna, och 2012 är Chile en av världens mest avreglerade ekonomier på plats sex i The Economists rankning.[18] [19] Inledningsvis ledde det till en ekonomisk depression med arbetslöshet på 20 procent och halverade reallöner. Chiles ekonomi genomgick både perioder av hög tillväxt (1977-81 och 1984-90) och av akut depression (1982-83). Under 1980-talet förbättrades ekonomin och Chile var en av de mest framgångsrika länderna i Sydamerika när Pinochet efterträddes av Patricio Aylwin, den första demokratiskt valde presidenten efter diktaturåren.[7]

Sociala konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

Den ekonomiska politiken som företräddes av Chicago Boys och som implementerades av militärjuntan innebar att flera ekonomiska indikatorer för Chiles arbetarklass försämrades.[20] Mellan 1970 och 1989 genomfördes flera stora nedskärningar i den offentliga välfärden och sänkningar av löner. Lönerna sjönk med 8 procent.[21][22] Stöd till familjer i form av barnbidrag var 1989 endast 28 procent av vad de varit 1970, och budgetanslagen till utbildning, hälsovård och bostäder hade minskat i snitt med över 20 procent.[21] Den massiva ökningen av militära utgifter (+120 procent) och nedskärningarna i de offentliga välfärdstjänsterna sammanföll med lönesänkningar och en stadigt ökande arbetslöshet, som låg på i genomsnitt 26 procent under den världsomspännande ekonomiska nedgången 1982-1985,[21] och nådde så småningom 30 procent.

Från 1960-talet har Chile förvandlats från ett medelinkomstland med en moderat utvecklingsnivå till att närma sig de mest utvecklade länderna. Under diktaturåren förbättrades flera sociala indikatorer. Barnadödligheten innan fem års ålder minskade från 66 till 26 barn 1975-88 och den förväntade medellivslängden ökade från 65 till 72 år under perioden 1975-87 samtidigt som den sociala sektorns andel av de offentliga utgifterna ökade.[23] Andra indikatorer som förbättrades under perioden var tillgången till rent vatten där Chile hörde till de länderna som gjorde snabbaste framstegen 1975-88 liksom läskunnighet.[24]

Militärjuntan förlitade sig på stödet från medelklassen, oligarkin, stora utländska företag och utländska lån för att hålla sig kvar vid makten.[25]

Utbildningspolitik[redigera | redigera wikitext]

7 mars 1990 presenterades en utbildningspolitisk reform, Organic Constitutional Law on Teaching (LOCE), som verkställdes 10 mars samma år, den sista dagen för Pinochets sexton år långa diktatur. Reformen föreskrev en avveckling av den offentliga skolan i Chile. Ekonomen Manuel Riesco har framfört att den nyliberala politiken sammantaget inneburit att andelen elever och studenter, i både offentliga och privata institutioner, i relation till hela befolkningen minskat från 30 procent 1974 till 25 procent 1990. Enligt Riesco har Chile halkat efter sina grannländer Argentina och Uruguay som båda har en dubbelt så hög elevtäckning (64 procent), och skillnaden blir större mot ännu högre utvecklade länder som Sydkorea som har en elevtäckning på 98 procent.[26]

Internationellt[redigera | redigera wikitext]

Chile hade länge haft ett spänt förhållande till Argentina och under Falklandskriget 1982 gav man ett passivt stöd till Storbritannien.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

En domare i Chile beordrade i september 2009 att omkring 120 före detta militärer som misstänks för politiska mord under Augusto Pinochets militärdiktatur ska gripas. Vittnesmål från en före detta anställd inom säkerhetstjänsten har varit avgörande när undersökningsdomaren Victor Montiglio rekonstruerat vad som hände i de hemliga förhörscentraler som sattes upp efter militärkuppen 1973. Rättsprocessen är den mest omfattande sedan Chiles återgång till demokrati. De flesta av de aktuella brotten begicks i samband med tre militära operationer. Den mest kända är Operation Condor där Chile samarbetade med säkerhetstjänsterna i Argentina, Bolivia och Brasilien. De andra operationerna gick under kodnamnen "Colombo" och "Conferencia".[14]

Åter demokrati[redigera | redigera wikitext]

Chiles konstitution antogs i en folkomröstning 11 september 1980 med 67 procent av rösterna. Processen har beskrivits som mycket ovanlig och odemokratisk.[27] Den nya grundlagen trädde i kraft 11 mars 1981.

