Slaget vid Gallipoli

Slaget vid Gallipoli
Del av första världskriget
Slaget vid Gallipoli, april 1915.
Ägde rum 25 april 1915 – 9 januari 1916 Plats Gallipolihalvön, Osmanska riket Resultat Avgörande osmansk seger
Stridande
Brittiska imperiet Australien Indien Newfoundland Nya Zeeland Storbritannien Frankrike Franska Västafrika	Osmanska riket Tyskland Österrike-Ungern
Befälhavare
Sir Ian Hamilton Lord Kitchener John de Robeck	Esat Pasha Otto Liman von Sanders Vehip Pasha Cevat Pasha Mustafa Kemal Pasha
Styrka
5 divisioner (början) 16 divisioner (slutet) [källa behövs]	6 divisioner (början) 15 divisioner (slutet) [källa behövs]
Förluster
220 000, 59% förlustvärde	253 000, 60% förlustvärde

Slaget vid Gallipoli var ett fältslag som ägde rum 1915, under första världskriget, på den turkiska halvön Gallipoli där ententen i form av brittiska, franska och italienska styrkor genomförde en operation vars mål var att inta Konstantinopel. Försöket misslyckades och en uppskattning ger vid handen att ungefär 131 000 soldater stupade och cirka 262 000 skadades. De turkiska förlusterna utgjorde uppskattningsvis två tredjedelar av de totala antalet offer.

Slaget pågick från april 1915 till januari 1916, då de sista ententestyrkorna evakuerades för att få slut på ställningskriget och blodbadet. Marinminister Winston Churchill, som var en av initiativtagarna till hela operationen, tvingades efter misslyckandet vid Gallipoli att avgå. Gallipolifälttåget blev också den första operation där ANZAC, de australiska och nyzeeländska styrkorna, sattes in i större skala. De stred dock under brittiskt befäl i samväldesstyrkorna. Det misslyckade och blodiga ockupationsförsöket av Gallipolihalvön under första världskriget fick den centrala konsekvensen att kontakt mellan den brittiska medelhavsflottan och den tsarryska svartahavsflottan inte kunde etableras.

Bakgrund

Brittisk artilleripjäs öppnar eld under slaget vid Gallipoli, juni 1915.

Karta över halvön.

I slutet av 1914 hade kriget på västfronten helt stannat av och arméerna hade grävt ned sig i skyttegravar. Kostsamma anfall ledde ingen vart och både Storbritannien och Frankrike hade intresse av att öppna en ny front. Redan i november 1914 hade den franske justitieministern Aristide Briand föreslagit att en brittisk-fransk expeditionskår på 400 000 man skulle skickas till Saloniki i Grekland för att på så sätt förmå Rumänien och Bulgarien att ansluta sig till ententen och gå till attack mot Österrike-Ungern. Den franske överbefälhavaren Joffre motsatte sig förslaget eftersom han inte ville avstå från trupper.

Den 2 januari 1915 skickade den ryske överbefälhavaren ett telegram till London där han bad om en diversion för att försvåra för den osmanska offensiven mot Ryssland i Kaukasus. Den brittiske krigsministern Kitchener föreslog för marinministern Churchill att en offensiv operation skulle igångsättas mot Dardanellerna. Från Gallipolihalvö hade osmanerna kontroll över inloppet till Svarta havet med hjälp av artilleri. Sundet var också minerat.

Men britterna underskattade turkarnas förmåga att hålla stånd, och Turkiet hade även en ytterst kapabel tysk general till hjälp. Otto Liman von Sanders, som var väl bekant med Turkiet sedan tidigare, hade redan då Turkiet gick med på centralmakternas sida förutsett såväl ev. ryska attacker kring Bosporen som brittiska attacker kring Dardanellerna. Turkarna var därför mycket väl förberedda på såväl örlogsanfall som landstigningar. Under hela landstigningen lyckades man från ententens sida aldrig ens uppnå fysisk kontakt mellan sina båda brohuvuden.

Som parentes kan nämnas att balladen "The band played waltzing Matilda", av Eric Bogle, ursprungligen tillägnades de australiensiska soldater som stupade vid Gallipoli. Också "Cliffs of Gallipoli" av Sabaton handlar om slaget vid Gallipoli

Slaget

Den 18 mars försökte en brittisk-fransk fartygsstyrka, tolv brittiska slagskepp och fyra franska slagskepp, tvinga sig igenom sundet samtidigt som de besköt artilleriställningarna. Fartygsminorna var dock ett alltför svårt vapen; tre fartyg sjönk, tre fartyg sattes ur stridbart skick och fyra blev svårt skadade. Det stod klart att ett försök att ta sig igenom sundet endast skulle lyckas om man med hjälp av landstigning skulle kunna slå ut de rörliga artilleripjäser som osmanerna besköt farleden med.

Den 25 april landsteg brittiska, australiska och nyzeeländska trupper på halvön. Motståndarna var få men väl placerade i bergen vid landstigningsplatserna och kunde tillfoga inkräktarna stora förluster. Den 27 april gick osmanerna till motanfall men lyckades inte köra bort sina fiender från stränderna. De fortsatta offensiverna i från maj till augusti kan kännetecknas av enorma förluster och ingen eller så gott som ingen erövrad terräng.

Situationen försvårades ytterligare när Bulgarien anslöt sig till centralmakterna, vilket innebar att centralmakterna kunde skicka hjälp till Osmanska riket obehindrat. Britterna öppnade också en front vid Saloniki vilket konkurrerade om tillgängliga resurser. Till slut beslöt Kitchener att evakuera trupperna. Evakueringen genomfördes från den 28 december till den 8 januari 1916. Då hade uppskattningsvis 44 000 allierade soldater omkommit medan den osmanska armén förlorat totalt 87 000 vid krigets slut.

Referenser

Tryckta källor

• Eberhardt, Jakob (2010). ”Gallipoli 1915 : flykten från dödens halvö”. Världens historia (nr. 9): sid. 14-21. ISSN 0806-4709. 
• Moorehead, Alan. Gallipoli - Första världskrigets största misstag. ISBN 91-37-12667-9 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Slaget vid Gallipoli.
  Bilder & media