Folkbildning
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar och kan därför inte verifieras. (2011-05) Förbättra artikeln genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Information som inte verifieras, blir ifrågasatt och kan tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
 |
Denna artikel anses inte skriven ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2011-05) |
Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet. Studiecirkeln är vanligt förekommande. Till folkbildningens olika grenar brukar[källa behövs] räknas: bibliotek, folkhögskolor, studieförbund och föreläsningsföreningar. Syftet med folkbildning är att på ett demokratiskt och jämlikt sätt få medborgarna i samhället att ta till sig ny kunskap och nya värderingar vilka de inte kan ta till sig på annat sätt än genom studiecirklar, bibliotek osv.
Innehåll |
[redigera] Sverige
Folkbildningen, som har en lång historia i svenskt samhällsliv, omfattar verksamhet inom folkhögskolor och studieförbund. Folkbildningen kännetecknas av att den är "fri och frivillig", det vill säga fri från statlig styrning och frivillig för deltagarna. Å andra sidan har den ofta getts en central roll i statens utbildningspolitik och kulturpolitik.
Ansvaret för fördelning av statsbidrag och utvärdering av verksamheten har Folkbildningsrådet (FBR). Folkbildningsrådet är en ideell förening med tre medlemmar: Folkbildningsförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO).
I dag får 150 folkhögskolor och tio studieförbund del av statsbidraget. Regeringen utfärdar riktlinjer för vad bidraget ska användas till. I riktlinjerna anges bland annat syftet med statsbidraget (till exempel att bidra till att stärka demokratin och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen) liksom gällande återrapporteringskrav.
Folkhögskolornas kurser och studieförbundens studiecirklar liksom folkbildningens kulturverksamhet riktar sig till alla och omfattar vitt skilda ämnesområden.
En folkbildare är en person som arbetar med folkbildning. Det kan vara exempelvis en folkhögskollärare, en bibliotekarie, en studiecirkelledare. Det kan också vara begrepp för en person som ideellt och utanför etablerade institutioner bedriver bildningsverksamhet.
En "Svensk folkbildningsbibliografi (1850-1950)", SFbB, ingår som deldatabas i Libris (bibliotekskatalog).[1] Den omfattar 25.536 hänvisningar till skrifter och tidningsartiklar, insamlade av Åke K. G. Lundquist.[2]
[redigera] Folkhögskolor
folkbildning är ett samlingsbegrepp för människors insikter och orientering på områden utanför deras egna specialiteter och yrkeskunskaper. Folkbildning avgränsas gentemot dels akademisk specialisering, dels yrkesutbildning. Folkbildningens innehåll varierar stort och har växlat i takt med samhällsutvecklingen och människors behov och livsmål. I dagens högteknologiska informationssamhälle har folkbildning fått en annan innebörd och andra förutsättningar: att bidra till överblick och att ge klarhet i och struktur åt det kaotiska informationsflödet, att vidga perspektiv och därigenom höja livskvaliteten för den enskilde och öka toleransen inför det obekanta inom kollektiv och samhälle. Helhetssyn på tillvaron är ett begrepp med förankring i folkbildningens historia.
Av de 150 folkhögskolorna drivs 107 av folkrörelser, organisationer och stödföreningar, 42 av landsting och regioner och en av kommunal huvudman.
Till skillnad från andra skolformer är folkhögskolan inte bunden av centralt fastställda läroplaner. Genom att varje folkhögskola själv bestämmer över sin verksamhet och profil finns stort utrymme att utforma och anpassa studierna efter olika målgrupper.
Folkhögskolestudierna är ofta ämnesövergripande och bedrivs i projektform med utgångspunkt i deltagarnas behov, förkunskaper och erfarenheter. De studerande har möjlighet att tillsammans påverka studiernas inriktning och innehåll.
[redigera] Studieförbund
De tio studieförbunden har olika inriktning. Varje studieförbund har ett centralt förbundskansli och ett större eller mindre antal lokalavdelningar och/eller distrikt över hela landet. Studieförbunden ingår vanligen i en folkrörelse tillsammans med sina huvudmän. Verksamheten utgår från deltagarnas erfarenheter, behov och förkunskaper, ofta i studiecirkelform.
Utöver studiecirklar bedriver studieförbunden även en betydande kulturverksamhet, bland annat i de över 250 kommuner som saknar statliga kulturinstitutioner.
Det är till respektive lokalavdelning och/eller distrikt man vänder sig för att få reda på vilket utbud som finns av studiecirklar med mera på orten.
[redigera] Källor
- ^ SFbB i Libris.
- ^ Laginder, A. & Wedborn, H. (red.) (2007). Sökvägar till folkbildningens historia: Svensk folkbildningsbibliografi (1850-1950). Linköping: Mimer, Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.
