Brittiska imperiet

Storbritanniens historia
Britannia England under medeltiden Tidigmoderna Storbritannien Brittiska imperiet Storbritannien under efterkrigstiden

Brittiska imperiet 1897, markerat i rosa.

Brittiska imperiet 1921, då det var som störst. På denna karta är även brittiska protektorat och NF-mandat rosafärgade.

Brittiska imperiet eller Brittiska väldet var tidigare den officiella benämningen på Storbritanniens kolonialvälde och maktområden. Det var ett världsvitt system av kolonier, protektorat och andra territorier som under tre århundraden lagts under den brittiska kronan och statsapparaten.. På kartor brukar de ofta ritas i röd färg. På sin höjdpunkt var imperiet det största som någonsin funnits samt världens främsta makt i över ett århundrade.

Den brittiska politiken att ge områdena i imperiet en hög grad av självstyre ledde till att imperiet under 1900-talet utvecklades till det Brittiska samväldet, i dag Samväldet. Samväldet är i dag en frivillig sammanslutning av självständiga länder. Av brittiska besittningar återstår i dag tio mindre områden samt två obebodda, som tillsammans utgör Storbritanniens utomeuropeiska territorier.

Storbritanniens utländska besittningar upptog 1911 en areal av 33 000 000 km² med 389 000 000 invånare. Det Brittiska imperiet nådde sin största geografiska utsträckning mellan 1919 och 1922. Vid Versaillesfreden 1919 erhöll Storbritannien tidigare tyska områden som mandat från Nationernas Förbund, och 1922 blev sedan den första besittningen fullt självständig och oberoende av britterna - Egypten.

Kronologisk översikt

Imperiets ursprung

Storbritannien började under 1500-talet göra sina första försök att grunda bosättningar på andra kontinenter. Under 1600-talet ledde ekonomiska motiv och rivaliteten med Frankrike till en snabb utveckling av den brittiska sjöfarten och brittiska bosättningar i västindien och nordamerika. 1670 fanns brittiska kolonier i New England, Virginia och Maryland, samt bosättningar i Bermudas, Honduras, Antigua, Barbados och Nova Scotia. Jamaica erövrades från Spanien 1655. Från 1670 verkade Hudson Bay-kompaniet i delar av det som senare skulle bli Kanada. Det brittiska ostindiska kompaniet började grunda handelsposter i Indien år 1600. Den första permanenta bosättningen i Afrika blev James Island i Gambiafloden (1661).

Gemensamt för de tidiga bosättningarna är de nästan alla grundades av kompanier och enskilda magnater, inte av den brittiska kronan. Även om kolonierna övervakades av kronan var de självständiga företag. Bildandet av det brittiska imperiet var därför till en början en ganska oorganiserad process där den brittiska kronan ibland inte ens var särskilt villig att delta. Under 1600- och 1700-talet hade den brittiska kronan främst kontroll över koloniernas handel och sjöfart. I enlighet med dåtiden merkantilistiska teorier sågs kolonierna som leverantörer av råmaterial åt England. De fick därför monopol på den brittiska marknaden för råvaror som bomull och tobak, men förväntades i gengäld att bedriva all sin handel med engelska skepp och fungera som marknad för brittiska produkter.

Britterna tar makten över världshaven

Under första hälften av 1700-talet hade Frankrike varit den ledande kolonialmakten. Efter den brittiska segern i sjuårskriget 1763 kom Frankrike att trängas tillbaka; det blev så gott som en självklarhet att det var britterna som härskade på haven. Under 1700-talet fortsatte de brittiska handels- och krigsflottorna att växa så att de blev mycket större än någon annan nations. I Asien fördes kolonialkrig mellan kompanier med nationella handelsmonopol. Här kom det brittiska ostindiska kompaniet att ta kontrollen. Frankrike hade innan dess haft starka kolonialintressen i Indien med handelsstationer både längs kusten och i de inre delarna norr om subkontinenten.

1800-talet, imperiets storhetstid

INDIENS HISTORIA 1769-1947

Under 1800-talets slutskede drabbades stora delar av världen av omfattande torkperioder. Åren 1877-1879 drabbades Egypten, Indien, Östasien och Brasilien av svår torka. Orsaken var att monsunerna uteblev dessa år. Det förde med sig att massor av människor dukade under av svält och följdsjukdomar som malaria, kolera, dysenteri, smittkoppor och böldpest. Samma sak hände åter åren 1889-1891 i Ryssland, Brasilien, Sudan, Etiopien, Indien, Kina, Korea och delar av Sydostasien. Bortsett från Ryssland och Norra Kina var det åter monsunerna som uteblev. Åren 1898-1902 var det dags igen, ungefär samma områden, plus Sahel och södra Afrika drabbades åter av denna förödande torka. Förvisso var dessa väderomslag inga helt ovanliga företeelser, de hade förekommit även tidigare. Enligt en historiker fick mellan 32 och 62 miljoner människor fick sätta livet till mot slutet av 1800-talet – bara i Kina, Indien och Brasilien – som en följd av kolonialismen och torrperioderna.

Detta var samtidigt som imperialister från Europa, USA och Japan roffade åt sig kolonier på övriga världens bekostnad. Redan under denna tid fanns det en del människor som insåg att den koloniala roffarmentaliteten faktiskt bidrog till dessa höga dödstal i de drabbade områdena. Naturforskaren Alfred Russel Wallace, insåg detta. Han ansåg att hungersnöden i Indien och Kina liksom fattigdomen i storstädernas slum var ”århundradets mest fruktansvärda misslyckanden”. Vilket han skrev i sin bok från 1898, en bok som samtidigt var ett bokslut över den viktorianska eran.

Det var ingen tillfällighet att när Europas dödstal gick ned, så gick tredje världens dödstal upp. Det berodde på att de s.k. ”svältländerna” i söder och öster drabbades exakt då den imperialistiska eran nådde sin höjdpunkt – 1870-1914. Världsekonomin fanns kring London dessa år. Miljontals människor dog, inte utanför ”det moderna världssystemet” utan just när processen med att tvångsvis inkorporera dem i dess ekonomiska och politiska strukturer pågick. De dog under den liberala kapitalismens guldålder, många av dem mördades i praktiken av att man på ett fundamentalistiskt sätt tillämpade Smiths, Benthams och Mills heliga principer.

Adam Smith, med den fruktansvärda hungersnöden i Bengalen år 1770 i färskt minne, skrev följande i ”The Welth of nations” några år senare att - ”hungersnöd aldrig har uppkommit av något annat skäl än genom våld från en regering som med olämpliga medel försöker mildra knapphetens besvärligheter.” Smith anklagade alltså de statliga myndigheterna att försöka reglera priset på spannmål under hungersnöd. Det är bättre att låta bli att hjälpa de nödställda, var hans budskap. Idag är detta helt ställt utom allt tvivel - sådana råd till regeringar bara förvärrar hungersnöden och svårigheterna för människorna. Mildrar man inte dessa problem med nödhjälp, då blir resultatet indirekta massmord orsakade av den liberala politiken. Smith pläderade i praktiken för massmord när han yttrade dessa ord. Men det var ett tvång som låg bakom denna förändring av samhället, det var användandet av våld från britternas sida som gav dem styrkan att tvinga indierna till underkastelse. Det var detta våld som innebar att marknaden som sådan infördes i det indiska bysamhället, en marknad som var kapitalistisk till sin natur. Kapitalackumulationen har alltid använt våldet som ett vapen i sin process mot att underkuva andra folk och regioner – direkt eller indirekt.

Redan år 1850 hade en påtvingad opiumimport från Indien, som helt styrdes av britterna, fört ut 11 procent av Kinas penningtillgångar och 13 procent av dess silverreserv ut ur landet. Även om det fanns en del inre hinder mot en utveckling mot ekonomisk tillväxt i Asien, Afrika och Latinamerika går det inte att komma ifrån att från 1780/1800 och framåt möttes varje allvarligt försök att ett icke-västerländskt samhälle att starta snabb utveckling eller att självt reglera sina handelsvillkor av både militära och ekonomiska reaktioner från London eller någon annan imperialistisk huvudstad. Japan är det enda exemplet på motsatsen, men så var detta land redan långt gånget i ekonomisk utveckling när Perry tvingade öriket att öppna några städer för handel med väst.

Samtidigt blev Bengalen inkörsporten till Indien. Det innebar att brittiska regeringen snart blev involverad i styret och vem som hade slutordet, Ostindiska kompaniets aktieägare eller regeringen visade sig år 1784, då Board of Control skapades. Det var ett regeringsorgan med uppdrag att granska kompaniets politik i Indien. Det var ännu inte någon utstakad och planerad expansionspolitik britterna strävade efter, ännu var det bara rena vinster till så liten insats som möjligt som hägrade. Någon missionsiver eller annan progressiv drivkraft fanns inte med britternas Indienpolitik – endast den rena vinsten var drivkraften för dessa företagare. Med tiden skulle dock även byggandet av ett imperium verka som en drivkraft – något som successivt kom under 1800-talets lopp.

Utsugningens metodik och praktik i Bengalen

Den brittiska penetreringen av Indien var delvis annorlunda än de andra europeiska konkurrenternas ansatser ute i världen. En stor skillnad var att trots Ostindiska kompaniets försök till monopolisering av handeln på Indien, så tilläts ändå privata, mindre konkurrenter in i exempelvis bengalen eller andra delar av Indien. Ja, kompaniets egna tjänstemän sysslade med privata affärer bredvid sina formella sysslor. Brittiska privatföretagare var redan under 1770-1780-talen långt inne i Indien och gjorde affärer med olika indiska furstar och myndigheter. Inte sällan lurade de dessa myndigheter och vid behov kunde de söka hjälp av kompaniets trupper. Det var en politik som tolererades eftersom det just var köpmännen som hade makten i England. Och deras hederskodex var just att tillåta alla att syssla med vilka affärer de ville – det var en sorts köpmännens demokrati! Samtidigt ledde detta till att kompaniet ofta tvingades ingripa, och i andra fall mutades myndigheter och indiska uppsyningsmän vilket gynnade en korruption utan like under slutet av 1700-talet.

I Bengalen växte det således fram ett system som gjorde området öppet för brittiska privata företagare och deras affärsföretag att blomstra. Kompaniet gick förbi marknadens lagar och tvingade hantverkare, lokala myndigheter och bönderna att gå med på dess villkor, annars hotade man beslagta deras marker och förmögenheter. Inte minst sedan de år 1765 fick kontroll över den bengaliska diwani, alltså hela Bengalens inrikesförvaltning, fiskala verksamhet och dess domstolar. Därefter tolkades alltid lagarna till britternas fördel. Detta gynnade enbart britternas verksamheter, medan det missgynnade deras indiska, i den mån de fanns, motparter och även medparter. För att inte tala om vilka konsekvenser detta snart fick bland de fattiga grupperna. Systemet skulle tillämpas i alla de nya stater och områden som lades under kompaniet allt eftersom britterna lade mer och mer delar under sig. Det var en politik som sedan fortsatte hela den brittiska perioden ut i Indien.

Britterna hade redan under 1750-talet tagit makten i Bengalen. Ganska snart införde britterna i Ostindiska kompaniets tjänst krav på att de lokala jordägarna skulle erlägga avgifter till kompaniet. Samtidigt levde människorna i de västra delarna av Bengalen i ständig oro för attacker från marattherna som deras område gränsade till sedan dessa erövrat Orissa 1751. Marattherna fortfor att härja i de västra delarna av Bengalen i återkommande plundringståg under 1760-talet. Något som i sig förhindrade att man helhjärtat vågade satsa inom jordbruket i dessa områden - och som resulterade i en smygande undernäring bland områdets befolkning. Bengalen hade vid slutet av 1760-talet en befolkning på cirka 30 miljoner individer.

