Psykiskt trauma

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Psykiskt trauma kan uppstå efter en upplevelse av chockartad eller smärtsam art. Vanligen delas dessa upplevelser in i separations-, katastrof- och kränkningsupplevelser. Den omedelbara vården av psykiskt trauma studeras delvis inom traumatologin.

Inledning[redigera | redigera wikitext]

En traumatisk händelse kännetecknas av att en individ försätts i en eller flera situationer som är överväldigande och upplevs omöjliga att påverka samt utgör en stor psykisk påfrestning för individen. En traumatisk händelse kan vara en enstaka dramatisk händelse såsom vid stora olyckor och katastrofer, men också en del av ett återupprepat mönster av traumatiska situationer, så som misshandel i hemmet. En händelse är i sig inte traumatisk men upplevelsen och tolkningen av densamma definierar den som sådan. Detta gör att även händelser så som skilsmässa eller uppsägning från arbete vilka jämförda med en jordbävning ter sig mindre dramatiska för en enskild individ, kan vara av traumatisk art.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Ordet 'trauma' har sitt ursprung i grekiskan och betyder 'sår' eller 'skada'. Begreppet 'psykiskt trauma' anger således att psyket åsamkats ett sår eller en skada.

Under 1800-talets andra hälft tillskrev den engelske kirurgen John Eric Erichsen de psykologiska effekterna hos svårt skadade patienter fysiska orsaker. Erichsen trodde att skador i ryggraden pga en järnvägskollision kunde orsaka domningar, sömnproblem och överspändhet. Fenomenet benämndes "railway spine".

Vid det berömda sjukhuset la Salpêtrière i Paris verkade under senare delen av 1800-talet neurologen Jean-Martin Charcot. Charcot var förmodligen den förste att notera att många av de kvinnor som led av hysteri tidigare hade upplevt svåra händelser. Kvinnorna hade också en tendens att dissociera, att inte vara närvarande i tanken. Pierre Janet var också verksam vid la Salpêtrière under denna tid. Janet menade att en emotionellt laddad händelse kunde leda till en spjälkning av medvetandet; en oerhört skrämmande händelse krävde en försvarsåtgärd av psyket, således avspjälkades minnet av händelsen från medvetandet. Den traumatiska händelsen integreras inte i den personliga identiteten. De avspjälkade delarna fungerade som separata system vilket Janet ansåg vara nyckeln till det som kallas posttraumatisk stress.

Sigmund Freud studerade under Charcot vid sjukhuset i Paris. Freud menade liksom Janet att tidigare händelser var orsaken till hysterisk neuros, men valde 1897 att formulera avspjälkningen som orsakad av inre konflikter snarare än yttre. (Se också Traumateori (Sigmund Freuds)). Freuds framgångar ledde till en popularisering av denna förklaring till hysterisk neuros, och Janets teorier föll i glömska: under ett halvt sekel var uppfattningen att den friska individens reaktioner på yttre påfrestningar skulle vara transienta, varför individer med kroniska symtom ansågs ha oupplösta inre konflikter.

Istället blev det i militära sammanhang som psykiska traumata kom att studeras. Under första världskriget myntades begreppet shell shock (granatchock) inom militärpsykiatrin för att beskriva de psykologiska konsekvenserna av upplevelser på slagfältet. Under andra världskriget hade förståelsen för krigsneuroser som nu kallades battle fatigue (stridsutmattning) ökat men undertryckta och återkommande minnen som rymdes i det tidigare begreppet avvisades nu helt.

Under Vietnamkriget kom sedan psykiska effekter av svåra händelser att återigen aktualiseras, och tillsammans med studier av kvinnor utsatta för övergrepp formaliserades traumatisering i PTSD (Post Traumatic Stress Disorder).

Krisreaktion[redigera | redigera wikitext]

Den psykologiska stress som uppkommer i samband med en traumatisk händelse utlöser en krisreaktion. Den svenske psykiatern Johan Cullberg har beskrivit krisens fyra faser: Chockfasen varar i några sekunder eller upp till en vecka och kännetecknas av att den drabbade ej förmår ta in vad som skett. Individen kan upplevas samlad och lugn eller ångestfylld och orolig och uttrycker ofta en upplevelse av overklighet.

