Versaillesfreden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För fredsavtalet i Versailles 1783, se Parisavtalet. För fredsavtalet efter det fransk-tyska kriget 1870-71, se Frankfurtfreden.
Versaillesfreden
Treaty of Peace between the Allied and Associated Powers and Germany
Treaty of Versailles, English version.jpg
Framsidan på den engelska versionen.
Undertecknat 28 juni 1919 (1919-06-28)
Plats Versailles, Frankrike
I kraft 10 januari 1920
Villkor Ratifikation av Tyskland och de tre främsta allierade.
Undertecknare Weimarrepubliken Tyska riket

 Brittiska imperiet
Frankrike Frankrike
 USA
 Italien
 Japan

Depositarie Franska regeringen
Språk Franska, Engelska
Treaty of VersaillesWikisource

Versaillesfreden var det fredsavtal som slöts efter första världskriget mellan västmakterna (Ententen) och Tyskland, och som undertecknades 28 juni 1919 i Versailles, exakt fem år efter skotten i Sarajevo. Krigshandlingarna mellan Tyskland och Ententen hade upphört 11 november 1918, i samband med att vapenvila undertecknats. Under sex månader efter detta skedde förhandlingar mellan de segrande makterna, och därefter inbjöds Tyskland och tvingades skriva på det färdigskrivna fredsavtalet utan förhandlingar.

Enligt fredsavtalet ålades Tyskland bland annat att betala stora skadestånd i pengar och materiel till segermakterna. Tysklands armé reducerades kraftigt och landet fick lämna ifrån sig stora och viktiga landområden. Dessutom tvingades Tyskland att ta på sig hela skulden för kriget.

Versaillesfredens villkor och det sätt som fredsavtalet kom till på, har av en del kommentatorer och historiker setts som en orsak till den tyska revanschismen på 1920- och 1930-talen och det nationalsocialistiska maktövertagandet som i sin tur ledde till andra världskriget. Segermakterna hade, under påtryckningar från den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau, valt Versailles som den plats där förhandlingarna skulle äga rum som en symbolisk revansch för att tyskarna 1871 utropat kejsardömet Tyskland efter den tyska segern i fransktyska kriget just i Versailles, huvudsätet för den gamla franska monarkin.

Fredsavtalets tillkomst[redigera | redigera wikitext]

"De fyra stora" som delade upp Centraleuropa, från vänster till höger: Storbritanniens premiärminister David Lloyd George, Italiens konseljpresident Vittorio Emanuele Orlando, Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceau och USA:s president Woodrow Wilson.
Målning av William Orpen.

Förhandlingarna startade den 18 januari 1919 i spegelsalen i Versailles, och 26 stater deltog. De länder som tillhört den förlorande sidan (Tyskland, Österrike-Ungern) inbjöds inte. Inte heller Ryssland deltog (landet hade besegrats av Tyskland under kriget och undertecknat en separatfred). Innan förhandlingarna slutfördes lämnade flera länder förhandlingarna, varav de mest betydande var Japan och Italien. Fredsvillkoren kom till stor del att bestämmas av Frankrike, Storbritannien och USA, men när USA drog sig ur fredsavtalet på grund av de extrema villkoren mot Tyskland, då drog även Storbritannien sig ut.[förtydliga] Den tyska delegationen anlände till Versailles den 29 april. Delegationen leddes av Tysklands utrikesminister Ulrich Graf von Brockdorff-Rantzau. Den 7 maj erhöll tyskarna fredsvillkoren. Tyskarna protesterade mot de villkoren som de ansåg alltför hårda och orättvisa, och att de inte fick förhandla om dem, och lämnade Versailles. Den tyska regeringen under Philipp Scheidemann avgick. En ny regering tillträdde 20 juni under kansler Gustav Bauer och den tyska riksdagen godtog freden i en omröstning den 23 juni med siffrorna 237 för och 138 emot.

Den 28 juni skrev den nye tyske utrikesministern Hermann Müller och kommunikationsministern Johannes Bell under freden. Freden antogs sedan av Nationernas förbund den 10 januari 1920. I Tyskland blev reaktionen hård på fredsvillkoren och de tyska undertecknarna kom att ses som förrädare, vilket spädde på den dolkstötslegend som började breda ut sig. Fredsvillkoren innebar att Tysklands möjligheter att återhämta sig efter kriget blev dåliga, och kom att leda till Weimarrepublikens långsamma fall. Ledare för delegationerna var från de viktigaste länderna den brittiske premiärministern David Lloyd George, den franske konseljpresidenten Georges Clemenceau, USA:s president Woodrow Wilson och den italienske premiärministern Vittorio Emanuele Orlando. På grund av sitt inflytande kom dessa tillsammans att kallas "de fyra stora". Flera av de anglosaxiska delegaterna varnade redan under förhandlingarna för följderna av den hårda freden bland andra John Maynard Keynes, Walter Lippmann och Harold Nicolson, och Lloyd George försökte med begränsad framgång mildra villkoren då han fruktade att de kunde leda till ett nytt krig.

