Kolibrier
| Kolibrier | |
 Hane av rubinkolibri (Archilochus colubris). | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Seglarfåglar Apodiformes |
| Familj | Kolibrier Trochilidae |
| Vetenskapligt namn | |
| § Trochilidae | |
| Auktor | Vigors, 1825 |
| Underfamiljer | |
 Purpurstrupig bergsjuvel (Lampornis calolaema) i Monte Verde, Costa Rica. | |
Kolibrier (Trochilidae) är en stor familj av mycket små seglarfåglar som förekommer i en rad olika typer av biotoper över stora delar av den amerikanska kontinenten. Det finns cirka 320 olika arter, bland dem världens minsta fågel, bikolibrin (Mellisuga helenae), som bara är 5 cm lång och väger 1,8 gram. Kolibrier lever huvudsakligen på nektar och leddjur, och har en extremt hög ämnesomsättning. Många arter sänker därför sin kroppstemperatur betydligt under nätterna för att spara energi.
Utseende
De flesta kolibriarter har prunkande färger samt en metallglänsande fjäderdräkt. Kolibrier har ca 1000 fjädrar, och hos många av arterna är fjäderdräkten mycket färggrann, detta gäller särskilt hos hanarna. Näbben är aningen böjd och är hos varje art anpassad för att just de blommor som besöks. De varierar i storlek från 5 cm (bikolibrin) till 20 cm (jättekolibrin). Den normala kroppstemperaturen för en kolibri är 39,5–45,0 grader Celsius. Ägget som kolibrin lägger väger 1/5 av den fullvuxna fågelns vikt.
Utbredning
Kolibrier finns uteslutande i Amerika, de flesta i speciellt i Syd- och Mellanamerika, men vissa flyttande arter finns så långt norrut som Alaska.
Flygteknik
Kolibrierna har en utmärkt flygförmåga och gruppen har utvecklat ett antal distinkta flygtekniker som gör att de kan flyga framåt, vertikalt upp och ner, och som de enda fåglarna även baklänges.[1] De kan även "stå stilla" i luften med hjälp av en ryttlande teknik. Dessa flygtekniker, tillsammans med det faktum att många arter är mycket små, gör att de ibland påminner mer om insekter än om fåglar. Kolibrier håller en mycket hög vingfrekvens med upp till 80 vingslag i sekunden.[2] Större arter har generellt lägre vingfrekvens medan mindre arter har högre frekvens. Vingfrekvensen skiftar också inom arten beroende på vilken flygteknik som individen nyttjar för tillfället.[3] Flyghastigheten kan hos vissa arter uppgå till över 50 km i timmen.[4]
Föda
Kolibriernas föda består av nektar och leddjur.[5] De äter en relativt stor mängd föda varje dag – vissa arter äter så mycket som åtta gånger sin egen kroppsvikt.[6] Många kolibriarter är specialiserade på att ta nektar från specifika växtarter - fågelns näbb och blommans form har genom evolution anpassats för varandra.[5] När fågeln sticker ned sin näbb i blomman och fångar upp nektarn med den räfflade tungan så fastnar pollen på fågeln som genom att föra det vidare till andra plantor pollinerar växten.[5] Utöver nektar utgör leddjur, främst insekter och spindlar en viktig del av födan.[5] Hos vissa arter, eller under vissa perioder utgör leddjur den främsta energikällan och vissa arter lever långa perioder utan att suga nektar.[5]
Systematik
Tidigare har kolibrierna ibland placerats i den egna ordningen Trochiliformes men idag placeras de i ordningen seglarfåglar (Apodiformes) tillsammans med seglare. Familjen kolibrier är mycket stor och omfattar över 300 arter fördelade över fler än 100 olika släkten, som i sin tur är inlemmade i någon av de två underfamiljerna Phaethornithinae och Trochilinae. Den senare omfattar de typiska kolibrierna, och rymmer också flest arter.
Underfamiljer och ett urval släkten
Underfamiljen Phaethornithinae omfattar 6 släkten
- Ramphodon (1 art)
- Sågnäbbskolibri (Ramphodon naevius)
- Eutoxeres (2 arter)
- Glaucis (3 arter)
- Threnetes (2–4 arter, beroende på taxonomi)
- Anopetia (1 art)
- Caatingaeremit (Anopetia gounellei)
- Phaethornis (cirka 25 arter)
Underfamiljen Trochilinae omfattar över 100 släkten
Nedan följer ett urval av de artrikaste släktena i underfamiljen Trochilinae:
- Campylopterus (12 arter)
- Lophornis (10 arter)
- Thalurania (6 arter)
- Hylocharis (5 arter)
- Leucippus (7 arter)
- Amazilia (6 arter)
- Agyrtria (9 arter)
- Saucerottia (9 arter samt 1 art förmodligen nyligen utdöd)
- Lampornis (6–8 arter)
- Heliodoxa (9 arter)
- Oreotrochilus (6 arter)
- Coeligena (13 arter)
- Heliangelus (9 arter samt 1 art förmodligen nyligen utdöd)
- Eriocnemis (12 arter samt 1 art förmodligen nyligen utdöd)
- Chaetocercus (6 arter)
- Selasphorus (6 arter)
Referenser
- ^ Paul J. Greenfield; Robert S. Ridgely (2001). Academy of Natural Sciences of Philadelphia. red (på engelska). The Birds of Ecuador. London: Christopher Helm. ISBN 0-7136-6116-X
- ^ http://www.wild-bird-watching.com/Hummingbird-Facts.html
- ^ Susumu Hagiwara, Shiko Chichibu and Norman Simpson (1968) Neuromuscular mechanisms of wing beat in hummingbirds, Journal of Comparative Physiology A: Neuroethology, Sensory, Neural, and Behavioral Physiology Vol.60, Nr.2, sid:209-218, DOI: 10.1007/BF00878451
- ^ Clark och Dudley (2009). ”Flight costs of long, sexually selected tails in hummingbirds” (på engelska). Proceedings of the Royal Society of London. Läst 15 februari 2010.
- ^ [a b c d e] Jack Connor (2010) Not All Sweetness and Light, Living Bird Magazine, från: <Allaboutbirds.org>, läst 2014-07-24
- ^ "Varför äter kolibrin så mycket?" Arkiverad 16 oktober 2012 hämtat från the Wayback Machine. Natgeo.se. Läst 20 december 2012.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Kolibrier.