Sedan följer reaktionsfasen som varar från några veckor och upp till ett år. Det är då som individen konfronteras med det som inträffade och ej längre förmår hålla känslorna tillbaka. Ledsenhet men också vrede är vanligt. Successivt inträder bearbetningsfasen där individen som namnet anger bearbetar traumat genom att repetera vad som skett och sakta knyta ihop känsla och intellekt. Detta sker ofta genom samtal men också i skrift eller med andra uttryckssätt. Vid ett kraftigt trauma kan bearbetningen fortgå i flera år men den totala upptagenheten av traumat klingar sakta av.

Så småningom inträder nyorienteringsfasen som fortsätter livet ut där erfarenheten integreras som en del av livshistorian, och finns där som ett själsligt ärr utan att i så stor utsträckning påverka vardagen i negativ riktning. En krisprocess är om än plågsam inte ett sjukdomstillstånd utan individens normala reaktion på onormala omständigheter.

Vanliga efterverkningar[redigera | redigera wikitext]

Den traumatiska stress som uppkommer hos individer som varit med om ett psykiskt trauma kan indelas i fyra symptomgrupper: Känslomässiga (affektiva) reaktioner med dödsångest, återupplevande, undvikande, förhöjd vaksamhet, dissociation, nedstämdhet, vredesutbrott och skuldkänslor. Vid dödsolyckor uppstår ibland s.k. överlevnadsskuld hos överlevande där man anklagar sig själv för vad man gjort och inte gjort. Även tomhetskänslor och oförmåga att känna något är vanliga.

Beteendeförändringar såsom oförklarlig trötthet, irritabilitet och utbrott samt en tendens att dra sig undan och psykofysiologiska reaktioner som sömnsvårigheter, muskelspänning och ljud- och ljuskänslighet är vanliga. Sist kan inställningen till sig själv, omgivningen och tillvaron som helhet påverkas. Det kan till exempel röra sig om upprepningstvång, misstänksamhet, overklighetsupplevelser och existentiella grubblerier.

Ovanstående symptomgrupper är ”normala” och vanligt förekommande efterverkningar efter ett psykiskt trauma och betyder inte i sig att den aktuella individen kommer att få en framtida psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa efter traumatiska händelser[redigera | redigera wikitext]

En del av de människor som upplevt en traumatisk händelse får också fortsatta problem i form av psykisk ohälsa. Det bör understrykas att detta gäller en minoritet av gruppen. Risken för depression, ångest och vissa psykosomatiska tillstånd ökar efter traumatisk exponering. Utöver dessa finns det ett antal typiska reaktionsformer såsom PTSD och dissociation.

Vid förlust av någon närstående är sorg en naturlig reaktion. Ibland kan sorgereaktionen vara av mer komplicerad och långtgående art och man talar då om traumatisk sorg. Om dödsfallet har varit plötsligt och ”för tidigt”, inträffat dramatiskt, om kroppen deformerats kraftigt eller saknas ökar risken för traumatisk sorg.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Graden av traumatisering påverkas av en rad faktorer som bl.a. individens tolkning av händelsen, omhändertagande, tillgänglighet till stöd och skydd m.m. En traumatiskt händelse behöver inte nödvändigtvis leda till långsiktiga besvär. En bra livssituation, tillräckliga inre resurser och en fungerande omgivning kan leda till att individen kan återgå till en väl fungerande vardag och även i vissa fall uppleva att man utvecklats som människa.

Tidigare har psykologisk debriefing betraktats som något av en universalmetod för omhändertagande av människor som varit med om en traumatisk händelse. Under 2000-talet har dock denna metod blivit alltmer ifrågasatt, och idag rekommenderar man debriefing endast för existerande arbetsgrupper som i sin yrkesutövning utsatts för traumatiska upplevelser.

Den traumatiserade behöver tala med människor om sin upplevelse, sina tankar, känslor och farhågor. Ofta många gånger och även om de mest plågsamma detaljerna. För den som drabbats av PTSD eller andra mer komplicerade efterverkningar räcker oftast inte släkt och vänner till utan man behöver någon form av professionellt stöd med kunskaper inom området. Det kan också vara aktuellt med medicinering av sömnbesvär eller svåra ångestbesvär. Det finns många skolor inom psykoterapi och därmed många uppfattningar om vad som är ”rätt bot”. KBT (Kognitiv Beteendeterapi) är en behandlingsform med vetenskapligt bevisad effekt. Detsamma gäller även eklektisk korttidsterapi (BEP, Brief Eclectic Psychotherapy). Det finns också psykoterapiformer som använder sig av konst, musik och andra uttrycksformer för att gestalta traumatiska minnen. Även gruppterapi förekommer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Brolin, M., Calleberg, P. & Westrell, M. (2011). Krishantering i arbetslivet (Studentlitteratur)