Den nya grundlagen stadgade att övergång till demokrati skulle ske genom en ny folkomröstning som skulle hållas inom åtta år, då juntans man skulle kandidera mot oppositionen i fria val. I denna omröstning, som hölls 5 oktober 1988 misslyckades Pinochet med att bli omvald för en andra ämbetsperiod på åtta år, med siffrorna 44 procent mot 56 procent. Chilenarna valde en ny president och majoriteten av en tvåkammarkongress 14 december 1989. Kristdemokraten Patricio Aylwin, kandidat för en koalition av 17 partier kallad Concertación, fick en absolut majoritet av rösterna, 55 procent. President Aylwin tjänstgjorde mellan 1990 till 1994, som betraktas som en övergångsperiod.

1994 valdes Eduardo Frei Ruiz-Tagle till landets president. Hans regering kännetecknas av en ekonomisk framgång tack vare öppnandet av den chilenska marknaden för omvärlden, men i slutet av hans regering blir landet plågat av en ny kris. Samtidigt sker gripandet av Pinochet i London och det gör att de politiska skillnaderna mellan hans anhängare och motståndare återuppstår. Pinochet återvänder efter två års internering i den brittiska huvudstaden.

År 2000 valdes Ricardo Lagos, den tredje presidenten efter att demokratin återinförts. Anklagelser om korruption förvärrar situationen i början av hans mandat, men sedan blir han väldigt populär, på grund av landets ekonomiska återhämtning. Detta trots de omfattande klagomålen över arbetslöshet, brottslighet, hälsa och utbildning. Lagos uppnår nivåer av godkännande som uppnår 75% av befolkningen i samband med internationellt deltagande i säkerhetsrådet i FN och dess förkastande av invasionen av Irak och undertecknandet av frihandelsavtal med EU, USA och Sydkorea, bland annat.

I presidentvalet i Chile 2005-2006 segrade Michelle Bachelet med 53,5% av rösterna i andra valomgången. Hon blev därmed den första kvinnliga presidenten i landets historia. Nästa presidentval gick av stapeln i december 2009-januari 2010. Valet vanns av Sebastian Piñera med 51,6% över Eduardo Freis 48,4% i andra omgången.

Geografi och klimat[redigera | redigera wikitext]

Chiles topografi

Chile är världens längsta och smalaste land, skulle man sträcka Chiles längd från nordligaste punkt till sydligaste, kan man jämföra det med sträckan Moskva - Madrid på den europeiska kontinenten.

Chile sträcker sig mellan Anderna och Stilla havet som en 430 mil lång landremsa. Nordligaste stad är Arica, som ligger endast ett par kilometer från gränsen till Peru, medan staden Punta Arenas vid Magellans sund är den största staden i världen på så sydlig breddgrad medan Puerto Williams är Chiles och världens sydligaste stad totalt sett.

Landet domineras av Andernas nord-sydliga parallellkedjor, där flera toppar når över 6 000 m. Högsta berget är Ojos del Salado ("Saltsjö-ögonen") på 6 879 meter över havet. Floderna börjar högt uppe i Anderna och har många fall; den viktigaste är Bío-Bío i centrala Chile. Längsta floden är Loa, cirka 44 mil lång. Vid kusten och i södra Chile (Patagonien) är bergen lägre. Eldslandets höga berg längst i söder är delvis glaciärtäckta. Här utbreder sig en stor skärgård utanför det karga fjordlandskapet. Vattnen kring Kap Horn hör till världens stormigaste. Norra Chile påverkas av den kalla Humboldtströmmen, som rinner från söder. Den ger ett svalt och mycket torrt klimat. Ökenregionen i norr är rik på koppar och salpeter. Relativt kalla havsströmmar och fuktiga västvindar ger stor nederbörd i söder, där skogen dominerar. Mellersta Chile är ett bördigt jordbruksdistrikt med behagligt medelhavsklimat.[28]

Naturtillgångar: koppar, timmer, järnmalm, nitrater, molybden, vattenkraft, guld, silver, tenn .

