Persontåg

Från Wikipedia
Version från den 30 oktober 2013 kl. 21.24 av Maundwiki (Diskussion | Bidrag) (fixad wikilänk)
Ett svenskt persontåg. X40 med två våningar

Persontåg, även passagerartåg eller resandetåg, är ett tåg avsett för transport av passagerare. Tåg för bara gods kallas för godståg.

Historisk utveckling

I järnvägens barndom var det loket som utgjorde den stora kostnaden. Hastigheten var låg. Det gällde att haka på både godsvagnar och personvagnar och öka inkomsterna utan att öka kostnaderna så mycket. Man skiljde inte på godståg och persontåg.

Under 1900-talets början fann man att passagerarna ville resa fortare, medan godstransportörerna ville ha tyngre laster. Man separerade då tågen: persontåg med högre hastighet och godståg som var tyngre och långsammare. Den högre hastigheten erhölls genom att ångloken växlades upp med större drivhjul och ibland med vevtapparna längre in mot centrum (snälltågslok), vilket gav längre sträcka per hjulvarv, men lägre dragkraft.

Tredjeklassvagn, målning av Oscar Stenvall (1856-1916)

Klasser

Från början följde klassamhället med in i persontågen. I Sverige var första klass reserverad för kungligheter, andra klass för fint folk och tredje klass för övriga. I mitten av 1900-talet definierades klasserna om: andra klass blev den lägsta och första klass blev affärsklassen med 50 procent större utrymme än andra klass och därtill kom vissa serviceformer såsom tidning och egen dusch i sovvagn.

Pollettering av resgods

Det var vanligt att passagerarna fick byta tåg flera gånger. Vagnarna var obekväma med höga trappsteg från perrongen och upp i vagnen. Därför var hantering av passagerares resgods en viktig service och en resgodsvagn eller godsfinka medföljde persontågen. Passagerarna lämnade in, poletterade, sina resväskor på stationen och de avhämtades vid den slutliga destinationen. I de snabba persontågen medfördes post och il- och expressgods. Från slutet av 1900-talet avskaffades polletteringen och med dem även vagnarna för resgods.

Lyxig Pullmanvagn vid Victoria Station i London, numera del av Venice Simplon Orient Express

Resandeformer

Efter hand utvecklades olika former för resande på persontågen.

  • Ståplats. Normalt bara på lokalatåg, där man prioriterar att få komma fram snabbt före att resa bekvämt.
  • Sittplatsen utvecklades från enkla träbänkar till bekväma fåtöljer. Jfr. sittvagn.
  • Liggplats. Förekommer med nedfällbara britsar eller nedfällbara ryggstöd och man ligger med kläderna på. Jfr. liggvagn och nattåg.
  • Sovplats. Finns i särskilda kupéer med två till fyra bäddar ovanpå varandra. Man byter om och sover i bäddad säng.[1] Jfr. sovvagn och nattåg.

Rökare

Från början tilläts rökning överallt. Sedan separerades rökkupéer och rökfria kupéer. Numera är det oftast totalt rökförbud på tågen.

Förflyttning i tågen

På de första persontågen i England hade varje kupé egna dörrar direkt i vagnssidorna. Senare blev det vanligt med kupéer mot en inre korridorer eller rena salongsvagnar. Mellan vagnarna satte man dit gångbryggor så man kunde förflytta sig från vagn till vagn. Gångbryggorna kompletterades senare med skyddande bälgar. I slutet av 1900-talen byggdes vagnarna ihop med en ledbar ram som ger en bullerfri öppning igenom hela tåget, som i pendeltåget X60 där det är helt öppet mellan alla sex vagnarna.

Klimatanläggningar

För tåg i vinterklimat blev det nödvändigt med uppvärmning av passagerarutrymmena. Dels förekom kaminer i varje vagn och dels matade man ånga från ångloken genom ett rörsystem i vagnarna som anslöts med slangar mellan vagnarna. Snart fann man dock att en särskild s.k. ångfinka som levererade het ånga till alla vagnar var mer ändamålsenlig.[2] När banorna elektrifierades anordnades i stället elektrisk uppvärmning. I slutet av 1900-talet infördes även luftkonditionering på nya persontåg.

Toaletter

Toaletter bestod först av ett hål som mynnade rakt ned på banvallen. Numera används toaletter med slamtank och ofta det i Sverige utvecklade vakuumsystemet. Lokaltåg har ofta inga toaletter.

