Majak

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 55°44′N 60°54′Ö / 55.733°N 60.900°Ö / 55.733; 60.900

Satellitbild över området.

Majak (ryska: Maяк) är en rysk upparbetningsanläggning för kärnavfall vid staden Oziorsk, mellan städerna Kasli och Kysjtym, på östra sluttningen av Uralbergen, 100 km söder om Jekaterinburg, 60 km nordväst om Tjeljabinsk och cirka 1 300 km rakt öster om Moskva. 1987 fanns totalt sju militära kärnreaktorer för tillverkning av plutonium. Idag är endast två av dessa fortfarande i bruk för tillverkning av såväl civila som militära radionuklider.[1] Stora mängder radioaktivt avfall från Majak har dumpats i Karatjajsjön.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tekniken för att tillverka kärnvapen utvecklades genom Manhattanprojektet i USA och plutonium tillverkades främst i reaktorer vid Hanford-anläggningen (Site W) i Washington, medan Storbritannien huvudsakligen tillverkade sitt plutonium i Sellafield. Eftersom tekniken var så ny, saknades förståelse för konsekvenserna och stora områden kontaminerades med radioaktiva isotoper.[2][3] Ingen av dessa upparbetningsanläggningar kan dock mäta sig med Majak i fråga om ovarsamhet.

Efter andra världskriget låg Sovjetunionen ca tre år efter USA i utvecklingen av kärnvapen. För att komma i kapp västmakterna skyddes inga medel och varken säkerhet eller miljöhänsyn fick stå i vägen för den nya tekniken. I jakten på snabba resultat, utvecklades mycket enkla tekniker för avfallshantering. De första reaktorerna i Majak använde därför ett öppet kylsystem. Det innebar att flodvatten pumpades rakt in i reaktorn för att kyla denna, varefter det kontaminerade flodvattnet pumpades tillbaks i floden. Mellan 1949 och 1956 dumpades 73,6 miljarder kubikmeter flytande avfall i floden Tetja (243 km lång; mynnar via Iset, Tobol och Irtysj i Ob), med en aktivitet på över 2,75 MCi vilket motsvarar över 1000 PBq.[1] Strålningen från radionukliderna som dumpats i floden beräknas vara 20 gånger så stor som det som förorsakades vid Tjernobylolyckan. En mätning år 1992 avslöjade att bakgrundsstrålningen vid flodbankarna var 100 gånger högre än vid en normal flod.

År 1951 upptäcktes att radioaktivitet läckt ut i de arktiska vattnen norr om Ryssland, myndigheterna satte då även restriktioner på att använda flodvattnet som dricksvatten och till fiske. Istället valde MCC att dumpa flytande avfall i olika reservoarer och sjöar,[1] mest känd av dessa är Karatjajsjön. Tanken var att sjön skulle användas som dumpningsplats till dess permanenta lagringsplatser hade byggts. Mellan 1951 och 1953 dumpades högaktivt avfall i sjön. Därefter fortsattes det med dumpning av medel och lågaktivt avfall i över två decennier.

Höga årsdoser[redigera | redigera wikitext]

Då hanteringen av radioaktiva nuklider var mycket bristfällig utsattes personalen på Majak för extremt höga stråldoser, medel extern årsdos för verk A var 936 mSv år 1949, och under åren 1950-1951 låg över 30% av arbetarna på en årsdos som låg över 1 Sv.[1] Som en jämförelse är 50 mSv högsta tillåtna årsdos i Sverige för personer som arbetar med strålning enligt föreskriften SSMFS 2008:51

Majakhändelsen 29 september 1957[redigera | redigera wikitext]

Den mest kända händelsen på Majak inträffade 29 september 1957, i den hemliga staden Ozyorsk. Då varken Majak eller Ozyorsk förekom på kartor har händelsen kommit att kallas "The Kyshtym disaster".

Två km utanför verket låg tankar för högaktivt avfall. Tankarna, var och en med en volym på 300 m³, var tillverkade av rostfritt stål och placerade under jordytan i en ränna av betong.[4]

Kylsystemet för en tank med 70-80 ton kärnavfall slutade fungera år 1956, detta ansågs inte påverka driften, varför inget åtgärdades. Temperaturen i tanken steg långsamt vilket resulterade i att explosiva ämnen bildades,[5] dessa antändes sedan av en gnista från övervakningsutrustningen vilket skapade en kemisk explosion (inte en kärnexplosion). Explosionen var så kraftfull att den kastade det högaktiva avfallet ca 1 km upp i luften, där det skapade ett radioaktivt moln[5] som i sin tur spred radioaktivt material över ett stort område.[4] Omkring 90 % av radioaktiviteten spreds inom 5 km från tanken och resten deponerades i ett långsmalt område, 30–50 km brett och 300 km långt, i nord-nordostlig riktning från Majak.

Händelsen tillkännagavs av Sovjet först år 1989[6] och klassificerades senare som en sexa på den sjugradiga INES-skalan[7].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] http://www.nrpa.no/dav/19bdfc616e.pdf Mayak Health Report - Dose assessments and health of riverside residents close to "Mayak” PA
  2. ^ http://www.agls.uidaho.edu/etox/resources/case_studies/HANFORD.PDF
  3. ^ http://www.ospar.org/eng/doc/pdfs/R3C4.pdf
  4. ^ [a b] http://www.johnstonsarchive.net/nuclear/radevents/1957USSR2.html
  5. ^ [a b] http://www.fas.org/news/russia/1995/fbust037_95011.htm
  6. ^ http://www.iaea.org/Publications/Documents/Infcircs/Others/inf368.shtml
  7. ^ http://www-pub.iaea.org/MTCD/publications/PDF/INES2009_web.pdf INES User's Manual 2008 edition, sid 152

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]