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Klimatet i Chile är tempererat men med stora variationer. Man kan dela Chile i fem olika zoner, i norr finns en ökenzon (Atacamaöknen) som tillhör jordens torraste, något söderut mellan städerna Copiapó och Illapel finns en halvöken.

I mellersta Chile finns de viktigaste städerna och den största delen av befolkningen. Intensivt jordbruk bedrivs här tack vare bördig jord, regniga vintrar och torra, heta somrar. Klimatet kan jämföras med Sydeuropas, med soliga somrar och nederbörd i vintertid.

Sydzonen mellan städerna Concepción och Puerto Montt lämpar sig för jordbruk, eftersom den är rik på sjöar.

Längre ner i söder finns stora sammanhängande skogsområden. Längst ner ligger råkalla Eldslandets övärld. Det långa avståndet mellan norr och söder med höjdskillnaderna inom landet gör att Chiles klimat växlar.

Det finns aktiva vulkaner och det förekommer allvarliga jordbävningar samt tsunamier. De kraftigaste jordbävningarna hittills skedde 22 maj 1960 i Valdivia (9,5), 3 mars 1985 utanför Valparaíso (8,0) samt 27 februari 2010 utanför Concepción (8,8).

Några av Chiles miljöproblem är luft- och vattenföroreningar samt en stor avverkning av skogen. Landet har skrivit under avtal om förbud mot kärnvapenprov och ratificerat Kyotoprotokollet.

Städer[redigera | redigera wikitext]

Större städer, med folkmängd vid folkräkningen 2002:[29]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Chiles regioner

Chile var fram till 2006 indelat i 13 regioner, då två nya regioner tillkom Los Ríos i södra Chile (region XIV), och Arica y Parinacota i norra Chile (region XV) (numreringen hoppade över region XIII). Varje region har som högste statlige ämbetsman en intendent utnämnd av republikens president. Varje region är indelade i provinser (till ett antal av 53), som i sin tur är indelade i kommuner (ca 350). Provinserna står under en guvernör utnämnd av presidentent, kommunerna under en borgmästare vald av kommunmedlemmarna.

NR Region Huvudstad Area Invånare
ChileRegions.png
I Tarapacá Iquique 58.698,1 km² 428.594
II Antofagasta Antofagasta 126.049,1 km² 493.984
III Atacama Copiapó 75.176,2 km² 254.336
IV Coquimbo La Serena 40.579,9 km² 603.210
V Valparaíso Valparaíso 16.396,1 km² 1.539.852
RM Region Metropolitana de Santiago Santiago 15.103,2 km² 6.061.185
VI Libertador General Bernardo O'Higgins Rancagua 16.387,0 km² 780.627
VII Maule Talca 30.296,1 km² 908.097
VIII Biobío Concepción 37.062,6 km² 1.861.562
IX La Araucanía Temuco 31.842,3 km² 869.535
X Los Lagos Puerto Montt 67.013,1 km² 1.073.135
XI Aisén del General Carlos Ibáñez del Campo Coihaique 109.648,1 km² 91.492

IXII Santiago Huvudstad

XII Magallanes y de la Antártica Chilena Punta Arenas 132.297,2 km² (1) 150.826

Statsskick[redigera | redigera wikitext]

Chile är en konstitutionell republik, med en senat på 80 ledamöter och en andrakammare bestående av en ledamot per ca 5 kommuner.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Chile hade till skillnad från många andra länder i Sydamerika en lång demokratisk tradition innan militärdiktaturen, som varade i 17 år mellan 1973 och 1990.

