Slaget vid Åsle
Wikipedia
Slaget vid Åsle (även känt som Slaget på Falan) utkämpades mellan Albrekt av Mecklenburgs och Margareta Valdemarsdotters trupper 24 februari 1389.
Den 22 mars 1388 blev Margareta utsedd till regent i Sverige. Kung Albrekt svarade med att mottaga en förnyad trohetsed från borgarna i Stockholm och begav sig vid sensommaren till Tyskland för att värva trupper för att kunna sätta kraft bakom orden. Under 1388 inledde Margaretas svenska trupper en belägring av fästet Axvall mellan Skara och Skövde som hölls av en tysk besättning. Margaretas huvudstyrka avtågade så småningom och kvar lämnades en mindre belägringsstyrka under Nils Svarte Skåning för att svälta ut fästets försvarare.
Kung Albrekt återvände till Sverige vid nyårsskiftet 1388-1389. I Tyskland hade kungen värvat krigsvana och beridna trupper, möjligtvis ett tusental man. Landstigningen skedde förmodligen i Kalmar och med sina värvade trupper passerar kungen Rumlaborg utanför Jönköping. När kungens styrkor kommit fram till Axvall fick han veta att en dansk styrka har marscherat uppför Nissastigen och befann sig i jönköpingstrakten. Kungen och hans styrkor vände genast om. Den danska hären bestod av 1 500 man och leddes av mecklenburgaren Henrik Parow.
Den svenska belägringsstyrkan och den danska styrkan förenades och marscherade norrut. Den 24 februari 1389 möttes styrkorna vid Åsle kyrkby ungefär 1 mil öster om Falköping. Den dansk-svenska styrkan hade intagit en god position där flankerna skyddades på ena sidan av ett träsk, på andra sidan av Mösseberg. En grupp på ett 60-tal tyska riddare under ledning av riddaren Gert Snakenborg anfaller tillsammans med sin bror Heine men lämnar så småningom slagfältet. Någon mer detaljerad beskrivning av förloppet under slaget finns inte.
Kung Albrekt, hans son Erik av Mecklenburg, biskopen av Skara Rudolf av Mecklenburg och många riddare blev krigsfångar. Enligt Rimkrönikan dödades 20 tyska och åtta svenska eller danska riddare, bland dem Henrik Parow.
När Margareta får veta om slaget befann hon sig i Varberg och beordrade att krigsfångarna skulle föras till Bohus fästning, dit hon själv begav sig. Biskopen av Skara släpps, andra krigsfångar får betala för att släppas fria. Kung Albrekt och hans son fängslades fram till 1395 när de släpptes efter att ha undertecknat Lindholmstraktaten.
Av tradition brukar kung Albrekts förlust påstås bero på att de tyska ryttarnas hästar sjönk ned och fastnade i den sanka marken. Det hävdas också att Margaretas trupper anfördes av Erik Kettilsson Puke istället för Henrik Parow. Enligt medeltidshistorikern Lars-Olof Larsson är dessa påståenden påhitt.
Den 5 juli 1896 restes en minnessten över slaget vid Åsle kyrka.
[redigera] Referenser
- Larsson, Lars-Olof. Kalmarunionens tid (Prisma 1997), s. 39-42
- Sundberg, Ulf. Medeltidens svenska krig (Hjalmarson & Högberg 1999), 190-193