Britterna fortsatte att pressa de underlydande zamindarerna och jordägarna på ökade avgifter och mellan åren 1765 och 1769 ökades avkastningen från Bengalens jordar med över 53 procent. Något som i sig drog undan en stor del av brukarnas livsmedelsreserver då de måste lämna bort mer av sin produktion än annars. Dessutom försökte kompaniets tjänstemän att utöka silkesodlingen i Bengalen genom att anlägga nya mullbärsträd 1768-1769, något som tog dyrbar jord i anspråk. Allt detta gjorde situationen för allt fler bengaler svårare och svårare att uthärda. År 1768 blir det missväxt i Bengalen, monsunregnen blir för kraftiga och översvämningar förstör skördarna. Året efter inträffar samma sak igen, nu också förstärkt med en smittkoppsepidemi. Regeringen tvingas öppna förråden av ris för att klara befolkningens behov av livsmedel under hösten 1769 och vintern 1770. Regeringstjänstemännen förskingrar det mesta eller säljer det till handlare som håller på lagren för att trissa upp priserna. Svälten breder ut sig och människor flyr sina byar för att söka mat i andra områden. I panik inför regeringen förordningar där de kvarvarande i byarna måste erlägga de dödas ej inkomna avgifter, vilket istället fördjupade krisen under 1770. Svältkatastrofen krävde till slut 10 miljoner offer, eller en tredjedel av Bengalens befolkning. I åratal efter detta led området av produktionsbortfall p.g.a. för liten befolkningstäthet.

Det ostindiska kompaniet blev ganska snart bara ett slags ”skal över de privata intressen” som styrde det. Ja, det var dessa privata intressen som i praktiken styrde kompaniet och dess politik i Bengalen. Det var samma tankar som därefter styrde den brittiska expansionen längs Koromandelkusten och senare västra Indien, från Malabar till Gurajat. Och det var brittiska handelsmän från Bombay som styrde det hela. Den brittiska politiken var överallt den samma – man påtvingade de lokala styresmännen genom våld eller hot, att godtaga britternas krav på bindande avtal och britternas rätt att med hot genomdriva dem. Brittiska köpmän och bankirer övertog de lokala myndigheternas roll och inte sällan avskaffade de dem och satte dit egna anställda istället.

Britterna skapade en politik som innebar att man tvingade alla stater och områden som införlivats i kompaniets maktsfär att beskatta ytterligare utökning av kompaniets domvärjo. På så sätt tvingades indierna betala för sin egen ockupation. Inte nog med det, britterna gjorde också alla de erövrade områdena klara för total privat exploatering från brittiska privata företags sida. Ostindiska kompaniet hade gått från ett handelsdrivande kompani under merkantila förutsättningar till att bli en militär och diplomatisk aktör, till att övergå till en skatteindrivande makt som beredde vägen för de framväxande privata och kapitalistiska initiativen i Indien. Det var en utveckling som kunde ses redan under 1780-1790-talen. Nästa steg skulle bli att kompaniet blev en renodlad territorial kolonialmakt. Under hela denna tid var kompaniet hotat av ekonomiska svårigheter, vilket berodde på att dess tjänstemän inte var sena att stjäla även från sin arbetsgivare. Detta underlättades inte minst av att det tog 16 månader för ett meddelande att nå London från Calcutta och sedan tillbaks igen. Med ångtrafiken gick det på halva tiden, och med telegrafen gick det på bara några dagar – men då var kompaniet inte med längre.

De brittiska tjänstemännen som fanns i kompaniet var alla lågt betalda, och de tvingades till att syssla med affärer bredvid. Det var en verksamhet som accepterades av kompaniets ägare, ja, den var en förutsättning för de koloniala vinsterna till ägarna. Då fick inte löner ta en för stod del av vinsten. Det räckte med de växande militära utgifterna, år 1790 uppgick kompaniets armé, vilken till 95 procent bestod av infödda, och där alla överordnade var britter, bestod av 115 000 man. År 1810 hade den ökat till 155 000 man. Detta behövdes, för britternas främsta mål med kompaniet i Indien – att genom skattesystemet där försöka få ut mesta avkastning. Det var en politik som jämsides med att kratta manegen för de brittiska privata företagarna i Indien, suga ut så mycket som möjligt. Efterhand som åren gick blev det en angelägenhet för den brittiska staten. I verkligheten var alltså inte penetreringen av Indien att gynna området som en råvarukälla och marknad för brittiska varor, det kom först senare. Först under 1820-talet började industrialisterna i Manchester och på andra håll att den indiska textilindustrin borde bekämpas och därmed få bort en konkurrent samtidigt som en enorm marknad för brittiska textilvaror kunde skapas i Indien. Denna tankegång fanns dock knappast med från början när britterna skaffade sig små enklaver längs de indiska kusterna under 1700-talets första halva.

Erövringen av Indien – en epok av ständiga krig

En kort historisk genomgång av britternas framfart i Indien åren 1800-1858 visar att deras ockupation och annektering av subkontinenten ingalunda var någon fredlig process, tvärtom var den mycket blodig. Redan år 1800 erövrades Carnatic-området genom militärt våld. År 1802 överlämnade nawaben av Furruckabad sitt territorium till engelsmännen, mot en ersättning i form av en s.k. ”pension”. Pensionen var ett årligt underhåll till härskarfamiljen av en viss summa pengar för att denne skulle acceptera att lämna ifrån sig makten till britterna.

Från år 1803 har vi uppgifter som tillkännager att sir Arthur Wellesley och general Lake tillsammans med sina trupper ”firar segrar” mot marattherna. Hur många liv dessa expeditioner tog, direkt och indirekt, framgår inte. Att sådana expeditioner krävde liv är naturligtvis klart, men hur många liv krävdes efter stridernas upphörande? När änkor och barn till stupade skulle försöka leva vidare! Eller när de tvingades att överlämna sina jordstycken till ockrare eller härskare då de inte längre hade en man som brukade jorden? Vi vet inte, men vi kan misstänka att de i många fall råkade illa ut! På så vis krävde britternas militära expeditioner många offer, och skapade på sina håll både misär och sociala förhållanden som bidrog till att öka fattigdomen i Indien. Det brukar bli resultatet efter sådana ingripanden, det visar historien både före och efter britternas erövring av Indien!

Åren 1804-1805 för engelsmännen krig mot Holkar, en indisk ledare, och ny förödelse drar genom Deccan. Marattha-ledaren Scindiah besegras och tvingas till fred den 23 november 1805. Dagen efter sluter man fred även med Holkar. Emellertid jäser det även i britternas egna led, de infödda trupperna i Vellore gör myteri under juli månad år 1806. Enligt källorna dödas 800 individer medan 200 skadas. Oklart vilka offren mer exakt var. Myteri bland de infödda trupperna verkar inte vara ett okänt fenomen i det brittiska Indien.

Den 23 augusti år 1809 utbryter åter myteri bland trupperna i Seringapatam, som emellertid kuvas av britterna. Den ovan omtalade Holkar gjorde förnyat motstånd men besegras åter av sir T. Hislop´s trupper den 21 december år 1817. Samtidigt blossar det s.k. ”Pindaree-kriget” ut 1817 och varar till nästkommande år innan det leds till seger av britterna. Under tiden verkar Holkar åter grävt fram stridsyxan för den 6 januari år 1818 sluts en ny fred med denne och hans trogna. År 1819 var också marattherna slutgiltigt besegrade och hamnade under brittiskt indirekt styre. Då hade britterna nästan oavbrutet fört krig med marattherna ute på Deccan sedan mitten av 1700-talet. Förödelsen måste ha varit ofattbar och människornas tillvaro en enda jämmerdal av terror, svält och misär.

År 1824 inleds fientligheter med Burmas härskare och redan den 5 maj samma år intas Rangoon av brittiska trupper. I november rapporteras om ett nytt myteri i Barrackpore, där många sepoys skall ha dukat under, enligt källorna. Den 25 december besegrar general Campbell burmeserna nära Prome. De brittiska angreppen fortsätter och den 18 januari 1826 stormar Campbell´s trupper Bhurtpore. Därmed är burmesernas motstånd krossat och fred sluts den 24 februari 1826. Villkoren blir hårda och burmeserna tvingas betala 1 miljon pund sterling samt överlämna en stor del av sitt territorium till britterna. Man kan fråga sig vad detta kostade burmeserna i förstörelse - och indirekta lidanden? Kriget varade ju i två år. Sannolikt försämrades levnadsvillkoren för de människor som tvangs betala kostnaderna i form av hårdare beskattning och tvångsarbeten i Burma.

Hinduerna blev britternas handgångne män inte minst för att motverka den muslimska överheten som mogulerna tidigare representerade. I Indien medförde den brittiska ordningen att en del ondskefulla hinduiska seder började ifrågasattas när de väl lärt känna deras traditioner. Den 7 december 1829 förbjuds änkebränningen i brittiska Indien - en lag som knappast kunde efterlevas utom i rena undantagsfall. Däremot skapade den säkerligen harm bland hinduerna - även om lagen som sådan naturligtvis var civiliserande. Änkebränningen tillämpades bara bland de högre kasterna, men dessa började nu påtvinga också de lägre kasterna att följa sina exempel – trots att det alltså nu blev var förbjudet i lag. Samtidigt innebar traditionen med kvinnornas hemgifter ett sätt att tjäna pengar också för de fattiga ju viktigare penningekonomin blev i Indien. Att ta livet av en fru för att komma åt ytterligare en hemgift började praktiseras bland vissa mellangrupper redan under slutet av 1800-talet. Men systemet skulle bli allt värre och mer omfattande efter 1960-talets marknadsekonomiska politik i Indien.

Britterna vilade dock inte på hanen vad gällde sina ambitioner i Indien. Erövringarna fortsatte och den 10 april 1834 annekterades Coorg-området av britterna. Rajan av Coorg avsattes samtidigt. Britterna såg inte heller mellan fingrarna när det gällde att göra sig av med besegrade fiender. Den 8 oktober 1835 dömdes nawaben av Shumsoodden till döden för mord på en engelsman. Dödsdomarna innebar oftast hängning.

År 1838, i oktober, påbörjades kriget mot afghanerna i nordväst under deras ledare, Dost Mahomed. Kriget avstannar under vintern, men därefter inleds det med full kraft. Kandahar intas av britterna 21 april, 1839. Afghanerna ger dock inte upp utan ett nytt slag utkämpas vid Ghiznee den 23 juli, där engelsmännen segrar. Några dagar senare erövras Khyberpasset av Wade´s trupper, men kriget fortsätter. Året efter, närmare bestämt den 18 oktober 1840 besegras Dost Mahomed och Kabul intas. Kabul ockuperas av engelsmännen under ett år. Den 2 november 1841 reser sig Kabuls befolkning och britterna tvingas retirera. Ett annat uppror vid Jellalabad innebär att staden ockuperas av sir R. Sale´s trupper åren 1841-1842. I Kabul massakreras 16 000 människor av bägge könen, även barn, i ett våldsamt uppror 6-13 januari 1842. Engelsk gisslan tas av afghanerna. Britterna tvingas retirera från staden och därefter från hela Afghanistan under sommaren. I ett nytt försök att besegra afghanerna återtar britterna Ghiznee av general Nott´s trupper i september 1842. Kabul återintas under oktober samma år.

I februari år 1843 bryter Sind-kriget ut när general Napier besegrar Ameer-soldaterna från denna provins. Kriget slutförs i juni samma år med att hela Sind ockuperas av britterna. General Napier blir samma månad guvernör i den nyblivna brittiska provinsen Sind. År 1845, den 29 december, intas ”Österns Gibraltar”, det starka fortet Gwalior, i det dessförinnan utbrutna Gwalior-kriget. Fältslag utkämpades i bl.a. Maharajapoor och Punniar. Därefter utbryter Sikh-kriget när sikhiska soldater attackerar britterna vid Ferozepore den 14 december 1845. I februari 1846 besegras sikherna vid Sobraon och Lahore, därefter tvingas de till fred. En fred som sluts i Lahore den 9 mars 1846. Deras ledare Vizier Lall Singh avsätts i januari 1847 av britterna.

