Sherlock Holmes

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om den litteräre figuren Sherlock Holmes. För de under 2000-talet producerade filmerna med Robert Downey, Jr. och Jude Law, se Sherlock Holmes (film) och Sherlock Holmes: A Game of Shadows. För tv-serien, som är producerad och utspelar sig under 2000-talet, se Sherlock (TV-serie).
Sherlock Holmes
Sherlock Holmes-rollfigur
Sherlock Holmes - The Man with the Twisted Lip.jpg
Sherlock Holmes tecknad av Sidney Paget, 1891.
Skapad av Arthur Conan Doyle
Första framträdande En studie i rött
Senaste framträdande Hans sista bragd
Skådespelare Se Lista över Sherlock Holmes på film
Anknytning
Bostad 221B Baker Street
Yrke Privatdetektiv
Information
Kön Man
Hemland England
Nationalitet Engelsman
Familj Mycroft Holmes (bror)

Sherlock Holmes är huvudpersonen i en serie världsbekanta detektivhistorier av Arthur Conan Doyle, och prototypen för en skarpsinnig yrkesdetektiv som inte skyr några mödor eller faror. Hans levnadstecknare, följeslagare och understundom också kollega heter doktor John H. Watson.

Sherlock Holmes gjorde entré i världen i samband med romanen A study in scarlet (på svenska En studie i rött) (1887), och vann stor ryktbarhet några år senare när de första Holmesnovellerna började publiceras i tidskriften The Strand Magazine. Holmes karakteriseras av sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga vilken han då och då prövar på doktor Watson och kommissarie G Lestrade.

Det anmärkningsvärda med Sherlock Holmes metod är att han genomför tämligen moderna brottsplatsundersökningar. Genom deduktion får han fram fakta ur bevis vilket leder till att fallet klaras upp. Sherlock Holmes metod kan därför kallas för en positivism. Det anses allmänt[källa behövs] att Sherlock Holmes var den som populariserade kriminalteknik i den form den tillämpas i dag exempelvis av verklighetens CSI och Statens kriminaltekniska laboratorium.

Holmes spelar fiol. Under främst sysslolösa perioder injicerar han morfin eller en sjuprocentig kokainlösning i brist på den stimulans som arbetet annars ger [1].

Andra figurer som tillhör Sherlock Holmes-världen är hyresvärdinnan Mrs Hudson (som äger våningen på 221B Baker Street), kommissarie G Lestrade, the Baker Street Irregulars (ett gäng gatpojkar som hjälper till), Mycroft Holmes (Holmes faktiskt smartare bror), och självklart professor James Moriarty – Holmes ärkefiende.

Om figuren och berättelserna[redigera | redigera wikitext]

Doktor Watson är berättare i alla romaner och noveller, med undantag av två noveller där Holmes är berättare, och en som är berättad ur tredje person, och utan honom som mänsklig motpol till den extreme Holmes skulle berättelserna knappast fungera så väl som de gör.

Holmes skapades delvis inspirerad av Edgar Allan Poes detektiv Dupin, men vad gäller slutledningskonsten sägs han bygga på Conan Doyles universitetslärare i Edinburgh, doktor Joseph Bell, vars observationsförmåga var legendarisk.

Totalt skrev Conan Doyle fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes. Han blev ganska less på sin figur och hann avliva honom genom att i novellen Det sista problemet (1894) låta honom falla utför Reichenbachfallet i Schweiz under en kamp med professor Moriarty. Baskervilles hund (1902), utspelar sig flera år före Holmes förmodade död. 1905 återupplivade Doyle dock sin hjälte genom att låta honom ha överlevt fallet.

Sherlock Holmes fortsatta liv[redigera | redigera wikitext]

Även om Holmes drog sig tillbaka och blev biodlare i Sussex så har många andra författare försökt sig på att skriva fler berättelser om Sherlock Holmes, dock utan att komma upp i originalberättelsernas klass. Bland annat lät Ellery Queen honom ge sig i kast med Jack the Ripper i En studie i skräck (1966), och Sven Sörmark lät honom lösa ett svenskt mysterium i En oscariansk skandal. Ett av de mer seriösa (och läsvärda) försöken är de tolv novellerna i Sherlock Holmes bedrifter (The Exploits of Sherlock Holmes) skrivna av Conan Doyles son Adrian Conan Doyle tillsammans med John Dickson Carr (1954). Det är en novellsamling innehållande ett antal fall som nämns i förbigående i originalberättelserna. Vissa av dessa påstås vara baserade på av fadern efterlämnade utkast som författarparet skrev färdigt, men de flesta (om inte alla) är helt nyskrivna.

