Versaillesfreden
 |
Den här artikeln anses inte vara skriven ur en neutral synvinkel. (2011-12) Motivering: Lämnar ute Frankrikes syn på saken och tar tydligt Tysklands parti. Finns flera olika åsikter om hur "hård" Versaillesfreden var, med historiker som Fritz Fischer som menar att den kanske till och med var för snäll. Detta saknas helt i artikeln. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
- För fredsavtalet i Versailles 1783, se Parisavtalet. För fredsavtalet efter det fransk-tyska kriget 1870-71, se Frankfurtfreden.
| Treaty of Peace between the Allied and Associated Powers and Germany | |
|---|---|
 |
|
| Framsidan på den engelska versionen. | |
| Undertecknat | 28 juni 1919 |
| Plats | Versailles, Frankrike |
| I kraft | 10 januari 1920 |
| Villkor | Ratifikation av Tyskland och tre främsta allierade. |
| Undertecknare | .svg){kind=small} Tyska riket
|
| Depositarie | Franska regeringen |
| Språk | Franska, Engelska |
 Treaty of Versailles på Wikisource |
|
Versaillesfreden var det fredsavtal som slöts efter första världskriget mellan västmakterna (Ententen) och Tyskland, och som undertecknades den 28 juni 1919 i Versailles, exakt fem år efter skotten i Sarajevo. Krigshandlingarna mellan Tyskland och ententen hade upphört 11 november 1918, i samband med att vapenvila undertecknats. Under sex månader efter detta skedde förhandlingar på den segrande sidan, och därefter inbjöds Tyskland och tvingades skriva på det färdigskrivna fredsavtalet utan förhandlingar.
Enligt fredsavtalet ålades Tyskland bland annat att betala stora skadestånd i pengar och materiel till segermakterna. Tysklands armé reducerades kraftigt och landet fick lämna ifrån sig stora och viktiga landområden. Dessutom tvingades Tyskland att ta på sig hela skulden för kriget.
Fredsdiktatets, från förlorarens sida sett hårda, villkor och det sätt som fredsavtalet kom till på, har allmänt (fast i olika mån) setts som en orsak till den tyska revanschismen på 1920- och 1930-talen och det nationalsocialistiska maktövertagandet som i sin tur ledde till andra världskriget. Segermakterna hade, under påtryckningar från den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau valt just Versailles som den plats där förhandlingarna skulle äga rum eftersom det var där tyskarna 1871 utropat det kejsardömet Tyskland som en ren förolämpning efter den tyska segern i fransktyska kriget.
Innehåll |
Fredsavtalets tillkomst [redigera]
Förhandlingarna startade den 18 januari 1919 i spegelsalen i Versailles, och 26 stater deltog. De länder som tillhört den förlorande sidan (Tyskland, Österrike-Ungern) inbjöds inte. Inte heller Ryssland deltog (landet hade besegrats av Tyskland under kriget och undertecknat en separatfred). Innan förhandlingarna slutfördes lämnade flera länder förhandlingarna, varav de mest betydande var Japan och Italien. Fredsvillkoren kom till stor del att bestämmas av Frankrike, Storbritannien och USA, men när USA drog sig ur fredsavtalet på grund av de extrema villkoren mot Tyskland, då drog även Storbritannien sig ut. Den tyska delegationen anlände till Versailles den 29 april. Delegationen leddes av Tysklands utrikesminister Ulrich Graf von Brockdorff-Rantzau. Den 7 maj erhöll tyskarna fredsvillkoren. Tyskarna protesterade mot de hårda villkoren som de ansåg orättvisa, och att de inte fick förhandla om dem, och lämnade Versailles. Den tyska regeringen under Philipp Scheidemann avgick. En ny regering tillträdde 20 juni under kansler Gustav Bauer och den tyska riksdagen godtog freden i en omröstning den 23 juni med siffrorna 237 för och 138 emot.
Den 28 juni skrev den nye tyske utrikesministern Hermann Müller och kommunikationsministern Johannes Bell under freden. Freden antogs sedan av Nationernas förbund den 10 januari 1920. I Tyskland blev reaktionen hård på fredsvillkoren och de tyska undertecknarna kom att ses som förrädare, vilket spädde på den dolkstötslegend som började breda ut sig. Fredsvillkoren innebar att Tysklands möjligheter att återhämta sig efter kriget blev dåliga, och kom att leda till Weimarrepublikens långsamma fall. Ledare för delegationerna var från de viktigaste länderna den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau, USA:s president Woodrow Wilson och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando. På grund av sitt inflytande kom dessa tillsammans att kallas "de fyra stora". Flera av de anglosaxiska delegaterna varnade redan under förhandlingarna för följderna av den hårda freden bland andra John Maynard Keynes, Walter Lippmann och Harold Nicolson, och Lloyd George försökte med begränsad framgång mildra villkoren då han fruktade att de kunde leda till ett nytt krig.
