Slaget vid Ölands södra udde (1789)
| Sjöslaget vid Öland | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Gustav III:s ryska krig | |||||||
 Slaget vid Öland. Akvarell av J.P. Cumlin. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Ryssland |
||||||
| Befälhavare/ledare | |||||||
| Hertig Karl av Södermanland | Vasilij Tjitjagov | ||||||
| Styrka | |||||||
| 30 skepp | 18 skepp | ||||||
|
|||||
Slaget vid Öland, även kallat slaget vid Ölands södra udde, var ett slag under Gustav III:s ryska krig, mellan de svenska och ryska flottorna. Slaget utkämpades på eftermiddagen den 26 juli 1789, ostsydost om södra udden. Den svenska örlogsflottan, som bestod av 21 linjeskepp och 14 fregatter, löpte ut den 6 juli från Karlskrona örlogsbas, under befäl av hertig Karl. Uppgiften bestod i att hindra den ryska huvudflottan att ansluta sig till en annan rysk styrka, som sedan krigsutbrottet varit förlagda utanför Köpenhamn.
1788 hade den stora farsoten återfallsfebern drabbat den svenska flottan och även om de flesta sjuka lämnats i hamn hade tusentals sjömän redan efter några dagar till sjöss insjuknat och de redan decimerade besättningarna försvagades ytterligare[1].
På grund av att konteramiralen Per Lilliehorn vägrar att låta sin division deltaga i slaget, misslyckas den svenska strategin och de ryska styrkorna kan förenas, vilket innebar att en del av de svenska styrkorna blev inlåsta i Karlskrona flera månader efteråt. De ryska styrkorna utnyttjade denna fördel till att spärra sjöfarten vid Hangö udd och Porkala.[2]
Innehåll |
Slaget [redigera]
De svenska styrkorna mötte de ryska styrkorna vid Ölands södra udde och fick inledningsvis ett visst övertag. På grund av att konteramiralen Per Lilliehorn inte låter sin division deltaga i slaget, förloras dock detta övertag och de ryska styrkorna kan senare förenas. Den nu förenade ryska flottan blev den svenska övermäktig och Hertig Karls flotta söker skydd i Karlskrona, där den sedan blir instängd till sent på hösten. Lilliehorns division bestod av ungefär en tredjedel av flottan och anledningen till dennes vägran att deltaga är oklar.[2]
Följder [redigera]
Efter att den svenska flotteskadern blivit inlåst i Karlskrona, kunde de ryska styrkorna utnyttja denna fördel till att spärra sjöfarten vid Hangö udd och Porkala.
Konteramiralen Per Lilliehorn, som inte ville deltaga i slaget vid Öland, blev dömd till döden,[2] men domen mildrades sedan till landsflykt. Efter några månaders vistelse utomlands tilläts han att återkomma till landet, men fick avsked från sina befattningar 1790, och ålades att i tre år vistas utomlands. Han fick återvända hösten 1793, med uttrycklig befallning att inte lämna sin lantegendom.[3]
Deltagande skepp [redigera]
Sverige [redigera]Wladislaff 76 |
Ryssland [redigera]Rostislav 100 |
Referenser [redigera]
Noter [redigera]
- ^ af Hällström, Magdalena. ”Fel: |titel= (titel) måste specificeras vid användandet av {{webbref}}”. En sjukdom af högst elakt släckte. Återfallsfebern på Sveaborg och i Karlskrona 1788-1790. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19594/ensjukdo.pdf?sequence=2.
- ^ [a b c] Sundberg, Ulf, sid 347
- ^ Lilliehorn, Per i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (2:a upplagan, 1906)
Tryckta källor [redigera]
- Sundberg, Ulf, Svenska krig. Hjalmarson&Högberg Bokförlag, Stockholm 2002. 1997 ISBN 91-89660-10-2
- Svenskt biografiskt handlexikon
Litteratur [redigera]
- Kunglig rapport från dåvarande Prins Carl Stockholm 1789, från Sjöhistoriska Samfundet