Sedan 1990-talet har landet åter demokratiskt styre. Konstitutionen föreskriver delad makt mellan presidenten, som är den verkställande makten, senaten, 38 senatorer som väljs av folket för en mandattid på åtta år, och deputeradekammaren, 120 medlemmar, vars representanter väljs direkt genom allmänna val, och utgör den lagstiftande makten, samt domstolar ledda av Högsta Domstolen, som är en självständig institution för övervakning av rättvisan. HD utgör den tredje statsmakten. Men grundlagen är från 1980, från diktaturtiden och innehåller trots många förändringar flera kontroversiella inslag.

Försvarsväsende[redigera | redigera wikitext]

Chilenska soldater i trupparaddräkt 2009.

Försvarsmakten i Chile - Fuerzas Armadas de Chile - består av armén - Ejército de Chile - grundad 1810, marinen - Armada de Chile bildad 1818 och flygvapnet - Fuerza Aérea de Chile - bildat 1930. Försvarsmakten lyder under republikens president genom försvarsministern. Allmän värnplikt för män finns och tjänstgöringsplikten omfattar 12-24 månader. Chile är ett av de länder i världen som spenderar mest pengar på militärutrustning i relation till sin BNP (ca 3,8 procent), runt 3240 miljoner dollar årligen. En stor del av finansieringen utgörs kopparexporten, där 10 procent av exporten går till militären enligt konstitutionen.

Arméns grundorganisation består av 45 000 soldater i sju divisioner och en arméflygbrigad. Mobiliseringsorganisationen består av 250 000 soldater. Pansartrupperna är utrustade med 140 stridsvagnar Leopard 2A4, som tidigare tillhört Bundeswehr.

Marinen består av 13 000 sjömän och 5 000 marininfanterister. Flottan har 66 ytstridsfartyg, varav 8 fregatter. Huvudbas är Valparaíso. De fyra ubåtarna är baserade i Talcahuano. Marinflyget är utrustat med transport- och fjärrspaningsflyg samt attackhelikoptrar. Marininfanteriet är organiserat i fyra bataljonsstridsgrupper.

Flygvapnet består av 11 000 flygsoldater i fem flygflottiljer med flygbaser i respektive Iquique, Antofagasta, Santiago, Puerto Montt och Punta Arenas. Det finns också en flygbas på King George Island i Antarktis. Lockheed Martin F-16 Fighting Falcon är det viktigaste stridsflygplanet.

* Se även: Militära grader i Chile

Polisväsende[redigera | redigera wikitext]

Polisväsendet i Chile är tudelat, den "vanliga" ordningspoliskåren utgörs av – Carabineros de Chile (karabinjärerna) - bildad 1927, som administrativt lyder under försvarsdepartementet och operativt under inrikesministeriet. Den civila kriminalpoliskåren - Policía de Investigaciones de Chile (PICH) – bildad 1933, som är underställd den chilenska åklagarmyndigheten.

Det finns även ett gendarmeri - Gendarmeria de Chile - bildat 1929, med ansvar för landets kriminalvård, som lyder under justitieministeriet.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Chile är ett mineralrikt land. Det hade länge världsmonopol på natursalpeter och landet hör till de ledande kopparexportörerna med omkring 25 % av världens kända reserver. Molybden, järnmalm, guld, silver och mangan utvinns också. Landet har gott om vattenkraft och har dessutom en del kol, olja och naturgas. Jordbruket bedrevs på storgods fram till 1970-talet, då det förstatligades av socialisterna för att senare privatiseras av militärregimen. I centrala Chile, som har medelhavsklimat, odlas frukt, vin, ris och grönsaker, söderut bl.a. vete och sockerbetor. Här finns också stora boskapshjordar och längst i söder bedrivs fåravel. Skogsbruket (barrträd och inplanterad eukalyptus) är betydande, liksom fisket. Humboldtströmmen i norr är ett av världens rikaste fiskevatten; en stor del av fångsten exporteras som fiskmjöl (kreatursfoder).

