Folkbildning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Folkbildning är ett samlingsbegrepp för det fria bildningsarbetet. Studiecirkeln är vanligt förekommande. Till folkbildningens olika grenar brukar räknas: bibliotek, folkhögskolor, studieförbund och föreläsningsföreningar.[1] Syftet med folkbildning är att på ett demokratiskt och jämlikt sätt få medborgarna i samhället att ta till sig ny kunskap och nya värderingar genom exempelvis studiecirklar, bibliotek, konferenser och föreläsningar utanför den traditionella skolvärlden osv.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Folkbildningen, som har en lång historia i svenskt samhällsliv, omfattar verksamhet inom folkhögskolor och studieförbund. Folkbildningen kännetecknas av att den är "fri och frivillig", det vill säga fri från statlig styrning och frivillig för deltagarna. Å andra sidan har den ofta getts en central roll i statens utbildningspolitik och kulturpolitik.

Ansvaret för fördelning av statsbidrag och utvärdering av verksamheten har Folkbildningsrådet (FBR). Folkbildningsrådet är en ideell förening med tre medlemmar: Folkbildningsförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO).[2]

I dag får 150 folkhögskolor och elva studieförbund del av det årliga statsbidraget på ca 3,5 miljarder svenska kronor (2013).[3] Regeringen utfärdar riktlinjer för vad bidraget ska användas till. I riktlinjerna anges bland annat syftet med statsbidraget (till exempel att bidra till att stärka demokratin och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen) liksom gällande återrapporteringskrav.

Folkhögskolornas kurser och studieförbundens studiecirklar liksom folkbildningens kulturverksamhet riktar sig till alla och omfattar vitt skilda ämnesområden. Utbildningen är av hävd förlagd till folkhögskollärarprogramet vid Linköpings Universitet.

En folkbildare är en person som arbetar med folkbildning. Det kan vara exempelvis en folkhögskollärare, en bibliotekarie, en studiecirkelledare. Det kan också vara begrepp för en person som ideellt och utanför etablerade institutioner bedriver bildningsverksamhet.

En "Svensk folkbildningsbibliografi (1850-1950)", SFbB, ingår som deldatabas i Libris (bibliotekskatalog).[4] Den omfattar 25.536 hänvisningar till skrifter och tidningsartiklar, insamlade av Åke K. G. Lundquist.[5]

Folkhögskolor[redigera | redigera wikitext]

Folkbildning är ett samlingsbegrepp för människors insikter och orientering på områden utanför deras egna specialiteter och yrkeskunskaper. Folkbildning avgränsas gentemot dels akademisk specialisering, dels yrkesutbildning. Folkbildningens innehåll varierar stort och har växlat i takt med samhällsutvecklingen och människors behov och livsmål. I dagens högteknologiska informationssamhälle har folkbildning fått en annan innebörd och andra förutsättningar: att bidra till överblick och att ge klarhet i och struktur åt det kaotiska informationsflödet, att vidga perspektiv och därigenom höja livskvaliteten för den enskilde och öka toleransen inför det obekanta inom kollektiv och samhälle. Helhetssyn på tillvaron är ett begrepp med förankring i folkbildningens historia.

Av de 152 folkhögskolorna drivs drygt 100 av folkrörelser, organisationer och stödföreningar, ca 40 av landsting och regioner och en av kommunal huvudman (2013).

Till skillnad från andra skolformer är folkhögskolan inte bunden av centralt fastställda läroplaner. Genom att varje folkhögskola själv bestämmer över sin verksamhet och profil finns stort utrymme att utforma och anpassa studierna efter olika målgrupper.

Folkhögskolestudierna är ofta ämnesövergripande och bedrivs i projektform med utgångspunkt i deltagarnas behov, förkunskaper och erfarenheter. De studerande har möjlighet att tillsammans påverka studiernas inriktning och innehåll. Utbildningen till folkhögskolelärare är av hävd förlagd till folkhögskollärarprogramet vid Linköpings Universitet.[6]

Studieförbund[redigera | redigera wikitext]

De tio studieförbunden har olika inriktning (2013). Varje studieförbund har ett centralt förbundskansli och ett större eller mindre antal lokalavdelningar och/eller distrikt över hela landet. Studieförbunden ingår vanligen i en folkrörelse tillsammans med sina huvudmän. Verksamheten utgår från deltagarnas erfarenheter, behov och förkunskaper, ofta i studiecirkelform.