Villkor[redigera | redigera wikitext]

Tysklands europeiska landavträdelser i Versaillesfreden.
  Landavträdelser till Tysklands grannländer
  Administrerat av Nationernas Förbund
  Tyskland (Weimarrepubliken)

På Tyskland lades det fulla ansvaret för att ha startat kriget, och betala ett enormt krigsskadestånd till en del länder i Ententen, framförallt till Frankrike och Belgien, de länder som härjats svårast under kriget (exklusive Ryssland som ej berördes direkt av Versaillesfreden). I januari 1921 blev summan av en av segrarmakternas kommissioner bestämd till 269 miljarder guldmark (över 96.400 ton guld, då 2790 guldmark motsvarade 1 kg guld). Det skulle ha krävt att Tyskland betalade av till 1984. Senare samma år reducerades summan till 132 miljarder guldmark, vilket fortfarande var ett stort belopp. Utbetalningen avbröts under andra världskriget och den allra sista utbetalningen ägde rum först år 2010 - 92 år efter krigsslutet.[1]

Tyskland fick avstå från samtliga sina kolonier - Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi och Rwanda) och Tyska Nya Guinea (inklusive flera ögrupper i Stilla havet) - som kolonier eller Nationernas förbund-mandat till segrarmakterna (inklusive Australien, Japan och Sydafrika).

I Europa fick tyskarna avstå från

  • Elsass-Lothringen, som återgick till Frankrike (area 14 522 km², 1,815,000 invånare (1905))
  • Nord-Slesvig inklusive de tysktalande städerna Tondern (Tønder), Apenrade, Sonderburg, Hadersleben och Lügum i Schleswig-Holstein, till Danmark (area 3 984 km², 163,600 invånare (1920)), Slesvig hade erövrats från Danmark i dansk-tyska kriget 1864. I en folkomröstning 1920 röstade en majoritet i Nordslesvig för att åter tillhöra Danmark. Man ansåg att det var en följd av en "förtyskningspolitik" efter 1864 att det i de nämnda städerna fanns många tysktalande
  • Posen och Västpreussen, som avstods till Polen. Territoriet var redan under polsk kontroll efter ett polskt uppror (1918–1919)(area 53 800 km², 4,224,000 invånare (1931), inklusive 510 km² och 26,000 invånare från Övre Schlesien. En polsk korridor skapades till Östersjön med en tysk minoritetsbefolkning
  • Hlučín-området i Övre Schlesien till Tjeckoslovakien (area 316 eller 333 km², 49,000 invånare)
  • den östra delen av Övre Schlesien, till Polen (area 3 214 km², 965,000 invånare), trots att 60 % röstade för att tillhöra Tyskland i en folkomröstning
  • Städerna Eupen och Malmedy till Belgien
  • Soldau i Ostpreussen (area 492 km²) till Polen
  • Norra delen av Ostpreussen Memelland ockuperades av Frankrike, och överfördes senare till Litauen
  • Områdena Warmia och Masurien i Ost- och Västpreussen till Polen
  • Saarland hamnade under Nationernas förbunds kontroll i 15 år, varefter en folkomröstning skulle hållas om området skulle tillhöra Tyskland eller Frankrike. Fram till dess hade Frankrike rätt till hela områdets kolproduktion. Efter folkomröstningen 1935 återfördes Saarland till Tyskland.
  • Staden Danzig (nu Gdańsk) blev den fria staden Danzig (Freie Stadt Danzig) under Nationernas förbund. (area 1 893 km², 408,000 invånare (1929))
Fotografi vid tidpunkten för underskrifterna.

Tyskland fick även erkänna det förminskade Österrike självständighet och union mellan Tyskland och Österrike förbjöds.

USA skrev på Versaillesavtalet, men det ratificerades inte i slutändan. USA och Tyskland slöt därför 1921 en bilateral fred med varandra istället.

Den tyska koncessionen Shandong i Kina överfördes till Japan vilket fick Kina att avstå från att skriva under freden. Protesterna i Kina gav upphov till Fjärde maj-rörelsen. Kina skrev en separatfred med Tyskland 1921.

Tysklands krigsindustri och krigsmakt begränsades starkt, speciellt "offensiva vapen" som ubåtar, stridsvagnar och flygplan förbjöds (dock nämndes inte raketer, vilket fick till följd att Wernher von Braun fick möjligheter att bedriva raketforskning). Den tyska krigsmakten begränsades till 100.000 man, och man fick inte ha något flygvapen. Tyskland fann sig från början inte i förbuden och fortsatte att utveckla förbjudna vapensystem genom bulvanföretag i utlandet (exempelvis ubåtar i Nederländerna).

Nationernas förbund[redigera | redigera wikitext]

På Versaillesavtalets grund kom Nationernas förbund att bildas, vilket var ett av Woodrow Wilsons huvudmål, och en av punkterna i hans fjortonpunktslista. USA gick dock aldrig med i Nationernas förbund, vilket var en försvagning av det internationella konfliktlösningssystemet under mellankrigstiden.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.dailymail.co.uk/news/article-1315869/Germany-end-World-War-One-reparations-92-years-59m-final-payment.html

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]