Nya stridigheter mot Moolraj´s soldater rapporteras under april och maj 1848. Därefter inleder britterna expeditioner mot Shere Singh´s armé i december samma år. Lord Gough attackerar sikherna vid Chillianwallah den 13 januari 1849, och därefter vid Guzerat 21 februari. I mars retirerar sikherna och motståndet är brutet. Hela Punjab annekteras nu av britterna. Sikhernas nye ledare, Dhuleep Singh, erhåller en pension av britterna på 40 000 pund sterling, varefter fred sluts den 29 mars. Moolraj infångas och döms till döden för mord på två engelsmän i september samma år.

Den 27 februari år 1850 upplöser sir Charles Napier 66:e bengaliska infödda infanteriet efter att dessa gjort myteri samma månad. Det fortsätter alltså att jäsa i de, bemannade med infödda meniga, indiska trupperna under brittiska officerare.

I januari 1851 bryter ånyo krig med Burma ut. En brittisk flotteskader blockerar Rangoons hamn, och krav ställs på den burmesiske vicekungen att gå med på britternas villkor. Kommendör Lambert blockerar därefter floden Irrawaddy för handel, och därpå stormas Martaban, Rangoon och Bassein under april samma år. Hovet i Ava kapitulerar inför övermakten i juni. Stadens Pegu´s befolkning är då helt utmattad av blockaden. Vissa burmeser ger dock inte upp utan fortsätter striderna, men i juli erövras även staden Prome av general Godwin´s trupper. När britterna lämnar Pegu återupptar burmeserna stridigheterna, men i november intas staden åter av general Godwin´s trupper. Redan den 20 december annekteras Pegu av britterna och hamnar i det brittiska imperiet. Efter detta utbryter revolter och inbördeskrig i Burma under januari-februari 1853, främst i städerna Ava och Rangoon. Våldet i Burma bör ha krävt massor av offer och stor förstörelse under de två åren fientligheterna varade.

Den 11 december 1853 dör rajan av Nagpoor och hans territorier tillfaller därmed Ostindiska kompaniet, enligt tidigare överenskommelse. I juli 1855 bryter Sonthal-upproret ut, kuvat först i maj 1856. Under tiden, i februari 1856, annekteras Oudh-området av britterna. Ett uppror som sammanfaller med Sepoys-upproret 1857, som brittiska styrkor krossade, genom att bränna ned byar var de än drog fram under vårvintern 1858, efterlämnade ett ökenlandskap. I exempelvis Delhi massakrerades stadsinvånarna sedan myteristerna hade lämnat staden. På andra håll sökte specialstyrkor igenom Indien på jakt efter myterister och avrättade tusentals oskyldiga människor och spred skräck i hela Indien.

I Oudh i norra Indien, som ockuperades av britterna strax före Sepoys-upproret år 1856, förde britterna en annan politik. Man ogiltigförklarade de lokala jordägarnas privilegier över de 23 543 byar som fanns i Oudh. Jordägarna – ”talukdarerna” - blev därmed fientligt inställda till britterna. Sammanlagt 13 640 talukdarer blev på så vis av med sina privilegier. De flesta av dem sympatiserade med myteristerna när dessa gjorde uppror året efter. Efter att upproret hade slagits ned konfiskerades alla talukdarers jord, vilka hade deltagit emot britterna i revolten. Allt land konfiskerades, och överfördes till brittiska kronan eller gavs tillbaks till de talukdarer som svor britterna trohet och inte hade dödat engelsmän under upproret. De få talukdarer som inte deltog i revolten fick istället utökade privilegier, samtidigt som zamindarer lojala mot britterna gjordes till jordägare. På så sätt sveptes det gamla privilegie- och ägosystemet bort liksom deras innehavare på en dryg tvåårsperiod.

Året efter, 1857, bryter det stora Sepoys-upproret ut. Sepoys-upproret var både en slags förnationell resning som även gick över religionsgränserna. Det var också ett sätt för den gamla hinduiska aristokratin att söka återta makten, liksom det var ett klasskrig i många byar där man motarbetade de zamindarer och andra indiska mellanhänder och brahmaner som börjat samarbeta med britterna. Ändå var det inget nationellt uppror, eftersom indierna knappast såg sig som delar av en helhet, utan man var trogen sin lokala anknytning och såg inte några egentliga band som innebar en nationell väckelse. Dock, det var även ett folkligt uppror, och det var ett försök att bli av med de vita herrarna som sedan nästan ett århundrade hade styrt allt fler indier.

Sepoys-upproret kostade förmodligen någonstans mellan 0,5 till en miljon direkta dödsoffer när den brittiska armén gick till motangrepp. De brittiska offren kan räknas till kanske tusen dödade, eller däromkring. De långsiktiga skadorna kan dock vara avsevärt högre. En indisk historiker anser att hela 10 miljoner indier fick en för tidig död tack vare den brutala brittiska hämnden som drabbade de upproriska i städer och byar. Britterna skövlade allt, människor, hus, åkrar allt i deras väg brändes och förstördes.

Pax Britannica och British Raj

Pax Britannica var egentligen ett sätt att med våld forma en ”liberal” världsekonomi. Palmerston jämnade vägen för Richard Cobden; ledaren för den engelska frihandelsrörelsen under 1850-1860-talen. Enligt historikerna Brian Bonds uträkningar tillgrep britterna kanonbåtar vid åtminstone 75 olika tillfällen under den victorianska eran. De brittiska segrarna under det indiska upproret och ”Arrow-kriget” i Kina år 1858, liksom det faktum att Perry samma år tvingade Japan att ge efter än mer när det gällde att öppna sig för handel med kolonialmakterna. Perry hade år 1854 vid två tillfällen angripit två japanska hamnar, och tvingat japanerna att underteckna ett avtal där de förband sig att öppna två hamnar för omvärlden. Dessa händelser innebar att den asiatiska ekonomiska självständigheten tvingades anpassa sig till Cobdens modell under andra hälften av 1800-talet. Thailand hade redan 1855 tvingats till en treprocentig tull som gynnade de exporterande västmakterna som handlade med landet.

Dock bör man komma ihåg att den industriella revolutionen inte enbart var beroende av de koloniala erövringarna i Asien eller av kontinentens ekonomiska underkastelse. Tvärtom gav slavhandeln och plantagerna i Nya världen mycket mer strategiskt betydelsefulla strömmar av kapital och naturresurser för förstärkandet av den industriella utvecklingen i Storbritannien, Frankrike och USA. Ostindiska kompaniets omsättning var småpotatis jämfört med det stora flödet av varor och kapital över Atlanten. Dock, ”Indiens rikedom levererade de medel som återförde nationalskulden från holländarna och andra, föst temporärt under den tillfälliga fredsperioden mellan 1763 och 1774 och slutligen efter 1783, när Storbritannien nästan helt befriades från utlandsskuldsättning inför de stora krigen mot Frankrike efter 1793.”

Annars var det troligen bara Nederländerna som på ett avgörande sätt var beroende av sina asiatiska inkomster – vinsten på dess brutala culuurstelsel (odlingssystem) – för att finansiera sin ekonomiska återhämtning och första industrialisering mellan 1830 och 1850. Den brittiska ekonomin fick egentligen inte någon nytta av den indiska marknaden förrän efter 1870, det var då subkontinenten blev en viktig marknad för Lancashires bomullsvaror, eller för jutetillverkarna i Dundee eller för stålproducenterna i Sheffield. Dessa påtvingade överföringarna av rikedom från Indien och Kina hade ingen avgörande betydelse för den brittiska hegemonins uppgång, men de var absolut avgörande för att fördröja dess nedgång.

Under den utdragna perioden med ryckig tillväxt från 1873 till 1896, som ekonomhistoriker med ett missvisande uttryck kallar ”den stora depressionen”, genomgick kapitalbildningen och produktivitetsökningen i Storbritannien en dramatisk uppbromsning. Landet var fortfarande bundet till gamla produkter och tekniker medan Tyskland och USA bakom sina tullmurar byggde upp ett ledarskap inom viktiga branscher som olja samt kemisk och elektrisk industri. Storbritannien som stat och imperium tog in väldiga överskott från Indien och Kina vilka gjorde det möjligt för landet att fortsätta sin världsdominans trots att dess industri blev allt mer omodern ju längre man närmade sig sekelskiftet 1900. Man kunde upprätthålla stora underskott gentemot USA, Tyskland och sina vita dominions tacka vare sina inkomster på sjöfarten, försäkringsverksamheten, bankverksamheten och utlandsinvesteringarna – men utan Asien, som genererade 73 procent av den brittiska handelskrediten 1910 skulle Storbritannien troligen ha tvingats överge frihandeln, menar historikern Anthony Latham. Dess handelspartners skulle samtidigt ha tvingats att minska hastigheten i sin egen industrialisering. Utan exploateringen av Asien skulle den liberala världshandeln ha fragmenterats till självförsörjande block som skedde under 1930-talet:

”USA och det industriella Europa, framför allt Tyskland, kunde fortsätta sin politik med skyddstullar enbart på grund av Storbritanniens överskott gentemot Asien. Utan detta asiatiska överskott hade England inte längre kunnat understödja deras tillväxt. Vad som alltså framgår är att Asien i allmänhet men i synnerhet Indien och Kina långt ifrån att vara perifera i den internationella ekonomins utveckling vid den här tiden i själva verket spelade en avgörande roll. Utan de överskott som Storbritannien kunde ta in där skulle hela mönstret för internationell utveckling ha blivit allvarligt åtstramat.”

Indien var den största underkuvade marknaden i världshistorien, och blev den största exportmarknaden för Storbritannien efter 1870. Historikern Marcelle de Cecco skriver:

”De styrande i Storbritannien hindrade medvetet indierna från att bli yrkeskunniga mekaniker, vägrade att ingå kontrakt med indiska företag som producerade material som gick att köpa från England och förhindrade i största allmänhet uppkomsten av en självständig industriell struktur i Indien.”

Britterna tvingade på indierna en allt mer föråldrad och icke konkurrensduglig industriexport mot slutet av 1800-talet. År 1910 uppgick denna export till två femtedelar av dess export av förädlade bommullsprodukter och tre femtedelar av dess export av elektriska produkter, järnvägsutrustning, böcker och läkemedel. Därför undgick Storbritannien att tvingas omforma sin industri och kunde investera sitt kapital där det gav högst avkastning. De brittiska finansiärerna slapp att binda sina lån till brittisk export eftersom imperiets kanal alltid var öppen för brittiska produkter.

Den påtvingade jordbruksekonomin

Indien var lika viktig för britterna på andra områden, exempelvis inom jordbruket. Dess ofta aristokratiska ägare räddades av att de hade av staten garanterad ränta på järnvägsobligationer och indiska statsobligationer. De som betalade var Indiens fattiga miljoner. De indiska bönderna tvingades producera för utländska konsumtion på bekostnad av sin egen livsmedelsförsörjning. Denna exportökning från Indien påbörjades av James Wilson, Economists grundare och medlem av Council of India under det första året av direktstyre 1859. När Suezkanalen öppnades 1869 minskade transportkostnaderna drastiskt från och till Indien. Förutom opiumodlingen i Bengalen ersatte nya monokulturer för export av indigo, bomull, vete och ris miljoner acres med livsmedelsodling för husbehov. En del av denna produktion var avsedd att garantera låga spannmålspriser i metropolen efter det engelska jordbrukets sammanbrott på 1870-talet.

Mellan 1875 och 1900, en period när några av de värsta hungersnödena i Indiens historia inträffade, ökade den årliga spannmålsexporten från 3 miljoner till 10 miljoner ton. Det var lika mycket som näringsbehovet för 25 miljoner människor. Mer än 25 miljoner människor svalt också ihjäl i Indien under dessa 25 år. År 1900 stod Indien för nästan en femtedel av Storbritanniens vetekonsumtion och gav även Londons spannmålshandlare möjligheter att spekulera i spannmål under bristperioder på kontinenten.