Måltider

På de tidiga långväga tågen gjordes längre uppehåll, så att passagerarna kunde proviantera på stationerna. I början på 1900-talet tillkom särskilda restaurangvagnar och senare även kafévagnar eller ambulerande servering.

Specifikationer av persontåg

Beställarna specificerar de egenskaper ett tågsätt ska ha för att passa de tänkta resenärerna bäst. Egenskaper som man vanligen väljer bland är:

  • Utrymme.
    • Kupéns bredd har tidigare varit anpassad till lastprofil A med bredden 3400 mm. Det har gett plats för 2 + 2 säten i bredd även om äldre pendeltåg haft 2 - 3 säten vilket anses trångt. Nya tåg, till exempel Regina X50, pendeltåget X60 och det framtida Gröna tåget, utnyttjar den nya lastprofil C med bredden 3600mm och vagnsbredden 3450 mm, vilket ger gott om plats för 2 + 3 säten. Dessa tåg är smalare i plattformshöjd men bredare i sitthöjd.
Tvåvåningståget X40 på väg från Gävle mot Linköping.
    • Vissa tåg kan ha två våningar, till exempel X40. Det ger bättre utsikt från övervåningen. Men utrymmesmässigt förlorar man mycket i trappor och teknikutrymme eftersom elutrustning varken kan placeras under eller över kupéerna.
    • Bagageutrymme finns på fjärrtåg men vanligen ej på lokala pendeltåg.
  • Bekvämlighet. Viktigare ju längre restiden är. Vid pendeltåg föredrar flera operatörer ståplatser före sittplatser när tågen riskerar att bli fullsatta. Tex. London, Tokyo och New York.
  • Bra acceleration och återladdning av el vid inbromsning. Starkt krav vid lokaltåg där stationerna ligger tätt.
  • Hög hastighet. Viktigt vid fjärrtåg. En buss kör < 90 km/t medan nya tåg håller 200–250 km/t (Ref. Bottniabanans marknadsanalys). Youtube-video 2 min: Gröna tågets hastighetsrekord 303 km/t 2008: [1]. Hög hastighet kan kräva:
  • Handikappvänlighet är numera ett krav. Bäst om golvet är i plattformens plan. Detta är möjligt om elutrustning placeras på taket i stället för under vagnarna. Det minskar även risken för stopp genom snörök och förenklar den tekniska servicen. Ett exempel är pendeltåget X60. Ökar dessutom tillgängligheten. Alternativt kan lift användas.
  • Serviceformer. Lokala pendeltåg erbjuder normalt inga av nedanstående serviceformer medan fjärrtåg med restider över en timme kräver toaletter och vid längre tider alltmer av serviceformerna. Kombineras ofta med klass och biljettpris.
    • Servering i olika former: Dryckesvagn / dryckesautomat. "Bistro". Restaurang.
    • Toalett
    • Eluttag för till exempel batteriladdare till dator, musikspelare, DVD-spelare mm.
    • Internetuppkoppling.
Pendeltåget X60 vid Karlberg.
  • Energikälla. El eller diesel. Bestäms av infrastrukturen (bansystemet).
  • Tillgänglighet, ofta uttryckt i en maximal felfrekvens eller stilleståndstid. Leverantörerna kan nå den specificerade tillgängligheten genom att:
    • Specificera hög kvalitet på varje systemkomponent som verifieras i omfattande tester.
    • Utnyttja multipplar av varje komponentslag så att tåget kan köra även om en komponent havererar. Tex. dubbla strömavtagare (används alltid), flera transformatorer), många traktionsmotorer mm.
    • Moduluppbyggnad där komponenter snabbt kan bytas så att stilleståndstiden minskar. Exempel kan komponenter placeras på taket och enkelt kan lyftas ur.

I projektet Gröna tåget har KTH och Konstfack (Karl Kottenhoff och Evert Andersson) gjort en studie av vad passagerare har för preferenser.[4].

Se även

Referenser

  1. ^ Utveckling av nattågstrafik på övre Norrland från Uppsatser.se
  2. ^ Nynäshamns Järnvägsmuseum
  3. ^ Tilting trains. Rickard Persson KTH
  4. ^ Attractive and Efficient Train Interiors
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Persontåg&oldid=24261816”