Tändkulemotor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skiss av tändkulemotor.
1. Tändkula
2. Cylinder
3. Kolv
4. Vevhus
Petroleummotor "Patent Fenix" för gammaldags tillverkning av takspån. Video: längd 1min 37sek.
Tändkulemotor av varumärket Drott, nytillverkad på motorfabriken Pythagoras i Norrtälje efter originalritningar

Tändkulemotor, glödkulemotor, även kallad råoljemotor eller petroleummotor (fotogenmotor), är en förbränningsmotor av kolvtyp som förr användes till att driva bland annat fiskebåtar, sågverk, pumpar, tröskverk och traktorer. Den är upphovet till det klassiska 'dunk-dunk-ljudet' från gamla fiskebåtar.

Funktion[redigera | redigera wikitext]

Namnet härrör från den kulformade kammare som sticker ut ur motorns block. I denna kammare sker den huvudsakliga förbränningen och kammaren är förbunden med cylindern genom en kanal. Till skillnad från resten av motorn saknar kammaren vattenkylning. Kulan kommer alltså att hålla en högre temperatur än resten av motorn och det är detta som gör driften möjlig. Bränslet sprutas in i kammaren av en pump och när kolven pressar upp luft i kammaren stiger temperaturen genom kompressionen, värmen i kulans väggar och i de kvarvarande förbränningsresterna till sådan nivå att bränsle-luftblandningen antänds. Principen liknar dieselmotorn, men i denna åstadkoms den höga temperaturen enbart genom kompression. Eftersom förgasningen av bränslet sker vid mycket hög temperatur kan bränslen av låg kvalitet användas. Därför kallas motortypen även råoljemotor eftersom tjock mineralolja kan användas men även till exempel trätjära.

Före start måste kulan värmas tills den blir svagt glödande. Ursprungligen skedde detta med blåslampa och kunde ta 15 till 20 minuter. Senare motorer kunde värmas med elström eller med en pyroteknisk sats. För att få en jämn gång på motorn fick kulan sedan varken bli för kall eller för varm, varför driften krävde ett visst mått av skicklighet.

Tändkulemotorn var oftast encylindrig och av tvåtaktstyp.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Tändkulemotorn uppfanns i slutet av 1800-talet av engelsmannen Herbert Akroyd. Akroyd tillverkade en motor av fyrtaktstyp med hjälp av Hornsby & Sons i Grantham. Drivmedlet för denna motor var fotogen. Motorn kom att vidareutvecklas senare i USA av två tyska emigranter som hette Mietz och Weiss vilka patenterade en liggande tvåtaktsmotor. Det var denna typ av tändkulemotor som blev modellen för de flesta motorer som tillverkades i Sverige. Industripionjären J.V. Svenson köpte tillverkningsrättigheter runt sekelskiftet, och kom att bedriva en omfattande tillverkning i sin anläggning AB J.V. Svensons Motorfabrik i Augustendal i Nacka. 1912 startade Svensons Motorfabrik produktion av en motorplog med tändkulemotor. Senare kom det att finnas mer än 70 större tillverkare av denna motortyp i Sverige.

Tillverkare av tändkulemotorer i Sverige (urval)[redigera | redigera wikitext]

Vanliga fabrikat var:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tändkulemotor, 1920.


Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Biström, Lars; Sundin Bo (1991). Svenska båtmotorer. Skärhamn: Båtdokgruppen. Libris 7764279. ISBN 91-87360-05-5 (inb.) 
  • Gårdlund, Torsten (1945). Bolinders: en svensk verkstad : till 100-årsminnet J. & C.G. Bolinders mekaniska verkstads grundande. Stockholm: Bolinder-Munktell. Libris 28177 
  • Niskanen, Hannu; Hadell Olov (2000). Från Munktells till Valtra: succéhistorien om den nordiska traktorn fortsätter. [Suolahti]: Valtra. Libris 8038994. ISBN 951-98599-0-X (inb.) 
  • Hesselman, Jonas (1948). Teknik och tanke: hur en motor kommer till. Stockholm. Libris 305242 
  • Rollof, Yngve (1982). ”Tillverkare av marina tändkulemotorer i Sverige”. Dædalus (Stockholm) 1982(51),: sid. 149-161 : ill.. ISSN 0070-2528. ISSN 0070-2528 ISSN 0070-2528.  Libris 2825035
  • Spade, Bengt (2008). En historia om kraftmaskiner. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Libris 11173222. ISBN 978-91-7209-501-4 (inb.)  s. 268-315.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]