Det indiska jordbruket var dock ännu viktigare för britterna eftersom det i Indien odlades opium som såldes i Kanton och senare övriga Kina. Under 1880-1890-talen finansierades subkontinentens ständiga obalans i handel och betalningar gentemot Storbritannien med handelsöverskottet i opium, ris och bomullsgarn gentemot resten av Asien. Englands systematiska exploatering av Indien var till betydande del beroende av Indiens kommersiella exploatering av Kina. Denna triangelhandel mellan Indien, Kina och Storbritannien hade en strategisk ekonomisk betydelse i det victorianska världssystemet och betydde oerhört mycket mer än andra, mycket större handelsflöden. Trots att Kina bara genererade futtiga 1,3 procent av den totala volymen i världshandeln under slutet av 1800-talet var den ytterst värdefullt för brittiska imperiet som hade monopol på 80 procent av Kinas utrikeshandel på 1860-talet och 60 procent år 1899. Dessutom kapade brittiska företag som kontrollerade två tredjedelar av den kinesiska kustsjöfarten åt sig en avsevärd del av landets inrikeshandel.

Britterna var inte många i Indien. Ostindiska kompaniet hade under 1780-1790-talen i genomsnitt cirka 400 brittiska anställda per år. Under dem fanns tusentals indiska medhjälpare och s.k. collectors, dessa skulle stå för den direkta skatteindrivningen, men snart arrenderade de ut den till andra indier, i deras tjänst. Detta medförde att överuttagen ökade eftersom alla ville berika sig på bondebefolkningens arbete. Redan 1772 ville Warren Hastings omskapa detta till att ha brittiska collectors som drev in skatten. Men dess var trots det beroende av tolkar och underhuggare på det lokala planet, och därmed fortsatte överuttagen.

Mot slutet av 1820-talet fanns i hela det brittiska Indien 35 000 vita brittiska soldater, 3500 tjänstemän och endast 2000 emigranter från England. Indien var förvisso ingen koloni dit man flyttade, klimatet ansågs alltför olämpligt för européer. Man kunde visserligen göra stora penningvinster i Indien, men de hade man bara nytta av om man slapp undan med livet i behåll. Sjukdomar var ett gissel för britterna under större delen av den koloniala epoken. Först under 1920-talet blev det lättare att bo där, åtminstone vad gäller sjukdomarna. Då fanns effektiva preparat mot de flesta tropiska sjukdomar, om än inte alla.

Demografiska beräkningar

Som vi har sett förde britterna ett minst sagt våldsamt regemente i Indien under 1800-talet. Alla militäraktionerna belastade Indiens befolkningar på två avgörande sätt, båda negativa. För det första innebar alla de militära företag mot olika folk som britterna satte i verket, att en enorm förstörelse åstadkoms i de drabbade områdena. Svält och undernäring, sjukdomar och epidemier grasserade i krigsföretagens spår. En utveckling som drev dessa folk mot en tilltagande misär och hopplöshet - och innebar naturligtvis att dödstalen sköt i höjden. För det andra innebar dessa militära företag att statsbudgeten belastades år efter år. Vilket i sista hand drabbade dem som var tvingade att betala kalasen. Nämligen de allt hårdare ansatta bönderna och arbetarna som genom svältlöner måste arbeta ihop det deras herrar krävde av dem. Skatter och andra avgifter sköt i höjden under 1800-talet, liksom dödstalen när stressen och osäkerheten parad med undernäring och epidemier drabbade de fattiga allra hårdast.

Det är i stort sett klarlagt att det till stor del var britternas politik som drev ned Indien till ren fattigdomsnivå under 1800-talets sista årtionden. Även om man lagt grunden för utsugningen redan under 1700-talet, som vi sett i det första kapitlet. Visserligen hjälpte de indiska furstarna, ockrarna och rika köpmännen också till, men de var själva i britternas händer. Framöver skulle de orättvisor som engelsmännen tvingade igenom på landsbygden också sätta sina spår i dödstalen, även om de direkta drivande krafterna från mitten av 1800-talet alltmer blev nyblivna jordägande indier, bl.a. zamindarerna. De visste hur man kunde utnyttja de numer fler och fler jordlösa bönder som tenderade att öka i antal allt eftersom fattigdomen bredde ut sig. Samtidigt som de själva tvingades erlägga avgifter till britterna.

Efter år 1880 började utvecklingen mot att de fattiga, för att försörja sig på ålderdomen, skaffade sig allt fler barn. Samt för att motverka den ökande barnadödligheten som undan för undan steg under 1800-talet. Därmed ökade även födelsetalen. Ett födelsetal som visserligen hjälptes upp av brittiska insatser inom hälsovården, det skall också sägas - även om denna företeelse skulle visa sig ha en mer omfattande verkan först under 1900-talet. Dödstalen för världen i stort utvecklades på så vis att de efter cirka 1920-1930 tenderade att minska i tredje världen. En bidragande orsak var naturligtvis det förbättrade hälsoläget, och att de styrande tvingades ta mer hänsyn till sina underlydande befolkningar. För år 1937 ser siffrorna ut på följande sätt. Det bör än en gång påpekas att det är frågan om uppskattade tal så fort vi lämnar Västeuropa och Nordamerika. Därtill bör läsaren vara införstådd med att det reella dödstalet kan vara betydligt högre. Statistiken missade förmodligen en stor del av de avlidna p.g.a. att man inte riktigt hade möjligheter att räkna alla de fattiga och avsides boende människor som dagligen avled främst i Asien, Afrika och Latinamerika. En god regel är att åtminstone räkna upp siffrorna för dessa delar av världen med närmare 10 promille. De siffror som här används är dock hämtade direkt ur den tillgängliga litteraturen, uppräkningen får man sedan göra själv om man så vill. Allt i promille.

Områden Födelsetal Dödstal

Världen totalt - 34-38 - 24-27 Afrika - 40-45 - 30-35 Syd- och Centralasien - 40-45 - 30-35 Övriga Asien utom Japan - 40-45 - 30-35 Östeuropa - 30-34 - 17-21 Nordväst- och Centraleuropa - 17 - 13

Sålunda stiger dödstalen från 1880 till 1909. Faktiskt stiger dödstalen under dessa 29 år med nästan 15 promille. Omräknat på en befolkning som i början av perioden var cirka 200 miljoner för brittiska Indien och närmare 260 miljoner för Storindien, sedan omkring 287 miljoner år 1891 och över 300 miljoner vid periodens slut blir detta en enorm ökning av antalet döda. En ökning per år på i medeltal 1 till 7,37 promille under 7 år visar följande antal döda under dessa år: 260 000 fler döda år 2, dubbelt så många år 3, alltså 520 000, år 4 780 000, år 5 1 040 000, år 6 1 300 000 och år 7 1 560 000. Sammanlagt blir det över 5 miljoner fler döda än sju år tidigare. I praktiken är de ännu fler om man tar med folkökningen - närmare 6 miljoner avlidna.

Åren mellan 1887 och 1900 ökade Indiens befolkning till omkring 290 miljoner. Ett ökat dödstal som under dessa år låg kring 10 promille sedan 1880 - under 13 år räknat på 290 miljoner ger det ett dödstal på 29 miljoner. Med ett dödstal på 15 promille under de sista 9 åren, räknat på en befolkning av 300 miljoner människor, ger ett dödstal kring 27 miljoner. Sammantaget går det faktiskt att utläsa att det under dessa 29 år mellan 1880 och 1909 dog omkring 62 miljoner fler människor än om dödstalet hade legat kvar på 1880 års nivå.

Det skall samtidigt sägas att det ”normala” dödstalet för Indien här antas vara det som existerade i periodens början - omkring 21 promille per år. Ett dödstal liggande kring 20 promille är av många historiker angivet som normalt för förindustriella samhällen. I städerna låg det däremot kring 30 promille eller mer per år. Något som åtminstone verkar stämma för Europas del.

Mot höga dödstal och total misär – den brittiska kolonialismens mörka sidor

Hur det förhöll sig i Asien vet vi inte, däremot finns det en hel del som tyder på att människor i exempelvis Indien, Kina och andra, mindre materiella kulturer, faktiskt verkade ha haft en högre levnadsstandard än flertalet européer ännu i början av 1700-talet. Dödstal högre än 20-22 promille per år för landsbygden och 30 promille för städerna är tecken på att samhället lever under stress - vanligen orsakad av samhälleliga förhållanden såsom politik, ekonomi och sociala relationer. Vad de ovan framförda siffrorna med all tydlighet ändå visar är att dödstalet förmodligen sköt i höjden när den brittiska penetreringen av Indien kom igång på allvar omkring 1880. Något som i hög grad underlättades av förbättrade kommunikationer såsom järnvägar, kanaler, telegraf och postväsende. Samt på britternas helt överlägsna vapen och militära kraft. Något som siffrorna med ganska stor tydlighet ändå visar är att folkökningen under perioden 1868 till 1911 faktiskt inte är så iögonenfallande kraftig. Detta trots kraftigt ökade födelsetal i de flesta av de undersökta områdena.

Den låga tillväxten i befolkningstalet tyder på att massor av människor, främst småbarn och gamla, dukade under tack vare de ändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena som britterna påtvingade sina indiska provinser under 1800-talet. Siffrorna angående dödstalen för hela Indien, som år 1880 låg kring 21 promille per år, och ökade till nästan 35½ promille år 1909 visar otvetydigt att dödstalen ökade under denna tidsrymd.

Ett exempel från Delhi för år 1833 pekar dock på dödstal som trots allt är högre än 20-25 promille. Visserligen låg dödstalen alltid högre för städer än för landsbygden - det visar inte minst statistik från Europa och Sverige där talen ännu i början av 1800-talet pendlade mellan 25 och 50 promille. Dödstalen för Delhi detta år var 35,4 promille. Vilket innebar att stadens befolkning faktiskt minskade, åtminstone det året. Dock bör understrykas att stadens befolkning samtidigt fylldes på med fattiga från landsbygden. Liksom det finns en del, om än osäkra, beräkningar som pekar på att dödstalen redan under 1800-talets första halva låg kring 35 promille.

Under tiden hemsöktes Indien allt oftare av svältkatastrofer. Källorna pekar på att det förekom svältkatastrofer under hela perioden 1770-1858, sedan åter åren 1860-1881 och slutligen 1896-1901. Alltså under 80 av seklets hundra år. De krävde otaliga miljoner döda människor. Ingen vet hur många men det är frågan om gigantiska tal, det är helt klart. Historikern D. Kumar har försökt beräkna dödstalen för de hungerkatastrofer som drabbade Indien under den brittiska tiden. Bengalen utsattes för en hungersnöd år 1770 p.g.a. att sommarregnen nästan uteblev detta år. En katastrof som även förvärrades av smittkoppsepidemier vilka sammanlagt krävde 10 miljoner liv. Många andra svältperioder inträffade men några siffror på antalet offer har inte sammanställts. Nordvästra Indien drabbades åren 1837-1838 av en hungerskatastrof som beräknas ha krävt 800 000 liv. Punjab och Rajahstan drabbades åren 1860-1861 av svältkatastrofer som sammanlagt krävde 2 miljoner liv. För Orissa, Bihar, Madras, Hyderabad, Ganjam och Mysore var det åter dags för en ny katastrof 1866-1867 där uppskattningsvis 960 000 personer avled av svält. Nordvästprovinserna, Gujarat, Rajahstan och delar av Deccan drabbades åter av svält 1868-1870 när 90 procent av djuren dog vilket skapade massflykt från olika områden söderut. Omkring 415 000 avled av svält och strapatser. Åren 1876-1878 drabbades Madras, Bombay, Mysore och Hyderabad av en katastrof som sammanlagt krävde 4,3 miljoner liv.

