Sumaksläktet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sumaksläktet
Korallsumak (R. glabra)
Korallsumak (R. glabra)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Kinesträdordningen
Sapindales
Familj Sumakväxter
Anacardiaceae
Släkte Sumaksläktet
Rhus
Vetenskapligt namn
§ Rhus
Auktor L.
Arter
Hitta fler artiklar om växter med

Sumaksläktet (Rhus) är ett släkte med omkring 250 arter i familjen sumakväxter. Det vetenskapliga släktnamnet Rhus kommer från det grekiska ordet för "sumak". Sumaksläktet är buskar, träd och klätterväxter och det finns både lövfällande och städsegröna arter. Av de lövfällande sumakerna finns många där bladen får vackra höstfärger i rött, orange, gult eller mörkviolett. Några arter får dekorativa röda eller rödbruna frukter.

Några arter, bland annat giftsumak och giftek, placeras ofta i sumaksläktet men anses ibland bilda ett eget släkte, Toxicodendron. Genetiskt skiljer de sig inte så mycket från sumaker, men andra skillnader är att Toxicodendron-arterna är mycket allergena och har gråvita frukter.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sumaksläktets arter kommer från subtropiska och tempererade områden i hela världen. Den största artrikedomen finns i södra Afrika.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Blad och bark från vissa arter används vid garvning. De torkade bären från en buske inom sumaksläktet som växer vilt i medelhavsområdet kan malas till en krydda, som bland annat används i matlagning i Mellanöstern. Bären köps ofta pulveriserade och ger en syrlig smak istället för citron, åt libanesiska rätter som till exempel fatoush.[1]

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Många arter av Rhus är giftiga, särskilt blad och mjölksaft[2]. Några av de kraftigaste ger feber och utslag redan efter beröring.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Marie-charlotte Jenkinson (18 Maj 2004). ”Bästa kryddguiden” (på Svenska). Allt om Mat: s. 54-55. 
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 60. ISBN 91-20-04445-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]