Chile är en av världens mest marknadsinriktade ekonomier karakteriserad av en stor utrikeshandel. Chile räknas till Sydamerikas mest industrialiserade länder och industrivaror ger numera omkring 1/3 av exportinkomsterna. Tidigare dominerade tillverkning av konsumtionsvaror, men den tunga industrin har byggts ut: järn- och stålverk, skogsindustri och kemisk produktion. De långa avstånden skapar problem, och kommunikationerna är bäst utbyggda i centrala Chile. I söder spelar kustsjöfart och flyg en viktig roll. Industrin förstatligades på 1970-talet, vilket dock senare upphävdes med undantag för gruvindustrin. Militärregimen välkomnade utländskt kapital och förde en utpräglat nyliberal marknadspolitik. Det ledde till en mycket snabb ekonomisk tillväxt, och Chile framhölls som ett "ekonomiskt under" i Latinamerika. Men den ohämmade marknadsekonomin resulterade också i ett växande antal fattiga och allt djupare samhällsklyftor.[28]

Chiles ekonomi är en av latinamerikas starkaste och mest dynamiska ekonomier. Den årliga tillväxten har legat mellan 4-5 procent de senaste åren. Mellan 1991 och 1997 var tillväxten i BNP i genomsnitt 8 procent årligen. Landet har som första land i Sydamerika blivit medlem i OECD, och har frihandelsavtal med bland annat Mercosur, EU, USA, Kina, Sydkorea och Centralamerika. Andra viktiga ekonomiska samarbeten är APEC, UNASUR och Mercosur. Arbetslösheten är dock hög (8 procent) med en HDI (levnadsstandard) som ligger i samma rankning som Spanien.

Utländska ekonomiexperter hade satt år 2010 som året då Chile blir ett i-land, men det ser inte ut att kunna uppfyllas så länge man inte får bukt med fattigdomen, som ligger på 13,1 procent (2008). Chile har dock minskat fattigdomen med 50 procent sista 15 åren och är långt före alla andra latinamerikanska länder.

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Landet producerar exempelvis vin, vindruvor, äpplen, vattenmeloner, avokado och övrig frukt, koppar, salpeter, invest, lax, bioteknik, design, kemi och träprodukter.

Jordbruk[redigera | redigera wikitext]

Trots att stora delar av landet utgörs av oländig bergsterräng eller torra ökenområden så bedrivs ett intensivt jordbruk. Det är främst i dalarna mellan anderna och kustebergen som jordbruket bedrivs. Jordbruket har vuxit i omfattning de senaste åren och Chile har gått från att vara importör av livsmedel till att bli en viktig exportör. Vin- och fruktindustrin är bland de viktigaste exportindustrierna.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Huvuddelen av invånarna, runt 90 %, är av spansk-indiansk härkomst. En stor del av den ekonomiskt betydelsefulla medelklassen är ättlingar till invandrare från bl.a. Tyskland, Östeuropa och Mellanöstern. De flesta invånarna bor i städer i centrala Chile, medan landets norra och södra delar är glest befolkade. Chiles urbefolkning, indianerna (bl.a. inkafolk i norr och araukaner i mellersta Chile) utgör nu 2–3 % av landets befolkning. Eldsländarna (Selk'nam), som bodde längst i söder, är utdöda.[28]

Religion[redigera | redigera wikitext]

De flesta chilenare räknas som katoliker trots att stat och kyrka skildes åt 1925. I 2002 års undersökning var cirka 7 853 428 chilenare över 14 år katoliker, det vill säga nästan 69,96 procent av befolkningen (2005 var det 62,8 procent)[30].

15,14 procent betraktar sig som evangelikala, 1,06 procent som Jehovas vittnen, 0,92 procent som mormoner och 0,13 procent som judar.

