Ottomotor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ottomotor

Ottomotor (efter Nikolaus Otto) är en förbränningsmotor av kolvtyp där den brännbara gasblandningen antänds av en elektrisk gnista som kommer från ett tändstift. Ottomotorer används traditionellt i bilar och propellerdrivna flygplan samt som mindre motorer i till exempel gräsklippare, mopeder, motorcyklar och utombordsmotorer för båtar.

En ottomotor har en verkningsgrad på cirka 30% vid maximal belastning. Vid låg belastning är verkningsgraden lägre, eftersom motorns effekt regleras via strypning av insugningen. Verkningsgraden beror bland annat på kompressionsförhållandet, strömningsförluster, friktionsförluster, tändläge och ventiltider.

Ottos patent beskriver en fyrtaktsmotor, och ottocykeln är en synonym för de fyra cyklerna i fyrtaktsmotorn, men med begreppet ottomotorn brukar idag avses både tvåtaktsmotorer och fyrtaktsmotorer som arbetar enligt ottoprincipen.

På senare tid har benämningen Ottomotor till del ersatts av benämningen tändstiftsmotor, som gäller alla kolvmotorer med elektrisk tändning med hjälp av tändstift.

En variant av Ottomotorer är gasmotorer. De kan dels drivas med gasol/LPG eller med metangas, som kan ha olika ursprung; Biogas- och naturgasbaserad metangas. Större gasmotorer som sitter i bl.a. bussar, arbetsmaskiner, gasdrivna elaggregat, vissa spacialfartyg, m.m. har en magrare bränsle-luft-blandning, s.k. lean-burn. De har därför en högre verkningsgrad på snarare 35 till 38 % enligt till exempel Volvo. Gasmotorer är så pass annorlunda, att de kanske skulle få vara en egen kategori, även om de är ett slags ottomotorer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]