Nordvästprovinserna och Kashmir drabbades ånyo åren 1877-1878 av en förödande svältkatastrof som krävde 1,25 miljoner liv. Åren 1888-1889 drabbades Ganjam och Orissa av en svältkatastrof som krävde cirka 150 000 liv. Åren 1896-1897 drabbades hela norra Indien av en katastrof där kolera, smittkoppor, malaria och svält orsakade att mortaliteten i vissa områden ökade med upp till 22 promille utöver den ”normala” nivån. Sammanlagt kostade detta omkring 5,15 miljoner människor livet. I Bombay orsakade både kolera och svält död för omkring 265 000 människor åren 1905-1906. Utöver dessa uppräknade förekom långt fler katastrofer, men från dem har man inga säkra siffror, men de var troligen minst lika omfattande som de ovan uppräknade.

Dödstal som, det måste än en gång poängteras, inte är heltäckande. Det kan vara frågan om ännu högre dödstal, som således gör siffrorna än högre - och ännu mer skrämmande. Det var en politik som inte bara drog ned endast jordbrukare i fattigdom, det fick återverkningar på skilda delar av det indiska samhället. Också städernas och byarnas hantverkare, småföretagare och liknande grupper drabbades. Allt för många tvingades syssla med jordbruk eller livsmedelsproduktion p.g.a. fattigdom - några andra sysslor fanns inte. Något som Amartya Sens analys av fattigdomens orsaker visar oftast leder till att spridningen av arbetsmöjligheter därmed begränsas. Därmed ”låstes” samhället vid en dominerande syssla - som vid påfrestningar oavbrutet leder till svältkatastrofer. Det gjorde det i Indien under 1800-talet, och det gjorde det i exempelvis Sahel på 1970-talet.

Det brittiska styret i Indien kostade hundratals miljoner liv…

Det brittiska styret i Indien krävde otvivelaktigt offer - miljontals offer. Även om de naturligtvis hade god hjälp av inhemska härskare och skrupelfria mellanhänder var det dock britterna som tvingade fram förändringarna i Indien. Naturligtvis bör vi komma ihåg att det under dessa år förekom en omfattande emigration från Indien till andra brittiska kolonier i Asien, exempelvis Mauritius, Singapore, Malaya, Nordborneo och Afrika. Hur många det rörde sig om är oklart men det var frågan om åtskilliga miljoner utvandrare under perioden 1850-1909. Tidsmässigt sammanfallande med den europeiska emigrationen till Amerika, Afrika och Australien. Även om dessa människor så att säga försvann från både Indien och statistiken förklarar de inte de förhöjda dödstalen.

Dödstalen var extremt höga i det brittiska Indien, orsakade av en exempellös plundring och genom okunskap om de sydasiatiska realiteterna när det gäller vattenförsörjning, födoanskaffning vid missväxter och torka och en tillämpning av de liberala teserna som ledde till enorma svältepidemier och en exempellös fattigdom. För Indiens vidkommande har vi siffror från 1880-talet och framåt. Dessa bör naturligtvis tas med en nypa salt eftersom de troligen är ganska osäkra. Det som för vår del är intressant är huruvida trenden för dessa siffror är stigande eller sjunkande. För Indiens del har vi följande intressanta siffror som täcker den period vi undersöker. De är framtagna ur dels ett material från FN:s föregångare under mellankrigstiden, Nationernas Förbund (NF).

Indiens dödstal år - 1880 - 1887 - 1905-1909. 20,98 - 28,35 - 35,4.

Vi ser att dödstalen i Indien faktiskt var i stigande under perioden 1880-1909. Den brittiska politiken i Indien hade vid det här laget blivit en indisk katastrof utan like. Dödstalen för tiden efter, åren 1911-1920 var enligt både samtida registrering och historiker ännu högre, åren 1916-1920 faktiskt hela 38,2 promille. Fyra historiker; Davis, Ghosh, Das Gupta och Visaria anger faktiskt dödstalen för åren 1871-1881 pendlande mellan 39,9-40,7 promille, åren 1881-1891 var man uppe i 40-41,8 promille, åren 1891-1901 38-50 promille, åren 1901-1911 41-43,7 promille, åren 1911-1920 42-49,8 promille och slutligen åren 1921-1930 33-37,9 promille. Faktiskt pendlade dödstalen åren 1871-1931 mellan 38 och 50 promille. Det är anmärkningsvärt höga siffror.

Liksom siffrorna angående spädbarnsdödligheten i Indien perioden 1871-1901, där historikern Das Gupta anger en dödlighet som steg från 278 till 292 under dessa 30 år. Den officiella statistiken visar på en spädbarnsdödlighet för åren 1911-1915 kring 204,2 promille och perioden 1915-1920 en spädbarnsdödlighet kring 218,8 promille.

Sammanfattningsvis kan denna analys sägas stödja tanken på att det brittiska styret faktiskt skapade för tidig död hos indierna i en omfattning som redan under deras första hundra år från 1700-talet till mitten av 1800-talet gott och väl kan ha krävt uppåt 100 miljoner själar. Varje kriterium eller faktor som ovan analyserats visar att det brittiska systemet i Indien orsakade extrem fattigdom och ändlöst lidande för småfolket i denna del av världen. De sista åttio åren av brittiskt styre i Indien kan mycket väl ha krävt ytterligare närmare 100 miljoner för tidigt döda människor. Bara under åren 1880-1909 verkar ju siffrorna peka mot drygt 60 miljoner dödsoffer som resultat av den brittiska politiken i Indien. Alltså kan det brittiska styret och utplundringen av Indien ha kostat uppemot 200 miljoner människoliv under 175 år av ockupation. Det skulle i så fall vara bland de värsta strukturella folkmorden i historien.

Andra källor menar att det rör sig om betydligt större siffror, att närmare 1500 miljoner indier fick sina liv förkortade i den överdödlighet som britterna påtvingade Sydasien mellan 1757 och 1947.

Det förekom ingen ökning av per capitainkomsten i Indien mellan 1757 och 1947. Under 1800-talets andra halva sjönk tvärtom inkomsten med omkring 50 procent. Produktionen stagnerade inte överallt, men den upphävdes överallt av de regressiva krafterna. Rekordskördar av exportgrödor gick hand i hand med minskande produktivitet i jordbruket och försämrad livsmedelsförsörjning. I stora delar av det bomullsodlande södra Deccan hade avkastningen av födoämnesväxter vid slutet av det brittiska väldet sjunkit till mellan två tredjedelar och hälften av den genomsnittliga nivån 1870. Mellan 1872 och 1921 sjönk medellivslängden för vanliga indier med 20 procent, en försämring av människors hälsa som troligen saknar motstycke i subkontinentens långa historia av krig och invasioner.

Indierna dog inte minst av att de styrande britterna tillämpade den liberala kapitalismens fundamentala teser ingen statlig hjälp, låt marknaden sköta allt. Dessa principer var de brittiska vicekungarna noga med att predika och även praktisera. Förekom det hjälp så var den knuten till arbetsplikt, vid järnvägsbyggen, dammbyggen, vägbyggen och andra brittiska projekt. Ofta samlades de i läger där beväpnade vakter höll ordning. Här tilldelades de matransoner som var mindre än dem lägerfångarna i naziriket erhöll under andra världskriget. Dessa läger påminde mer om de nazistiska utrotningslägren, där människor magra som skelett, men ännu levande, vandrade omkring innan de dog som flugor. Många indier dog i praktiken av att man på ett fundamentalistiskt sätt tillämpade Smiths, Benthams och Mills heliga liberala principer. Det är ett av de värsta brotten mot mänskligheten i historien – ändå förtigs det av de politiskt mainstreet korrekta medier som dominerar främst västvärlden. Orsaken torde vara uppenbar, att skriva om all den misär och all den fattigdom och alla de dödsoffer denna liberala politik krävde i Indien skulle uppenbart minska tilltron till en sådan politik även i vår egen tid.

Indierna börjar protestera inom det brittiska systemets ramar

Den 5 indiska nationella kongressen öppnades i Bombay den 26 december 1889. En rörelse som blev alltmer kritisk till det engelska styret under dessa år. 1890 års budget visade den 21 mars samma år ett överskott, vilket gynnade den nye finansministern sir David Barbour. Engelsmännen försökte införa brittiska seder i Indien som de ansåg skulle civilisera indierna. En sådan lag var att giftermålsåldern för flickor höjdes från 10 år till 12 år - lagen började gälla från 9 januari, 1891. Sir Barbour rekommenderar Indien att införa guldmyntsfot i ett tal i mars månad 1891. I augusti 1892 devalveras den indiska rupiern och många förväntade sig stora finansiella problem i framtiden. Den 27 oktober 1892 möts den indiska valutakommiten för att diskutera hur den framtida penningpolitiken skall föras. Alla dess medlemmar var britter. I Bengalen organiserar den indiska oppositionen demonstrationer mot det brittiskdominerande rättsväsendet den 10 november 1892. Samtidigt som den åttonde indiska nationalkongressen i Allahabad kräver utökad infödd representation i styret av Indien i november samma år. Den 31 januari 1893 framförs officiella protester mot nedskrivningen av den indiska rupiern. Den 23 mars 1893 meddelas att den indiska budgeten för 1893-1894 kommer att gå med 1 595 100 rupier i underskott.

Guldmyntfoten införs för den indiska rupiern enligt lag från den 26 juni 1893. Kompensation till regeringstjänstemännen för deras förluster när gamla rupier växlas till nya av guld beslutas av regeringen den 20 augusti 1893. Indiens statsutgifter är fortfarande i obalans och den 21 december beslutas om ett nytt lån, denna gång på 10 miljoner pund sterling. Lånet godkänns av regeringen under namnet ”The East India loan bill”. Beräkningar visar att det fram till mars 1894 överlag har skett förändringar i den indiska ekonomin. Landräntor och järnvägar bidrar med allt större andelar av statsmaktens inkomster medan opium- och salthanteringen minskar sina andelar av intäkterna. För att ytterligare öka statens inkomster höjs tullen på importerad bomull till 5 procent, även gällande brittisk bomull som tills dess varit befriad från tullavgifter. Den 29 januari uppgår den indiska statsskulden för finansieringar av järnvägsbyggen, kanalbyggen och liknande investeringar till 116 miljoner pund sterling. Övriga skulder uppgår till 185½ miljoner pund sterling. Den största delen av skulderna är lån från England eller privata engelska intressen. Sir James Westland utarbetar i januari 1895 lagar och regler för att hantera bomullsimporten och problematiken kring denna fråga som under 1890-talet blir allt mer akut.

Under hösten 1896 utbryter en större epidemi i Indien, och i december begärs hjälp från England. Från de centrala provinserna, Bundelkhand-distriktet samt i södra Punjab rapporteras om omfattande offer för epidemin under februari 1897. Fram till juni 1897 antas 4 ½ miljoner människor blivit hjälpta av myndigheterna under epidemin. Den beräknas ha kostat den indiska regeringen cirka 10 miljoner pund sterling i kostnader för hjälp, läkemedel m.m.

Den förste juli 1898 går en lag igenom som tillåter den indiska regeringen att ta ett nytt lån på 10 miljoner pund sterling för att täcka omkostnaderna för epidemierna, hälsovården, jordbävningarna och krigen under de gångna två åren. En annan lag genomdrivs den 20 mars 1899 och gick ut på att sockerimporten till Indien måste balanseras av indiska motköp från Indiens sida. Något som förmodligen syftade till att öka Storbritanniens handel med Indien. 1898-1899 års budget visade ett överskott i budgeten på 4,7 miljoner rupier.

När planerna på att dela upp Bengalen i två provinser blir kända utbryter oroligheter och protestaktioner i bl.a. Calcutta under augusti 1905. Oron fortsätter och indiska aktivister uppmanar alla indier att bojkotta brittiska varor som svar på den planerade delningen av Bengalen.