8,3 procent betraktade sig som ateister eller agnostiker och 4,39 procent något annat.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

De ursprungliga indiankulturerna är så gott som utplånade, men fortfarande talas indianspråk, främst mapuche, av några hundra tusen människor. De spanska kolonisatörerna medförde sitt hemlands traditioner och stod opåverkade av indiankulturerna, och en frigörelse från det europeiska beroendet inträffade på allvar först i 1900-talets Chile.[28]

Chiles nationaldans är Cueca, men det dansas också andra latinska danser i landet. Chile är det enda land i Latinamerika med två nobelpristagare i litteratur, Gabriela Mistral och Pablo Neruda. Den sistnämnde dog kort efter militärkuppen.

Efter militärkuppen lämnade många artister och författare Chile. En av dem var Isabel Allende (brorsdotter till expresidenten) som i exil skrev boken Andarnas hus (1982), vilken filmatiserades av dansken Bille August 1993.

Under diktaturtiden förbjöds många av folksångerna och en av genrens främsta artister Victor Jara fängslades och torterades för att slutligen mördas av diktaturens hantlangare. Musiken som kallas Nueva Canción har ofta ett radikalt politisk och ideologiskt innehåll och hade sitt ursprung i fattigkvarteren och bland studenterna vid universiteten. Till Chiles främsta folksångerskor hör Violeta Parra som var som mest aktiv under 1950-talet. Även Claudio Arrau var känd.

Inti-Illimani och Quilapayún är två andra grupper som spelar folkmusik och blev mycket populära såväl på den inhemska som på den utländska artistscenen.

Bokbål[redigera | redigera wikitext]

Med början vid militärkuppen brände diktaturen vänsterböcker och annan obekväm litteratur[31]. Det sista större bokbålet under diktaturen skedde 28 november 1986 i Valparaiso då nästan 15 000 böcker av nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez och en politisk essä av den före detta presidentkandidaten Teodoro Petkoff från Venezuela.[32]

Kulturpersoner[redigera | redigera wikitext]

Helgdagar[redigera | redigera wikitext]

  • Nyårsdagen, 1 januari
  • Arbetarnas internationella dag, 1 maj
  • Slaget vid Iquique, 21 maj
  • St. Petrus och Paulus, 28 juni
  • Jungfrun av berget Karmel, 16 juli
  • Jungfru Maria, 15 augusti
  • Nationaldagen, 18 september
  • Arméns dag, 19 september
  • Dia de la Raza, 12 oktober
  • Alla helgons dag, 1 november
  • Bebådelsedagen, 8 december
  • Juldagen, 25 december
  • Nyårsdagen, 31 december
  • Försoningsdagen, första måndagen i september

Media[redigera | redigera wikitext]

Chile hade en tidning redan 1827, El Mercurio de Valparaíso. Chiles radioförbund ARCHI grundades 1933, vilket gör chilensk radio samtida med den svenska. Det finns många TV-kanaler. I Sverige kan man se den internationella kanalen TV Chile.

Se även Television i Chile

Sport[redigera | redigera wikitext]

Landets största sport är fotboll. Chile har lyckats att kvala in på fotbolls-VM många gånger. Under de senare åren har landet haft stora framgångar i tennis.

De mest kända idrottarna genom tiderna i Chile är följande:

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2010 10 av 179
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2008 56 av 173
Transparency International Korruptionsindex 2008 23 av 180
United Nations Development Programme Human Development Index 2006 40 av 179

