Klibbal
| Klibbal | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Division | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning | Bokordningen Fagales |
| Familj | Björkväxter Betulaceae |
| Släkte | Alsläktet Alnus |
| Art | Klibbal A. glutinosa |
| Vetenskapligt namn | |
| § Alnus glutinosa | |
| Auktor | (L.) Gaertn., 1790 |
| Utbredning | |
 Kliobbalens utbredning | |
| Synonymer | |
|
Alnus glutinosa var. vulgaris[1] | |
Klibbal (Alnus glutinosa) är en trädart i alsläktet i familjen björkväxter.[1][2] Klibbalen är utbredd från Europa till Sibirien och Turkiet, samt Kaukasus och nordvästra Afrika. I Norden saknas den i de nordligaste delarna. Den går upp till Dalarna och mellersta Finland, men stiger vid kusterna till Trondheimstrakten i Norge och Västerbotten i Sverige.
Detta träd uppnår betydande storlek, upp till 20 meter, och har svartbrun, sprickfull fjällbark. Klibbalen har en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Bladens undersida har domatier med brunaktig hårtofs. Trädet kallas även klibbal därför att bladen inte bara som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar), utan länge behåller en blank, fernissad översida som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt i vår flora. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alen är nämligen det enda av våra träd, som har sitt huvudtillhåll i våtmark, i kärr, kring myrar och vid stränder. Den tål att växa ute i vattnet varvid stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte tar skada av att periodiskt stå torra. Även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd, står alen länge kvar.
Användning
Klibbalens ved, som i luften blir brunröd, kan användas som bränsle och ger ett lätt bearbetat virke med låg densitet, som kan användas till exempel till träskor. Kol från ale användes till det vanliga svartkrutet.
Albark har under århundraden använts som färgande växtämne.
Bilder
-
Hängen och kottar på en al (Alnus glutinosa) på våren -
Alkottar -
Frön -
Löv. Notera det tvära avslutet på löven som skiljer från Gråal. -
Bark på ett äldre träd -
Från Flora Oeconomica
Träarten har fina egna egenskaper: hon är lös, bräckelig och glatt, men undergår likwäl ganska sent förrutnelse; hvadan hon, til grundpelare under hus, anwänd blifwer, äfwen då man behöfwer sätta någon byggnad på watnet. Invånarna i Venedig hafwa häraf icke fruktat sätta största delen av staden på Ahle-stolpar, til förtigande af den ganska stora bryggan, på deras språk de Rialto kallad, som äfwen måste tacka Ahlen för godt och långsamt bistånd.
Carl von Linné, 1749
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Klibbal.
Wikispecies har information om Alnus glutinosa.- Den virtuella floran
- Al i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (andra upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)
- Träcentrum, Träslagsinformation
Källor
- ^ [a b c d] Roskov Y., Kunze T., Paglinawan L., Orrell T., Nicolson D., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Hernandez F., De Wever A., eds (2013) (3 maj 2013). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2013 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2013/search/all/key/sagittoidea/match/1. Läst 23 augusti 2013.
- ^ [a b c] Dyntaxa Art: Alnus glutinosa - klibbal