Arealen för bomullsodlingen i Indien ökade från år 1905 till år 1906 med närmare en miljon acres, enligt rapporteringen från den 20 december 1906. Hela produktionen av bomull var år 1906 5.105 miljoner balar, vilket var rekord enligt källorna. Allt mer mark användes för exportproduktion som inte direkt gav livsmedel åt befolkningen - något som under kolonialepoken betydde försämrade villkor för folkmajoriteterna eftersom de successivt blev alltmer beroende av att köpa livsmedel istället för att odla den själva. Epidemierna släpper inte greppet om Indien, under en vecka i april 1907 rapporteras 75 000 människor ha fallit offer för sjukdomarna. Något som till en del kan ha haft samband med att mer och mer av den odlingsbara marken användes för odling av exportgrödor - som i sin tur motverkade graden av självförsörjningen ute i byarna. Vilket ledde till längre och oftare återkommande perioder av undernäring och mottaglighet för sjukdomar bland befolkningarna i Indien.

Under dessa första år av det nya seklet började det jäsa alltmer på olika håll i Indien. Många hade fått det sämre och missnöjet med det brittiska styret ökade bland indierna i allmänhet. I Lahore övergick missnöjet i överfall på västerlänningar under april månad 1907 och den 23 samma månad hölls ett stort möte där muslimer och andra infödda grupper visade sitt missnöje med européernas leverne och sociala institutioner som enbart gynnade dessa. Den andre maj 1907 utbröt upplopp i Rawalpindi och uppretade folkmassor förstörde butiker och annan egendom runt om i staden. Beväpnad polis slog ned det hela efter några dagar. Misären fortsatte dock och den 11 maj rapporterades epidemier under en sexveckorsperiod ha krävt 451 892 människors liv under april-maj 1907. Ytterligare oro rapporterades från Calcutta under oktober samma år. I mars år 1908 anges antalet avlönade av den indiska statsapparaten uppgå till 1 388 818 personer. Något som kraftigt belastade den indiska staten. Oron fortsatte emellertid och den 17 juli 1908 rapporteras att 14 000 fabriksarbetare gått i strejk. De angreps av polis dagen efter. Strejkerna spred sig och den 23 samma månad gick ytterligare 20 000 arbetare i strejk i Bombay. Oron smittade av sig på budgeten som för åren 1908-1909 visade ett underskott på 3 810 300 pund sterling den 22 mars 1909.

Under denna tid påbörjades således den utveckling som under 1920-1930-talen växte sig till omfattande aktioner från indiernas sida gentemot britterna. Vilka år 1947 slutligen fann för gott att lämna Indien. Efter sig lämnade de mellan 100 och 200 miljoner offer, ett av världshistoriens största strukturella folkmord över huvud taget.

Första världskriget och mellankrigstiden

Mot slutet av första världskriget märktes förändringar av det ekonomiska klimatet i Indien. Risken för en nedgång var uppenbar, och så fort kriget havde avslutats i november 1918, började problemen hopa sig. I slutet av året 1919, avmobiliserades de 1,5 miljoner indier som hade tjänstgjort i den brittiska armén, antingen stridande eller icke-stridande. Nu skulle Indien ha betalt, och kolonin hade £ 146 miljoner i intäkter att fodra för sina utgifter. Detta togs istället ut i höjda skatter – av indierna själva. En kombination med störningar i både inhemsk och internationell handel, och ledde till en fördubbling av den allmänna prisnivån i Indien mellan 1914 och 1920. Återvändande krigsveteraner skapat en växande arbetslöshet, särskilt i Punjab, och efterkrigstidens inflation ledde till hungerkravaller i Bombay, Madras och i hela Bengalen. En situation som bara blev värre av monsunen 1918-1919 slog fel, samt genom den spekulation som många riskkapitalister satsade på strax efter krigsslutet. Den globala influensaepidemin, Spanska sjukan, och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland hösten 1917 bidrog till en allmän nervositet bland de brittiska regeringstjänstemännen som fruktade en liknande revolution i Indien. Britterna beslutade at öka indiernas medinflytande i styret av kolonin, för att lugna och dämpa kraven på självständighet som redan hade hörts under år 1919. Man gav fler indier rösträtt, även rösträtt på nationell indisk nivå, men ännu utgjorde de endast 10% av den totala vuxna manliga befolkningen. I de regionala lagstiftande församlingarna, fortsatte britterna att utöva viss kontroll genom att reservera platser för särskilda intressen som de ansåg vara särskilt viktiga. På landsbygden var kandidaterna i allmänhet positivt inställda till det brittiska styret och mindre inriktade på konfrontation, därför tilldelas de fler platser än deras urbana motsvarigheter. Platser reserveras för icke-brahminer, markägare, affärsmän och akademiker ute i landsbygdens lokala församlingar. Detta var dock otillfredsställande för det växande indiska politiska ledarskapet som ville ha ökad självständighet, ett ledarskap som främst fanns i Kongresspartiet som nu existerat sedan 1880-talet.

Mahatma Gandhi och motståndet mot British Raj

Gandhi föddes 1869 i Porbandar i Gujarat, han mördades den 30 januari 1948 i Delhi. Gandhi var en indisk advokat, politiker och andlig ledare. Han var en förgrundsfigur i Indiens självständighetssträvanden från brittiskt styre. Gandhi kom från en välbärgad köpmannafamilj och utbildade sig till advokat i Storbritannien. Han levde en tid i Sydafrika innan han definitivt återvände till Indien år 1909. Hans förespråkande av icke-våldsprincipen satyagraha kunde inte helt hindra att de av honom initierade protesterna stundtals blev våldsamma. I det moderna Indien hyllas Gandhi, även om hans ekonomiska idéer övergetts efter att landet inlett en marknadsorienterad utvecklingsstrategi från slutet av 1980-talet.

Gandhis första större framgångar skedde 1918 med satyagraha-kampanjerna i regionerna Champaran och Kheda. I Champaran odlades indigo och andra handelsgrödor istället för de matgrödor som var nödvändiga för invånarnas överlevnad. Undertryckta av miliserna och jordägarna (mestadels britter), gavs de mycket begränsad kompensation, vilket gjorde att de levde i yttersta fattigdom. Byarna hölls i yttersta armod, människorna var smutsiga och ohygieniska, alkoholism, oberörbarhet och purdah var vitt spridda. I efterdyningarna efter en förödande svältkatastrof tog britterna ut en tung skatt som de dessutom insisterade på att höja. Situationen var nu desperat. I Kheda, provinsen Gujarat, var problemet de samma. Gandhi etablerade en ashram där, organiserade många av sina gamla anhängare och nya frivilliga från området. Han lät göra en detaljerad studie och besiktning av byarna, som redogjorde för grymheterna och det fruktansvärda lidandet, inklusive de allmänna urartade levnadstillstånden bland människorna. Han utgick från bybornas förtroende och började leda uppstädning av byar, byggande av skolor och sjukhus och uppmuntra byledningen att motverka och fördöma många sociala missförhållanden.

Den största effekten fick Gandhi när han arresterades av polis pga anklagelser om uppvigling och beordrades lämna provinsen Gujarat. Hundratusentals människor protesterade och samlades utanför fängelset, polisstationer och domstolar och krävde att han skulle friges, vilket domstolen motvilligt gick med på. Gandhi ledde snart organiserade protester och strejker mot jordägarna, som med ledning från brittiska regeringen undertecknade ett avtal som gav de fattiga bönderna i området mer kompensation och kontroll över jordbruket, och upphävande av avgiftshöjningar och avgiftsindrivning tills svälten tog slut. Det var under denna politiska verksamhet som Gandhi tilltalades av folket som Bapu (Fader) och Mahatma (Stor själ). I Kheda företrädde Sardar Patel bönderna i förhandlingar med britterna, som upphävde avgiftsinsamlingar och släppte alla fångar. Som en följd av detta spreds Gandhis berömdhet över hela landet.

Icke-samarbete och fredligt motstånd var Gandhis "vapen" i kampen mot orättvisor och det brittiska styret. I Punjab orsakade Amritsarmassakern på civila av brittiska trupper år 1919 ett djupt trauma för nationen, vilket ledde till ökad ilska hos folket och våldsdåd riktade mot britterna. Gandhi kritiserade både den brittiska kolonialmaktens gärningar och indiernas vedergällningar. Han skrev ett uttalande som erbjöd kondoleanser åt brittiska civila offer och fördömde upploppen, vilket efter inledande motstånd i partiet antogs efter Gandhis känslomättade tal där han förespråkade sin princip om att allt våld var ont och inte kunde rättfärdigas. Men det var efter massakern och det påföljande våldet som Gandhi inriktade sig på att uppnå fullständig självständighet och kontroll över alla indiska statliga institutioner, vilket snart mognade till Swaraj eller fullständig individuell, andlig och politisk självständighet. I december 1921 tilldelades Gandhi verkställande makt å Kongresspartiets vägnar. Under hans ledarskap omorganiserades Kongresspartiet med ett nytt partiprogram, med målet Swaraj. Medlemskap i partiet gjordes tillgängligt för vem som helst som kunde betala en symbolisk avgift.

"Ickesamarbete" fick utbrett stöd av indierna och ledde till framgångar, och ökade spänningen och deltagande från alla nivåer i det indiska samhället. Men precis när rörelsen nådde sin höjdpunkt fick den ett abrupt slut som en följd av en våldsam sammandrabbning i staden Chauri Chaura i Uttar Pradesh i februari 1922. Gandhi fruktade att rörelsen höll på att röra sig mot våld och var övertygad att detta skulle omintetgöra allt han åstadkommit och beordrade därför ett slut på den massiva olydnadskampanjen. Gandhi arresterades trots detta den 10 mars 1922, åtalades för uppvigling och dömdes till sex års fängelse. Med början den 18 mars 1922 avtjänade han endast omkring två år av straffet. Han släpptes i februari 1924 efter en operation för blindtarmsinflammation. Utan Gandhis enande personlighet började Kongresspartiet splittras. Partiet delades i två falanger, en som leddes av Chitta Ranjan Das och Motilal Nehru som förespråkade deltagande i lagstiftande församlingar, och en annan under ledning av Chakravarti Rajagopalachari och Sardar Vallabhbhai Patel, som motsatte sig sådana steg. Dessutom försämrades samarbetet mellan hinduer och muslimer, som hade varit starkt under icke-våldskampanjens höjdpunkt. Muslimska ledare hade länge misstrott de hinduiska ledarna och under Gandhis frånvaro lyckades de så ett frö av misstro hos många muslimer i kolonin, och de utgjorde en femtedel av befolkningen. Gandhi försökte överbrygga dessa skiljaktigheter på många sätt, däribland en tre veckor lång fasta på hösten 1924, men den fick begränsad framgång.

Gandhi höll sig därefter utanför rampljuset under större delen av 1920-talet. Han föredrog att lösa tvisten mellan Swaraj Party och Kongresspartiet, och utökade initiativ mot oberörbarhet, alkoholism, okunskap och fattigdom. Han återvände till den större offentligheten år 1928. Året innan hade den brittiska regeringen tillsatt en ny kommission för författningsreform under Sir John Simon, med inte en enda indier bland ledamöterna. Följden blev att de indiska politiska partierna bojkottade kommissionen. Gandhi drev igenom en resolution vid kongressen i Calcutta i december 1928 där man uppmanade den brittiska regeringen att ge Indien ställning som dominion eller möta en ny icke-våldskampanj med fullständig självständighet som mål. Gandhi hade inte bara modererat ståndpunkterna från yngre män som Subhas Chandra Bose och Jawaharlal Nehru, som sökte ett krav på omedelbar självständighet, utan också justerat sitt eget krav till en väntetid på ett år, istället för två. Britterna svarade inte på dessa vädjanden, och därmed gick indierna inom självständighetsrörelsen vidare. Den 31 december 1929 rullades Indiens flagga ut i Lahore. 26 januari 1930 firades av Kongresspartiet, som möttes i Lahore, som Indiens självständighetsdag. Denna dag högtidlighölls av nästan alla andra indiska organisationer.