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Población estimada residente de Chile alcanza los 16.572.475 habitantes” (på Spanish). Instituto Nacional de Estadísticas de Chile. http://www.censo.cl/2012/08/resultados-preliminares-censo-2012/index.html. Läst 16 september 2012. 
  2. ^ (PDF) Utrikes namnbok: svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU- och EG-organ, EU-titlar och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska. Stockholm: Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2007. sid. 79. Libris 10473857. ISBN 978-91-38-32379-3. http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/04/11/46/7aff8780.pdf 
  3. ^ William Blum: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik,s 270 Göteborg, Epsilon press, 1991 ISBN 91-7007-011-3
  4. ^ [a b] William Blum: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik, s.276 Göteborg, Epsilon press, 1991 ISBN 91-7007-011-3
  5. ^ William Blum: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik, s. 275 Göteborg, Epsilon press, 1991 ISBN 91-7007-011-3
  6. ^ William Blum: CIA och USA:s verkliga utrikespolitik, Göteborg, Epsilon press, 1991 ISBN 91-7007-011-3
  7. ^ [a b c d] Uppslagsordet Chile i Nationalencyklopedin.
  8. ^ Pinochet's rule: Repression and economic success
  9. ^ Andres Küng: Att så socialism och skörda fascism. Fallet Chile’’ s. 107-121, Stockholm 1974, Askild & Kärnekull.
  10. ^ [a b] http://www2.amnesty.se/hem.nsf/11september2003c?OpenPage
  11. ^ http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article13348369.ab
  12. ^ http://edition.cnn.com/2011/WORLD/americas/07/19/chile.allende/index.html?hpt=hp_p1&iref=NS1
  13. ^ http://www.france24.com/en/20110719-analysis-allende-remains-confirms-verdict-suicide-pinochet-exhumation-coup-1973-chile
  14. ^ [a b c] Dagens Nyheter 29 augusti 2009
  15. ^ Uppslagsordet Chile i Encyclopædia Britannica Online, läst 23 april 2008.
  16. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Rettig_Report
  17. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Valech_Commission
  18. ^ http://heritage.org/index/country/chile
  19. ^ K. Remmer. ”Public Policy and Regime Consolidation: The First Five Years of the Chilean Junta”. s. 5–55. Journal of the Developing Areas. 
  20. ^ K. Remmer. ”The Politics of Neoliberal Economic Reform in South America” (på Engelska). s. 3–29. Studies in Comparative International Development. 
  21. ^ [a b c] Petras och Vieux. ”The Chilean "Economic Miracle": An Empirical Critique” (på Engelska). s. 57-72. Crit Sociol. 
  22. ^ Sznajder, M. ”Dilemmas of economic and political modernisation in Chile: A jaguar that wants to be a puma”. s. 725-736. Third World Quarterly. 
  23. ^ UNDP Human Development Report 1990 s 45, 53
  24. ^ UNDP Human Development Report 1990 s 19-23
  25. ^ Samtidigt utpekas de ekonomiska framstegen som en avgörande anledning till att motståndet mot regimen ökade med krav på demokrati. Kalla krigets slut var en annan bidragande faktor; vid 1980-talets slut var Chile, Paraguay och Kuba de enda diktaturerna kvar i Latinamerika, samtidigt som "hotbilden" från ett kommunistiskt öst kollapsat. Mark Ensalaco (2000) (på Engelska). Chile under Pinochet: Recovering the Truth. http://books.google.com/books?id=hzrwMb3UppYC&dq=Chile+under+pinochet&printsec=frontcover&source=bl&ots=-66tt8rEmg&sig=nSBX05IdsHb6lVMw141M4G7vYD0&hl=en&ei=he_tSYCpDJCgtgOD4YTjAQ&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=5#v=onepage&q&f=false 
  26. ^ Manuel Riesco. Is Pinochet dead? (på Engelska). s. 57-72. New Left Review. http://www.newleftreview.org/?page=article&view=2685. 
  27. ^ Hudson, Rex A., ed. "Chile: A Country Study" GPO for the Library of Congress (1995). 20 mars 2005
  28. ^ [a b c d] "Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon"
  29. ^ Instituto Nacional de Estadística, Chile; Ciudades, Pueblos, Aldeas y Caseríos (zippad pdf-fil, 11,2MB) Resultat från folkräkningen 24 april 2002. Läst 4 mars 2012.
  30. ^ Teonomía – Católicos en rebeldía
  31. ^ ”The books have been burning”. The books have been burning. CBCNews. http://www.cbc.ca/news/world/story/2010/09/10/f-book-burning-timeline.html. Läst 9 juni 2013. 
  32. ^ ”14,846 Books by Nobel Prize Winner Burned in Chile”. 14,846 Books by Nobel Prize Winner Burned in Chile. Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/1987-01-25/news/mn-5720_1_books. Läst 9 juni 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]