Sekularabbot

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En sekularabbot, även kallad, sekulär abbot, världslig abbot,[1] abbotgreve[2] eller lekmannaabbot, var en lekman som förvaltade ett klosters egendom och erhöll delar av dess inkomster utan att leda den inre verksamheten. Sådana förordnanden förekom i Västeuropa under tidig medeltid. En kvinna kunde få liknande uppdrag som sekularabbedissa för ett kvinnokloster.

Historik[redigera | redigera wikitext]

In commendam[redigera | redigera wikitext]

I den kanoniska rätten betyder in commendam (av lat. "commendare", anförtro) att inkomsten från en församling eller ett kloster ges till någon provisoriskt, exempelvis på grund av att klostret är obebott eller saknar abbot. Termen användes redan under påven Ambrosius av Milano på 300-talet. Gregorius den Store gav sådana klosterinkomster till biskopar som fördrivits från sina biskopsdömen. Motsatsen är in titulum som betyder att inkomsten ges reguljärt och utan förbehåll.

Tidig medeltid[redigera | redigera wikitext]

Från 700-talet förekom att världsliga makthavare insatte en vasall eller annan lekman "in commedam" som sekularabbot i ett aktivt kloster, exempelvis som lön för utförd krigstjänst. Sekularabboten fick inkomster och kunde sköta klostrets affärer utan att behöva leda klostrets inre verksamhet. Senare försökte påvar och kyrkomöten reglera detta bruk. Ofta var lekmannen förpliktad att betala en prior som utövade det inre ledarskapet. Med investiturstridens slut under 1100-talet upphörde tillsättningen av lekmän som abbotar.

Nyare tiden[redigera | redigera wikitext]

Under renässansen gav påven Leo X den franske kungen Frans I rätten att utse 225 abbés commendataires.[3]

Exempel[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”SAOB spalt: S1773; tryckår: 1966”. SAOB, Webbversion. Svenska Akademin. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/236/209.html. Läst 8 juni 2014. 
  2. ^ Bonniers Lexikon - Abbot. AB Nordiska Uppslagsböcker. 1964. sid. Band 1, spalt 13 
  3. ^ ”Kommendatarabt”. Orden Online. Obidos GmbH, Bonn. http://www.orden-online.de/wissen/k/kommendatarabt/. Läst 9 juni 2014. 
  4. ^ Steinmann, Judith. ”Reginlinde”. Schweiz historiska lexikon. http://www.hls-dhs-dss.ch/textes/d/D12896.php. Läst 7 juni 2014.