I Indien finns bra områden för utvinning av havssalt i Gujarat på västkusten och Orissa på ostkusten. Britterna hade på 1800-talet infört ett saltmonopol för att gynna den brittiska saltindustrin. Det var även förbjudet att för eget bruk utvinna salt ur de naturliga dammarna längs kusten för att alla skulle betala saltskatten. Det var en viktig inkomstkälla för det brittiska vicekungadömet, men något som drabbade de fattiga hårt. Flera protester hade förekommit under åren innan Gandhi 1930 bestämde sig för att nästa satyagraha skulle riktas mot saltet. Den 12 mars 1930 skrev Gandhi till vicekungen lord Irwin: ”Om ni inte kan finna ett sätt att undanröja dessa onda företeelser och mitt brev inte vädjar till ert hjärta, kommer jag att den tolfte dagen i denna månad trotsa saltlagens bestämmelser tillsammans med de medarbetare i min ashram som jag kan få med mig. Jag betraktar denna skatt som den mest orättvisa av alla från den fattiges ståndpunkt. Eftersom självständighetsrörelsen väsentligen berör de fattigaste i landet kommer början att göras här. Det förunderliga är att vi så länge har underkastat oss detta brutala monopol.”

Då ingen ändring i lagen utlovats till den utsatta dagen påbörjade Gandhi och hans anhängare i Ahmadabad en 40 mil lång marsch, saltmarschen, till Dandi i Gujarat där stränderna är naturligt salta. Varje dag anslöt sig fler och fler personer. När de kom fram 5 april var de flera tusen. I gryningen gick Gandhi ut och bröt loss en näve salt och bröt därmed mot saltlagen. Effekten blev stor. Snart skrapade man salt överallt längs Indiens kuster. Denna kampanj var en av hans mest framgångsrika i att rubba det brittiska styret. Storbritannien svarade med att sätta över 60 000 personer i fängelse. Fängelserna var snart överfyllda. Gandhi greps 4 maj 1930.

Regeringen i vicekungadömet Indien, företrädd av Lord Edward Irwin, beslöt att förhandla med Gandhi. Pakten Gandhi–Irwin undertecknades i mars 1931. Den brittiska regeringen gick med på att släppa alla politiska fångar i utbyte mot att den civila olydnadsrörelsen upphävdes. Dessutom inbjöds Gandhi att delta vid rundabordskonferensen i London som ensam företrädare för Kongresspartiet. Konferensen blev en besvikelse för Gandhi och nationalisterna, då den fokuserade på de indiska furstarna och indiska minoriteter snarare än överföringen av makten. Dessutom inledde Lord Irwins efterträdare, Lord Willingdon, en ny våg av förtryck mot nationalisterna. Gandhi arresterades igen och regeringen försökte förstöra hans inflytande genom att fullständigt isolera honom från hans anhängare. Denna taktik var inte framgångsrik. År 1932, efter dalitledaren B. R. Ambedkars kampanj, erbjöd regeringen separata valkretsar åt kastlösa i den nya författningen. I protest genomförde Gandhi en sex dagar lång fasta i september 1932, och tvingade framgångsrikt regeringen att anta ett mer rättvist arrangemang via förhandlingar under medling av den dalitiske cricketspelaren och politikern Palwankar Baloo. Detta var början på en ny kampanj av Gandhi för att förbättra livet för de kastlösa, som han kallade Harijans, Guds barn. Den 8 maj 1933 inledde Gandhi en 21-dagars självreningsfasta för att hjälpa harijanrörelsen.

År 1934 lämnade Gandhi Kongresspartiet efter som han misstrodde dess uppgörelse med britterna. Samma år utsattes han för tre mordförsök. Det indiska samhället var nu en kokande gryta av kommunister, socialister, fackföreningsfolk, marknadsekonomiska företrädare, muslimska separatister och hindunationalister. Gandhi återvände till partiet år 1938 och där var han ofta i konflikt med Subhas Bose, som ville fara fram på en mer våldsam väg än Gandhi. Man kände nu instinktivt att problemen i Europa kunde gynna Indiens sak. En del indier sökte även kontakt med britternas politiska fiender i Tyskland och Japan.

De kritiska åren 1935-1948

År 1935, efter flera rundabordskonferenser mellan britter och indier, godkände det brittiska parlamentet den Government of India Act från samma år, som godkände inrättandet av oberoende lagstiftande församlingar i samtliga provinser i brittiska Indien, och skapandet av en central regering som omfattar både de brittiska provinserna och furstestaterna, och skydd av muslimska minoriteter. Vid denna tid beslutades det också att skilja Burma från brittiska Indien, som år 1937 bildade ett separat kronkoloni. År 1937 gjordes även ett allindiskt val i det brittiska Indien. Trots inledande tvekan, deltog Kongresspartiet i valet och vann segrar i sju av de elva provinserna i brittiska Indien. Nu bildades Kongresspartistyrda regeringar, med omfattande befogenheter, i dessa provinser. I Storbritannien innebar dessa segrar att allmänheten senare skulle acceptera idén om Indiens självständighet.

Vid andra världskrigets utbrott 1939 förordade Gandhi först "moraliskt ickevåldsstöd" till britterna. Kongresspartiets ledning reagerade emellertid på det faktum att Indien drogs in i kriget på brittisk sida utan att de själva konsulterats, vilket ledde till massiva avhopp från politiska församlingar runt om i landet. Efter långt övervägande formulerade då Gandhi linjen att Indien inte kunde vara en del i ett krig för demokrati och frihet om dessa storheter förnekades dem själva, vilket sedan ledde till en proklamation om "Quit India Now", det vill säga att man fordrade att britterna omedelbart skulle lämna Indien efter att det blivit fred. Detta var Gandhis och Kongresspartiets mest definitiva revolt riktad mot att säkra britternas utträde ur Indien.

Tusentals indiska frihetskämpar dödades eller skadades av polisens eld och hundratusentals arresterades under åren 1940-1942. Gandhi och hans anhängare gjorde klart att de inte skulle stödja krigsinsatsen om inte Indien erbjöds omedelbar självständighet. Han klargjorde till och med att rörelsen denna gång inte skulle stoppas om enskilda våldsdåd begicks, med orden att den "ordnade anarkin" omkring honom var "värre än verklig anarki". Gandhi och hela Kongresspartiets arbetsutskott arresterades i Bombay av britterna den 9 augusti 1942. Gandhi hölls i två år i Aga Khans palats i Pune. Det var där Gandhi utstod två svåra slag i sitt privatliv. Hans 50 år gamla sekreterare Mahadev Desai dog av en hjärtattack 6 dagar efter att de hade hamnat i fängelse, och hans fru Kasturba dog efter 18 månader i fängelse den 22 februari 1944. Sex veckor senare drabbades Gandhi en svårartad malariaattack. Han släpptes före krigsslutet den 6 maj 1944 på grund av sin svaga hälsa och nödvändigheten av operation. Kolonialmakten ville inte att Gandhi skulle dö i fängelset och väcka nationens vrede. Fastän Quit India-rörelsen hade måttlig framgång i sin målsättning ledde det hänsynlösa undertryckandet av rörelsen till ordning i Indien vid slutet av 1943.

Mot slutet av år 1942 var britterna oroade för de japanska framgångarna i Burma och man fruktade att japanerna skulle angripa Indien genom Bengalen i öster. För att hindra detta skärptes förtrycket av alla som var emot det brittiska styret, och det drabbade i praktiken majoriteten indier vid det här laget. Särskilt hårt drabbades Bengalen av dessa repressalier, eftersom britterna fruktade en japansk invasion genom området. Åren 1943-1944 framkallade britterna i Bengalen, Indien, en hungersnöd som tog minst 4, kanske 6, miljoner offer. Detta åtföljdes av fasansfulla sexuella utnyttjanden av ett stort antal svältande kvinnor och var sannolikt skapad av britterna som ett slags avsiktlig ”brända jorden-strategi” för att förebygga en japansk invasion av Indien. Mellan dessa två katastrofer förekom en rad lika förfärliga hungersnöder som genom spridning av epidemiska sjukdomar såsom pest och kolera dödade miljontals människor och höll uppe de årliga dödstalen på en konstant hög nivå, som före 1920 var c:a 48 promille/år, för att successivt falla till en, fortfarande folkmordsindikerande, siffra kring 35 promille år 1947.

Vid krigets slut, 1945, gav britterna klara indikationer på att makten skulle överföras i indiska händer. Vid denna tidpunkt blåste Gandhi av kampen, och omkring 100 000 politiska fångar frigavs, däribland Kongresspartiets ledning. Britterna kom samma år med förslag om hur framtiden skulle bli i Indien. Gandhi rådde Kongresspartiet att avvisa de förslag som en brittisk regeringskommission erbjöd 1946, då han var djupt misstänksam mot den gruppering som föreslogs för delstater med muslimsk befolkningsmajoritet. Gandhi såg detta som en förelöpare till delning. Detta blev dock ett av de få tillfällen då Kongresspartiet inte följde Gandhis råd, då Nehru och Patel visste att om Kongresspartiet inte godkände planen skulle regeringsmakten övergå till Muslim League. Mellan 1946 och 1948 dödades över 5000 personer i våldsamheter mellan både hinduer och muslimer, men även mellan britter och indier. Gandhi var kraftigt emot varje plan som delade Indien i två separata stater, men utvecklingen tenderade att ta denna väg ju mer tiden gick.

En majoritet av muslimerna i Indien var år 1946 för en delning av Indien. Dessutom hade Muhammad Ali Jinnah, ledaren för Muslim League, utbrett stöd i västra Punjab, Sindh, Nordvästprovinserna och östra Bengalen. Delningsplanen godkändes av Kongresspartiets ledning som det enda sättet att förhindra ett storskaligt inbördeskrig mellan hinduer och muslimer. Kongresspartiets ledare visste att Gandhi skulle motsätta sig delningen känslomässigt, och det var omöjligt för partiet att gå vidare utan hans medgivande, för Gandhis stöd i partiet och runtom i Indien var starkt. Gandhis närmaste kollegor hade accepterat delning som den bästa utvägen, och Sardar Patel bemödade sig att övertyga Gandhi om att det var enda sättet att undvika inbördeskrig. En förkrossad Gandhi gav sitt samtycke. Han genomförde utförlig dialog med muslimska och hinduiska ledare och arbetade för att lugna ner känslorna i norra Indien samt i Bengalen. Men istället utbröt krig mellan de båda länderna och miljoner flyktingar började bege sig till områden där deras religiösa riktning hade majoritet.

Både Indien och Pakistan blev självständiga den 15 augusti 1947. Dagen efter utbröt strider vid gränserna när folkmassor färdades åt båda hållen för att bosätta sig i den stat som bekände sig till den religion de själva omfattade. Även i de båda staterna började nu de olika religiösa grupperna bekämpa varandra med våld. Våldet blev ursinnigt och varade till in på nästkommande år, innan det lugnade ned sig. Då hade omkring två miljoner människor fått sätta livet till. Hela denna företeelse gav de båda staterna en dålig start, och från början hade man nu att handskas med enorma folkomflyttningar, förse flyktingar med mat, bostäder och arbeten. Fattigdomen hade ironiskt nog ökat påtagligt just vid övergången till självständigheten. Det nybildade FN skulle snart komma att medla mellan de militära stridskrafterna, och striderna mellan Pakistan och Indien avslutades när man kom överens om en vapenvila i slutet av 1947. Men problemen fanns kvar, ett område som skulle utmärka sig samma höst var Kashmir, där folkmajoriteten var muslimer med furstefamiljen hinduisk. Också här utbröt strider mellan Indien och Pakistan när fursten valde att tillhöra Indien medan befolkningens flertal ville tillhöra Pakistan. Här varade striderna fram till 1949 då det äntligen blev vapenvila under FN:s överinseende. Men fler krig skulle bryta ut i denna oroliga provins.

