Slaget vid Åsle

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Åsle
Ägde rum 24 februari 1389
Plats Åsle utanför Falköping
Utfall Albrekt av Mecklenburg störtas från den svenska tronen. Albrekt och dennes son Erik tillfångatogs vid slaget.
Stridande
Drottning Margaretas och den svenska adelsoppositionens dansk-svenska trupper. Kung Albrekt av Mecklenburgs värvade tyska legotrupper.
Befälhavare/ledare
Henrik Parow Albrekt
Styrka
Högst 1 500 man[1] Ungefär 1 000 man[1]
Förluster
Åtta riddare, däribland Henrik Parow.[2] Övriga förluster okända. Tjugo riddare.[2] Övriga förluster okända.

Slaget vid Åsle (även känt som Slaget på Falan) utkämpades mellan Albrekt av Mecklenburgs och Margareta Valdemarsdotters trupper 24 februari 1389 utanför Falköping.

Den 22 mars 1388 blev Margareta utsedd till regent i Sverige. Kung Albrekt svarade med att försäkra sig om stöd från borgarna i Stockholm och begav sig vid sensommaren till Tyskland för att värva trupper för att kunna sätta kraft bakom orden. Under 1388 inledde Margaretas svenska trupper en belägring av fästet Axevalla mellan Skara och Skövde som hölls av en tysk besättning. Margaretas huvudstyrka avtågade så småningom och kvar lämnades en mindre belägringsstyrka under Nils Svarte Skåning för att svälta ut fästets försvarare.

Kung Albrekt återvände till Sverige vid nyårsskiftet 1388–1389. I Tyskland hade kungen värvat krigsvana och beridna trupper, möjligtvis ett tusental man. Landstigningen skedde förmodligen i Kalmar och med sina värvade trupper passerar kungen Rumlaborg utanför Jönköping. När kungens styrkor kommit fram till Axvall fick han veta att en dansk styrka har marscherat uppför Nissastigen och befann sig i jönköpingstrakten. Kungen och hans styrkor vände genast om. Den danska hären bestod av 1 500 man och leddes av mecklenburgaren Henrik Parow.[3]

Den svenska belägringsstyrkan och den danska styrkan förenades och marscherade norrut. Den 24 februari 1389 möttes styrkorna vid Åsle kyrkby ungefär en mil öster om Falköping. Någon mer detaljerad beskrivning av förloppet under slaget finns inte.

Kung Albrekt, hans son Erik av Mecklenburg, biskopen av Skara Rudolf av Mecklenburg och många riddare blev krigsfångar. Enligt Rimkrönikan dödades 20 tyska och åtta svenska eller danska riddare, bland dem Henrik Parow. Den lybske krönikören Detmar beskriver slaget:

Kungen var så ivrig efter kamp och hade så bråttom, att inte alla av hans folk hann att göra sig färdiga. Då det kom till strid, vann han den första drabbningen och rev upp två häravdelningar under två baner. Men hans framgångar varade inte länge. Kungen förlorade fältslaget med alla de herrar och riddare, som var med i striden med undantag av dem som flydde. Särskilt flydde en som hette Gert Snakenburg, vars första riddaredag det var. Han tog 60 riddare med sig som alla flydde och det var den viktigaste anledningen till att slaget blev förlorat.
— Linton 1997, s. 106f

När Margareta fick nyheter om slaget befann hon sig i Varberg och beordrade att krigsfångarna skulle föras till Bohus fästning, dit hon själv begav sig. Biskopen av Skara släpptes, andra krigsfångar fick betala för att släppas fria. Kung Albrekt och hans son fängslades fram till 1395 när de släpptes efter att ha undertecknat Lindholmstraktaten.

Av tradition brukar kung Albrekts förlust påstås bero på att de tyska ryttarnas hästar sjönk ned och fastnade i den sanka marken. Det hävdas också att Margaretas trupper anfördes av Erik Kettilsson Puke istället för Henrik Parow. Enligt medeltidshistorikern Lars-Olof Larsson är dessa påståenden påhitt.[4]

Den 5 juli 1896 restes en minnessten över slaget vid Åsle kyrka.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Larsson (1997)
  2. ^ [a b] Hagen (1953), s. 71
  3. ^ Larsson (1997), s. 39–40
  4. ^ Larsson (1997), s. 42

Koordinater: 58°10′48″N 13°39′07″E / 58.18°N 13.652°Ö / 58.18; 13.652