Sherlock Holmes i radio, film, teater[redigera | redigera wikitext]

BBC har producerat flera radioteaterpjäser om Sherlock Holmes. Dels med Arthur Conan Doyles manus som bearbetats. Dels med specialskrivna pastischer för radio som Cecil Jenkins The Singular Case of Sherlock H. and Sigmund F och Sherlock Holmes vs Dracula av Loren Estleman som också givits ut som bok.

Sedermera har figuren gestaltats på film, teater och tv av fler skådespelare än någon annan rollfigur.[2] Mest kända tolkningarna är gjorda av Jeremy Brett i tv-serien från 1980- och 1990-talet och Basil Rathbone, som spelade rollen i fjorton filmer åren 1939 till 1946. Under sent 1990-tal gjordes en brittisk tv-serie (Klassiska mord) om Conan Doyles relation med doktor Joseph Bell – och likheterna mellan Holmes och Bell. Åren 1984 och 1985 kom Sherlock Hund, en anime där figurerna är antropomorfa hundar. 2009 regisserade Guy Ritchie filmen Sherlock Holmes med Robert Downey Jr. i huvudrollen, 2011 kom uppföljaren Sherlock Holmes: A Game of Shadows. 2010 kom Sherlock som utspelas i modern tid, Holmes spelas av Benedict Cumberbatch och Watson av Martin Freeman.

Några har också skrivit vidare om Holmes i form av pastischer (kärleksfulla imitationer) och i form av parodier, som till exempel Gene Wilders Sherlock Holmes smarta brorsa eller Ombytta roller på Baker Street med Michael Caine som en inkompetent Holmes som coachas av den riktige detektiven, doktor Watson (Ben Kingsley).

Beundrare[redigera | redigera wikitext]

Sherlock Holmes har fått många beundrare och kännare. Det råder dock delade meningar om huruvida den korrekta termen är sherlockianer eller holmesianer (jämför Trekkie).

Det finns flera sällskap dedicerade till Sherlock Holmes. Ett av dem, The Baker Street Irregulars, har tagit sitt namn efter det gatupojksgäng som Holmes stundom utnyttjade som hjälpredor. Det svenska sällskapet The Baskerville Hall Club of Sweden grundades 1979.

Bland Sherlock Holmes mest hängivna beundrare betraktas den imaginäre detektiven som ännu varande i livet, då nyheten om hans död ännu inte influtit till The Times.[3]

Sherlock Holmes i populärkultur[redigera | redigera wikitext]

  • I avsnittet "Elementary, Dear Data" av Star Trek: The Next Generation handlar om hur Data ber skeppets holodäck att konstruera en fiende värdig Datas intellekt. Holodäcket konstruerar då en professor Moriarty som är så smart att han inser att han bara är en simulering på holodäcket, varpå han försöker sig på diverse saker. Avsnittet har en efterfölje i ett annat avsnitt, kallat "Ship in a Bottle", där Moriarty åter dyker upp.

Vanliga missuppfattningar[redigera | redigera wikitext]

Sherlock Holmes som staty i Meiringen, Schweiz.
  • Det mest berömda citatet av Holmes är "Elementärt, min käre Watson" ("Elementary, my dear Watson"). Men Holmes sa aldrig så i originalberättelserna. "Elementary" och "dear Watson" förekommer var för sig, men aldrig tillsammans. Det felaktiga citatet finns först belagt i skrift i P.G. Wodehouses roman Psmith, Journalist (1915) och på film i The Return of Sherlock Holmes (1929).
  • Den deerstalker-mössa som Holmes ofta avbildas med omnämns aldrig i originalberättelserna. Det är möjligt att det är en sådan mössa som avses, men den enda beskrivningen är att han bar en filtmössa med öronlappar, och detta endast då han var på resa. Att just denna modell förknippas med Holmes beror på Sidney Pagets illustrationer till bland annat Baskervilles hund. På samma sätt skrivs det aldrig att han använder en calabash-pipa, med stort huvud och krökt skaft. Det står däremot att han rökte briar- (ljungrots-) eller lerpipa, men inget om form och storlek. Möjligen introducerades den på teatern av den amerikanske skådespelaren William Gillette, som även skrev två pjäser om Holmes. Han gestaltade även Holmes på film, och då just med en sådan pipa. Det sägs att han valde denna pipmodell eftersom den gjorde att han kunde tala med pipan hängande i munnen (i motsats till en rak pipa som endast låter personen tala med sammanbitna tänder, något som inte fungerar på scen).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Doyle, C: Sign of the Four”, Chapter I. "Which is it to-day?" I asked,--"morphine or cocaine?"
  2. ^ The Telegraph
  3. ^ "Grattis Sherlock Holmes på födelsedagen" SherlockHolmes.se 2010-01-06, hämtad 2010-04-06
  4. ^ ”Avsnitt 156 på www.ninjaturtles.com”. Mirage Studios. 29 december 2009. http://www.ninjaturtles.com/cartoon/guide/cart156.htm. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]