Gandhi bekymrad när regeringen beslöt att förvägra Pakistan de 55 crore rupier som den var skyldig enligt de överenskommelser som gjorts av delningsrådet (Crore är en indisk beteckning på hundra lakh rupier, där en lakh är hundra tusen rupier. Hundra tusen gånger 550. Summan blir då 55 miljoner rupier) Ledare som Sardar Patel fruktade att Pakistan skulle använda pengarna för att finansiera kriget mot Indien. Gandhi blev också förkrossad när krav restes på att alla muslimer skulle deporteras till Pakistan, och när muslimska och hinduiska ledare uttryckte frustration och en oförmåga att komma överens. Han inledde sin sista hungerstrejk i Delhi, med kraven att allt våld mellan folkgrupper skulle sluta en gång för alltid, och betalningen av 55 crore rupier skulle göras till Pakistan. Gandhi fruktade att instabilitet och osäkerhet i Pakistan skulle öka deras ilska mot Indien, och våldet skulle spridas över gränserna. Han fruktade vidare att hinduer och muslimer skulle förnya sin fientlighet och störta ner i ett öppet inbördeskrig. Efter känslomässiga debatter med sina livslånga kollegor vägrade Gandhi böja sig, och regeringen återkallade sin politik och utförde betalningen till Pakistan. Hinduiska, muslimska och sikhiska ledare, däribland Rashtriya Swayamsevak Sangh och Hindu Mahasabha försäkrade honom att de skulle avstå från våld och uppmana till fred. Gandhi bröt därmed sin fasta genom att läppja på apelsinjuice. Striderna avtog efterhand och folkförflyttningarna avtog underloppet av år 1948. Men Indien var oåterkalleligt delat i delar.

Även Ceylon ansågs nu vara redo för självständighet enligt britterna och den 4 februari 1948 blev landet självständigt från det brittiska kolonialimperiet. År 1972 ändrades namnet till Sri Lanka. Även Ceylon bar fröet till ett inbördeskrig då ön var befolkad av hinduiska tamiler i norr och väster, medan tre fjärdedelar av ön var befolkad av singaleser med buddhistisk tro. Många tamiler flyttade till ön under den senare delen av den brittiska tiden för att arbeta inom teodlingen. Andra tamiler fanns på ön sedan tusentals år. På det indiska fastlandet nordväst om ön finns en stor tamilsk befolkning. Under 1980-talet skulle ett uppror drivet av de s.k. ”tamilska tigrarna” mot statsmakten föröda ön under mer är 25 år.

På väg till ett bönemöte i Birla House i Delhi den 30 januari 1948 sköts Gandhi till döds när han tog sin nattliga offentliga promenad i New Delhi. Mördaren Nathuram Godse var en hindunationalist med förbindelser till det extremistiska Hindu Mahasabha, som höll Gandhi ansvarig för att ha försvagat Indien genom att insistera på betalningen till Pakistan. Efter mordet arresterades inte mindre än 17 000 aktivister inom organisationen Rashtriya Swayamsevak Sangh, och myndigheterna kom fram till att mordet planerats av sammansvurna hindunationalister. Godse själv och hans medbrottsling Narayan Apte dömdes till döden och avrättades 15 november 1949 genom hängning.

Imperiet idag

Idag finns det endast smulor kvar av det stora imperiet som en gång härskade över en tredjedel av världen, 1981 försvann begreppet kronkolonier och ersattes 2002 med utomeuropeiska territorier. Idag består det brittiska imperiet av många öar bortsett från Gibraltar som ligger på den Iberiska halvön. Det har ifrågasatts vem som egentligen äger områdena, detta har speciellt gällt Falklandsöarna som 1982 angreps av Argentina som startade Falklandskriget. Falklandskriget är det sista kriget som Storbritannien har utkämpat utan hjälp från något annat land.

Besittningarnas politiska ställning

De brittiska besittningarnas politiska ställning till moderlandet var mycket växlande. Under namnet kronkolonier brukade man sammanfatta dem, som ej ägde självstyrelse med inför en folkrepresentation ansvarig ministär. De styrdes av en endast inför moderlandets regering ansvarig guvernör, vilken emellertid vid sin sida i de flesta av dem hade ett verkställande råd och i många även ett lagstiftande råd; av dettas medlemmar var vanligen en större eller mindre del folkvald.

Stundom förstods med kronkolonier endast de rent guvernörstyrda kolonierna till skillnad från kolonier med representativa institutioner och kolonier med full självstyrelse (responsible government). Dessutom fanns protektorat samt av privata bolag (chartered companies) förvaltade områden. Kejsardömet Indien intog en säregen ställning.

Territorier

Afrika

Besittningarna i Afrika var: den av en garnisonskommendant styrda ön Ascension, Basutoland, Bechuanaland-protektoratet, protektoratet Brittiska Somaliland, Brittiska Östafrika-protektoratet med Uganda och Zanzibarprotektoratet, Mauritius med Rodrigues, Cargados-, Chagos- och Eagleöarna, Nyasaland-protektoratet, det av British South Africa Company förvaltade Rhodesia, Sankt Helena med den utan särskild styrelse Storbritannien tillhöriga ön Tristan da Cunha, Seychellerna, Swaziland, de till Sydafrikanska unionen federativt sammanslutna självstyrande kolonierna Kapkolonin, Natal, Transvaal och Oranjefristaten samt de västafrikanska besittningarna kolonin och protektoratet Nigeria, kolonin och protektoratet Gambia, kolonin Guldkusten med protektoraten Ashanti och Northern territories samt kolonin och protektoratet Sierra Leone. Nominell självständighet under brittiskt protektorat hade Egypten. Sudan styrdes av en brittisk generalguvernör, som sultanatet Darfur betalade tribut till.

Amerika

I Amerika innehade Storbritannien följande besittningar: den självstyrande kolonisammanslutningen (dominionen) Kanada, den självstyrande kolonin Newfoundland med Labrador, Bermuda-öarna, Brittiska Guyana, Brittiska Honduras, Falklandsöarna och Västindiska öarna, vilka administrativt delades i sex grupper (Bahama-öarna, Barbados, Jamaica med Turks Islands, Leeward Islands, Trinidad och Tobago och Windward Islands).

Dessa kolonier i Karibien som producerade sockerrör och som grundade sig på slaveri ansågs som viktigare och värdefullare. Nordamerikanska kolonier som exporterade tobak, bomull, ris, trä och päls hade inte lika stora finansiella framgångar men de erbjöd bra odlingsmark. Dessutom flyttade de flesta engelska nybyggare till regionen.

Nya kolonier inskaffades genom krig, till exempel 1664 New Amsterdam som innan tillhörde Nederländerna. Sjuårskriget (1756–1763) utkämpades även i Nordamerika och är där känt som Fransk-indianska kriget. Under krigets lopp fick Storbritannien större områden som innan ingick i Frankrike.

Fram till 1776 hade Storbritannien även 13 kolonier på Nordamerikas östkust som 1776 slog sig fria och bildade landet USA. Storbritannien erkände USA:s självständighet 1783. Vid denna tid var konceptet brittiskt imperium ännu okänt, och nuvarande USA har följaktligen aldrig ansetts ingå i det.

Asien

De brittiska besittningarna i Asien, förutom kejsardömet Indien, Storbritanniens viktigaste besittning, var Cypern, Kelantan och Trengganu, protektoraten Brittiska Nordborneo, Brunei och Sarawak, Hong Kong samt det från Kina "arrenderade" Weihaiwei.

Storbritanniens intresse för Kina började vid slutet av 1700-talet främst på grund av teodlingar. För att hålla sin handelsbalans jämn exporterade Storbritannien opium från sina besittningar i Indien till Kina. Det orsakade ekonomiska problem för Kina och resulterade i en väpnad konflikt kallat Första opiumkriget (1839–1842). Kriget vanns av britterna vad som säkrade deras maktställning i regionen.

Europa

I Europa utanför Brittiska öarna ägde Storbritannien kronkolonierna Gibraltar och Malta. Storbritannien ägde även Helgoland från 1814 tills ön 1890 överlämnades till Tyskland.

Oceanien

Storbritanniens besittningar i Oceanien var följande: den självstyrande kolonisammanslutningen Australien (kolonierna - nu kallade original states - New South Wales, Victoria, Queensland, South Australia, Western Australia och Tasmanien) med Northern Territory (sedan 1911; var förut anslutet till South Australia) och Brittiska Nya Guinea (sedan 1906 Territory of Papua), Dominion of New Zealand (Nya Zeeland med Auckland-, Chatham- och Hervey-öarna samt övriga brittiska Söderhavsöar), Fijiöarna, protektoratet Tonga, en mängd annekterade Stillahavsöar (bland annat Salomonöarna, Pitcairn samt Gilbert och Elliceöarna) under en "high commissioner of the western Pacific". De flesta öområden förvaltades inom det Brittiska Västra Stillahavsterritoriet. Nya Hebriderna stod under gemensam förvaltning av engelska och franska ämbetsmän.

Områden vunna i Versaillesfreden 1919

Brittiska imperiet efter Versaillesfreden 1919, vid sin största utsträckning.

Efter första världskrigets slut 1918 slöts Versaillesfreden 1919 där Tyskland och Osmanska riket (nuvarande Turkiet) fråntogs alla sina kolonier. De före detta tyska kolonierna och protektoraten delades upp mellan Belgien, Frankrike, Japan och Storbritannien och skulle förvaltas som mandat under den nybildade internationella fredsorganisationen NF i förberedelse för självständighet. Från Tyskland fick Storbritannien då Sydvästafrika (nuvarande Namibia), nuvarande Papua Nya Guinea, samt Tanganyika (del av nuvarande Tanzania). Från Osmanska riket blev bland annat Transjordanien (nuvarande Jordanien) brittiskt protektorat, och Irak och dåvarande Palestina blev brittiska NF-mandatområden.

Motto

Det brittiska imperiet hade som motto The Empire where the sun never sets (sv Imperiet där solen aldrig går ned), ett främst symboliskt men även faktakorrekt påstående, då Imperiets vidsträckthet gjorde att det alltid var solsken någonstans i det Brittiska imperiet. Detta motto hade sitt ursprung i Karl V, som sade "I mitt rike går solen aldrig ner".

Se även

• Storbritanniens historia

Externa länkar

• The British Empire (engelska)

Källor

Litteratur

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

• Magnusson, Thomas (2004). Europa i världen ca 1700-1900: revolution och nationalism. Stockholm: Liber. Libris 9337643. ISBN 91-47-05223-6 (korr.) 
• Harpers New Monthly Magazine, Nr. CXLIX, Oktober 1862, Vol. XXV
• The Statesmen’s year-book - 1883, 1888, 1890, 1892, 1895, 1897, 1898,1902,1903,1905, 1908, 1910, 1912, 1921, 1936.
• Haydn´s Dictionary of Dates and Universal Information Realting to all ages and Nations, 1910.
• International Statistical year-book 1927, League of Nations, economical and financial section, 1928.
• The Great Transformation, Karl Polanyi, 1944
• The Economic History of India, Volume ll, Romesh Dutt, 1904, C.I.E. Faximil 1969.
• Indien, tragedi eller revolution, Gunnar Fredriksson, 1969
• History of Population Theories, J. Overbeek, 1974
• The Cambridge Economic History of India 2, D. Kumar (tillsammans med M. Desai) 1983
• Svält och kolonialism, Mike Davis, 2003
• Kolonialismen svarta bok, Marc Ferro m.fl. 2005
• Friheten får vänta, John Pilger, 2006
• Sveriges Radio, P1, 2006
• En förträngd historia, Jan Laul, 2008
• Gideon Polya, Body count, http://mwcnews.net/content/view/5668/26/
• 15/8-2006 Amaresh Misra, 2007 Ur The Guardian, 24 augusti, 2007.
• http://www.guardian.co.uk/world/2007/aug/24/india.randeepramesh 20/10-2008