Sven E. Svensson
| Sven E. Svensson | |
| Född | 3 november 1899[1][2] Västerås domkyrkoförsamling[2], Sverige |
|---|---|
| Död | 22 april 1960[1][2] (60 år) Uppsala församling[2], Sverige |
| Begravd | Uppsala gamla kyrkogård[3] |
| Andra namn | Gustaf Fredrici[1] |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Musikvetare[1], dirigent[1], kompositör[1] |
| Arbetsgivare | Uppsala universitet[1] |
| Utmärkelser | |
| Zornmärket i guld (1954) Medaljen för tonkonstens främjande (1959)[4] | |
| Redigera Wikidata | |
Sven Erik Emanuel Svensson, född 3 november 1899 i Västerås, död 22 april 1960 i Uppsala, var en svensk musikforskare, musikteoretiker och klarinettist. Han var director musices vid Uppsala universitet 1940–1960.
Biografi
Svensson studerade violinspel och komposition i Uppsala för Wilhelm Lundgren, senare för Wilhelm Stenhammar i Stockholm, och under 1920-talet musikhistoria i Uppsala för Carl-Allan Moberg. Han var privatlärare i violin och harmonilära i Uppsala 1920–1930, lärare vid Uppsala Musikskola 1930–1945, samt var även musikrecensent i Upsala Nya Tidning 1933–1940.
Svensson utgick i sin harmonilära från Hugo Riemanns teori att varje ton har både en övertonserie och en undertonserie. Som teoretisk konstruktion är teorin intressant, men idén om undertoner är omdiskuterad och inte på något sätt bevisad.
År 1938 lät Svensson publicera sin fiktiva biografi över den gustavianske tonsättaren Gustaf Fredrici (1770–1801),[5] ett alter ego i vars namn Svensson även komponerat flera wienklassicismimiterande verk,[6] bland annat ett rekviem och en klarinettkvintett.
Med arbeten som Musikens instrumentala former (tillsammans med Carl-Allan Moberg och Per Lindfors, 1943) och Bonniers illustrerade musiklexikon (tillsammans med Erik Noreen, 1946) fick han stor betydelse också som musikalisk folkbildare.[7]
Sven E. Svensson är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
Utmärkelser
- 1945 – Hedersdoktor vid Uppsala universitet
- 1949 – Riddare av Vasaorden
- 1951 – Ledamot nr 660 av Kungliga Musikaliska Akademien
- 1959 – Medaljen för tonkonstens främjande
Bibliografi (urval)
- Harmonilära (med Carl-Allan Moberg) (1933)
- Drottning Kristina och hennes italienske hovkapellmästare Vincenzo Albrici (med Carl-Allan Moberg) (1938)
- Orkestern och dess instrument (1942)
- Hugo Alfvén som människa och konstnär (1946)
- Joseph Haydns stråkkvartetter (1948)
- Några blad ur körsångens historia (1949)
- Musik i teori och praxis (1952)
- Studier i eskimåmusikens intervallförråd och tonalitet (1957)
Övrigt
Sven E. Svensson är förebilden till katten Laban från Observatorieparken i Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös. Musicum i Uppsala, där han bodde och verkade som director musices, ligger i Observatorieparken.
Källor
Noter
- ^ [a b c d e f g] Sven E. Svensson (1899−1960), läst: 8 januari 2018.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d] Sveriges dödbok 1830–2020, åttonde utgåvan, Sveriges Släktforskarförbund, november 2021, Svensson, Sven Erik Emanuel, läst: 18 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Svensson, Sven Erik Emanuel, Svenskagravar.se, läs online, läst: 6 augusti 2017.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.musikaliskaakademien.se , läst: 18 december 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Svensson, Sven E (1938). Gustaf Fredrici: En svensk wienklassiker. Stockholm. Libris 3107498
- ^ Gustaf Fredrici i Nationalencyklopedins nätupplaga.
- ^ Bra Böckers lexikon 1980
Vidare läsning
- Sven E. Svensson på Levande Musikarv
- Bohlin, Eva (1967). Sven E. Svensson som musikteoretiker. Uppsala. Libris 1590457