Villkor [redigera]
På Tyskland lades det fulla ansvaret för att ha startat kriget, och betala ett enormt krigsskadestånd till en del länder i Ententen, framförallt till Frankrike och Belgien. I januari 1921 blev summan av en av segrarmakternas kommissioner bestämd till 269 miljarder guldmark (över 96.400 ton guld, då 2790 guldmark motsvarade 1 kg guld). Det skulle ha krävt att Tyskland betalade av till 1984. Senare samma år reducerades summan till 132 miljarder guldmark, vilket fortfarande var ett astronomiskt belopp. Utbetalningen avbröts under andra världskriget och den allra sista utbetalningen ägde rum först år 2010 - 92 år efter krigsslutet.[1]
Tyskland fick avstå från samtliga sina kolonier - Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi och Rwanda) och Tyska Nya Guinea (inklusive flera ögrupper i Stilla havet) - som kolonier eller "Nationernas Förbund-mandat" till segrarmakterna (inklusive Australien, Japan och Sydafrika).
I Europa fick tyskarna avstå från
- Elsass-Lothringen, som återgick till Frankrike (area 14 522 km², 1,815,000 invånare (1905))
- Nord-Slesvig inklusive de tysktalande städerna Tondern (Tønder), Apenrade, Sonderburg, Hadersleben och Lügum i Schleswig-Holstein, till Danmark (area 3 984 km², 163,600 invånare (1920)), Slesvig hade erövrats från Danmark i dansk-tyska kriget 1864. I en folkomröstning 1920 röstade en majoritet i Nordslesvig för att åter tillhöra Danmark. Man ansåg att det var en följd av en "förtyskningspolitik" efter 1864 att det i de nämnda städerna fanns många tysktalande
- Posen och Västpreussen, som avstods till Polen. Territoriet var redan under polsk kontroll efter ett polskt uppror (1918–1919)(area 53 800 km², 4,224,000 invånare (1931), inklusive 510 km² och 26,000 invånare från Övre Schlesien. En polsk korridor skapades till Östersjön med en tysk minoritetsbefolkning
- Hlučínskoområdet i Övre Schlesien till Tjeckoslovakien (area 316 eller 333 km², 49,000 invånare)
- den östra delen av Övre Schlesien, till Polen (area 3 214 km², 965,000 invånare), trots att 60 % röstade för att tillhöra Tyskland i en folkomröstning
- Städerna Eupen och Malmedy till Belgien
- Soldau i Ostpreussen (area 492 km²) till Polen
- Norra delen av Ostpreussen Memelland ockuperades av Frankrike, och överfördes senare till Litauen
- Områdena Warmia och Masurien i Ost- och Västpreussen till Polen
- Saarland hamnade under Nationernas förbunds kontroll i 15 år, varefter en folkomröstning skulle hållas om området skulle tillhöra Tyskland eller Frankrike. Fram till dess hade Frankrike rätt till hela områdets kolproduktion. Efter folkomröstningen 1935 återfördes Saarland till Tyskland.
- Staden Danzig (nu Gdańsk) blev den fria staden Danzig (Freie Stadt Danzig) under Nationernas förbund. (area 1 893 km², 408,000 invånare (1929))
Tyskland fick även erkänna det stympade Österrikes självständighet.
Den tyska koncessionen Shandong i Kina överfördes till Japan vilket fick Kina att avstå från att skriva under freden. Protesterna i Kina gav upphov till Fjärde maj-rörelsen. Kina skrev en separatfred med Tyskland 1921. Dessutom begränsades Tyskland krigsindustri starkt, speciellt "offensiva vapen" som ubåtar och flygplan förbjöds (dock nämndes inte raketer, vilket fick till följd att Wernher von Braun fick möjligheter att bedriva raketforskning).
Nationernas förbund [redigera]
På denna grund kom Nationernas förbund att bildas, vilket var ett av Woodrow Wilsons huvudmål, och en av punkterna i hans fjortonpunktslista. USA gick dock aldrig med i Nationernas förbund, en allvarlig försvagning av det internationella konfliktlösningssystemet.
Se även [redigera]
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ http://www.dailymail.co.uk/news/article-1315869/Germany-end-World-War-One-reparations-92-years-59m-final-payment.html
Tryckta källor [redigera]
- Skovmand, Sven (2009). Bonniers världshistoria. Albert Bonniers förlag. Libris 11123417. ISBN 978-91-0-012157-0
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Versaillesfreden.
Wikisource har originalverk relaterade till Versaillesfreden
- Tyska regeringens protest mot de hårda kraven (eng)
- Hela Versaillesfredens avtal (eng)
