Jules Grévy
Jules Grévy, född 15 augusti 1807 i Mont-sous-Vaudrey, Jura, död där 9 september 1891, var franska republikens president 1879 till 1887.
Grévy studerade juridik i Paris och inskrevs 1837 bland advokaterna vid Cour royale. Han fick snart rykte som en av Paris skickligaste advokater. 1848 kallades han att representera sin hembygd i den konstituerande nationalförsamlingen, där han slöt sig till republikanska vänstern. Han visade sig inom kort vara en av det demokratiska partiets yppersta talare. Invald i lagstiftande församlingen, uppträdde Grévy med kraft mot prins Louis Napoléons envåldsplaner. Efter statskuppen 2 december 1851 drog sig Grévy tillbaka från det politiska livet och återtog sin juridiska verksamhet. 1868 utsågs han till bâtonnier (president) för advokatståndet i Paris. Vid ett partiellt val samma år liksom vid de allmänna valen 1869 till lagstiftande kåren segrade Grévy över de officiella kandidaterna, i departementet Jura. Utan att låta lura sig av Napoleons frontförändring 1869 till förmån för ett mera konstitutionellt styrelsesätt uppträdde han skarpt mot återinförandet av folkomröstningen, under förklaring att den skulle "koncentrera makten i kejsarens händer" och "döma nationen till overksamhet eller revolution". I juli 1870 röstade Grévy mot krigsförklaringen mot Preussen. 8 febr. 1871 invaldes han i nationalförsamlingen (i Bordeaux), som utsåg honom till sin president. En av hans första åtgärder var att framlägga ett af förslag, att nationalförsamlingen skulle utnämna Thiers till chef för verkställande makten. Till följd däraf att högern 1 april 1873 protesterade emot, att han återkallade en af dess medlemmar till ordningen, afsade han sig följande dagen uppdraget att leda församlingens förhandlingar. Mot de monarkiska intrigerna utgaf G. s. å. broschyren Le gouvernement nécessaire. 20 febr. 1876 valdes G. till medlem af deputeradekammaren och 13 mars s. å. till dess president, och denna hederspost innehade han till kammarens upplösning i juni 1877. Återvald till deputerad 14 okt. s. å., utsågs han 12 nov. ånyo till kammarens president. Efter Mac Mahons afgång valdes G. 30 jan. 1879, med 563 röster (af 713), till republikens president. G:s val hälsades med glädje öfverallt i Frankrike, och de förhoppningar man knöt vid detsamma bekräftades redan af G:s skrifvelse 6 febr. s. å. till kamrarna. Han förklarade nämligen, att han aldrig skulle handla i strid med folkets vilja, och att styrelsens omsorger framför allt skulle riktas på armén, förvaltningen och upprätthållandet af ett godt förhållande till främmande makter. Som president sökte han förverkliga det parlamentariska styrelsesättet, af hvilket han städse var en anhängare. 28 dec. 1885 återvaldes G., med 457 röster (af 589), till republikens president för sju år. Men snart därefter började den ålderdomsslöe gubben ådraga sig allmän impopularitet genom slapp eftergifvenhet för sin måg Daniel Wilson, som sålde ordnar. Skandalen nådde slutligen en sådan höjd, att efter kabinettet Rouviers fall (19 nov. 1887) ingen ville åtaga sig att bilda en ny ministär. Då nödgades slutligen den 80-årige presidenten, efter envist motstånd, afsäga sig sin värdighet 2 dec. 1887. Han drog sig fullkomligt tillbaka från det politiska lifvet. Hans Discours politiques et judiciaires utgåfvos 1888 i 2 bd af Delabrousse. En staty (af Falguière) öfver G. restes i Dôle 1893 och en annan i Mont-sous-Vaudrey 1894.
Källor[redigera]
Grévy, Jules i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1909)
| Företrädare: Jules Dufaure (tillförordnad) |
Frankrikes president 1879–1887 |
Efterträdare: Maurice Rouvier (tillförordnad) |
