Gregorius I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gregorius I
Gregorius I
Påve 3 september 59012 mars 604
Namn Gregorius
Född cirka 540
Död 12 mars 604
Företrädare Pelagius II
Efterträdare Sabinianus
Sankt Gregorius den store
Sankt Gregorius den store
Gregorius den store
målning av Antonello da Messina (cirka 1472)
Påve, Bekännare
Född cirka 540
Rom
Död 12 mars 604
Rom
Vördas inom Romersk-katolska kyrkan
Ortodoxa kyrkan
Helgondag 3 september
Attribut duva, påvetiara
Skyddshelgon för korgossar, lärare, murare

Gregorius I, även kallad Gregorius I Magnus, Gregorius den store, född cirka 540 i Rom, död 12 mars 604 i Rom, var påve från 3 september 590 till 12 mars 604. Kyrkolärare och helgon i Romersk-katolska kyrkan, med 3 september som festdag.

Den gregorianska sången bär hans namn. Han formulerade en lista över dödssynderna, vilka senare modifierades och kom att omfatta de berömda sju: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och likgiltighet. Han gjorde det som en sammanfattning av Bibelns budskap om synd.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gregorius tillhörde en senatorsfamilj, son till tjänstemannen i kyrkan Gordianus och sankta Silvia. Han studerade först rättsvetenskap och var i flera år stadsprefekt i Rom, vände sig därefter till religiös verksamhet och ingick omkring 575 i kloster han själv anlade i föräldrahemmet vid Circus Maximus i Rom, där han utmärkte sig för sin ytterligt stränga askes. Gregorius, som 577 blivit diakon, sändes 579 som sändebud (apocrisiarius) till Konstantinopel, varifrån han (sannolikt 585) återvände till sitt kloster (dagens San Gregorio Magno al Celio), där han utsågs till abbot. 590 valdes Gregorius motvilligt till biskop av Rom.

Som sin primära uppgift fattade han att försöka skydda Rom mot langobarderna. I sin kamp mot dem hade han dock ringa framgång, och först 599 slöts fred. Med rastlös iver arbetade Gregorius på att organisera och upparbeta den romerska kyrkans besittningar som var utspridda kring hela Italien (patrimonium Sancti Petri); den grundsats han därvidlag sökte följa var att kyrkan själv skulle förvalta sitt gods om möjligt genom präster. De summor den förbättrade förvaltningen inbringade använde Gregorius till en storartad social verksamhet som gjorde honom populär över hela Italien.

Av sin ställning som Roms biskop hade Gregorius en storslagen uppfattning. Efter sin invigning kallade han sig liksom före densamma "Guds tjänares tjänare" (servus servorum Dei), men samtidigt hävdade han som Petri efterföljare sitt primat över övriga biskopar, särskilt gentemot patriarken av Konstantinopel, vilken i sina skrivelser betecknade sig som ekumenisk biskop (episcopus universalis), men även på andra håll (gentemot ärkebiskopen av Ravenna samt över den nordafrikanska, frankiska och spanska kyrkan) sökte han – inte alltid med framgång – göra sina anspråk gällande.

För klosterväsendet, särskilt för benediktinerna, hyste han stort intresse och bidrog kraftigt till deras utbredning, liksom han sökte ställa munkarna mera oberoende av det sekulära prästerskapet. Även för missionen var hans verksamhet av betydelse; hans var sålunda initiativet till missionen bland angelsaxarna.

Som teolog är Gregorius också av betydelse; han uppträdde med stränghet mot tidens schismatiska rörelser. Bland hans arbeten, av vilka en berömd upplaga utgavs av maurinerna 1705 i 4 folioband, märks Expositio in beatum Job seu moralium libri XXXV och Libri IV dialogorum. Av hans hand finns därtill bevarad en mängd predikningar; även hymner har han författat. Av stort värde för tidens historia är de 853 brev som ännu finns bevarade. Även på det liturgiska området har han varit verksam, fastän olika meningar framträtt huruvida Gregorius äger rätt till den ställning på detta område som traditionen tillerkänt honom (se gregorianska sången).

På det dogmhistoriska området var Gregorius av stor betydelse som förmedlare av den augustinska teologin (visserligen i förgrovad form) till de nya kyrkorna.

Gregorius dog den 12 mars 604. Romersk-katolska kyrkan räknar Gregorius som helgon och som en av kyrkans fyra äldsta kyrkolärare (doctores ecclesiæ), tillsammans med Ambrosius, Augustinus och Hieronymos. I de östortodoxa kyrkorna är han känd som Gregorius Dialogus.


Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kelly, J.N.D., The Oxford Dictionary of Popes. Oxford: Oxford University Press 1988. ISBN 0-19-282085-0
  • Rendina, Claudio, I papi: storia e segreti. Roma: Newton Compton editori 1999. ISBN 88-8289-070-8

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Pelagius II
Påve
590–604
Efterträdare:
Sabinianus