Utöver studiecirklar bedriver studieförbunden även en betydande kulturverksamhet, bland annat i de över 250 kommuner som saknar statliga kulturinstitutioner.

Det är till respektive lokalavdelning och/eller distrikt man vänder sig för att få reda på vilket utbud som finns av studiecirklar med mera på orten.

Europa[redigera | redigera wikitext]

Det engelskspråkiga begreppet popular education eller franskans Éducation populaire rör sig i gränslandet mellan politik och pedagogik och bygger starkt på de demokratiska idealen hämtat från upplysningstiden. Då sågs allmän utbildning som ett verktyg för individuell och kollektiv frigörelse och en nödvändighet för att uppnå självbestämmanderätt, enligt Immanuel Kants Vad är upplysning? som publicerades fem år innan den franska revolutionen 1789, då allmän utbildning började etableras i Frankrike.[7]

Jean-Jacques Rousseaus Émile, eller Om uppfostran (1762) var en annan uppenbar teoretisk influens men även arbetet av Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1783–1872) i uppbyggnaden av den nordiska rörelsen kring folkhögskolan. Under 1900-talet var denna typ av utbildning en grundläggande beståndsdel i republikanska och socialistiska rörelser och speciellt i Frankrike. En viktig del i arbetarrörelsen som även var starkt influerad av positivism, materialism och antiklerikalism.

Begreppet kan definieras som en utbildningsmetod designad att väcka medvetenheten hos deltagarna om att en individs personliga erfarenheter ofta är kopplade till sociala problem, där deltagaren uppmuntras att agera för att förändra problemen som påverkar dem.

Danmark[redigera | redigera wikitext]

Folkeoplysning är ett vanligt begrepp för den icke-formella vuxenutbildningen i Danmark som bedrivs av idrottsföreningar, undgomsorganisationer, politiska organisationer och kulturorganisationer. Mycket av det ideologiska tankarna bygger på Gruntvigs arbete i uppbyggnaden av de danska folkhögskolorna, som ville nå ut till vanliga danskar så att de kunde bli en mera vetande och aktiv deltagare i samhället. Många av de olika organisationerna och föreningarna är organiserade genom Dansk Folkeoplysnings Samråd.[8]

Latinamerika[redigera | redigera wikitext]

Spanskans educación popular eller det portugisiskans educação popular är ett begrepp där ordet popular inte har betydelsen som ett "populärt tv-program", utan betyder här istället "av folket". Termen är ett koncept som grundar sig på klasstillhörighet, politisk kamp och social förändring. Mer specifikt så åsyftas popular classes vilket innefattar bönder, arbetslösa, arbetarklass och lägre medelklass. Meningen med popular i detta fallet är att utesluta överklass och övre medelklassen.[9]

Educación popular används för att klassificera en stor bredd av utbildningsinsatser och har en stark tradition i Latinamerika sedan mitten av 1900-talet. Insatserna är antingen planerade eller genomförda med intresse för "popular-klasserna". Skillnaderna i projekt och insatser som hävdar eller får etiketten "educación popular" gör det svårt att precisera definitivt. Men generellt så är dessa klassbaserade i sin natur och avvisar tanken att utbildning bara är en kunskapsöverföring eller "banking education", en term och kritik mot det traditionella utbildningsystemet. Där ses studenten som en tom behållare som utbildaren ska fylla med kunskap vilket ger brist på kritiskt tänkande och äganderätten till kunskap hos studenten, vilket i sin tur skapar förtryck, enligt den brasilianske pedagogen Paulo Freire.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Vad är folkbildning? - Folkbildningsrådets webbplats” (HTML). http://www.folkbildning.se/Folkbildning/Vad-ar-folkbildning/. Läst 25 mars 2013. 
  2. ^ Regeringskansliet. ”Folkbildning” (HTML). Utbildningsdepartementet. http://www.regeringen.se/sb/d/6493. Läst 27 mars 2013. 
  3. ^ Regeringskansliet. ”Mål och budget:Folkbildning” (HTML). Utbildningsdepartementet. http://www.regeringen.se/sb/d/6493/a/199586. Läst 28 mars 2013. 
  4. ^ SFbB i Libris.
  5. ^ Laginder, A. & Wedborn, H. (red.) (2007). Sökvägar till folkbildningens historia: Svensk folkbildningsbibliografi (1850-1950). Linköping: Mimer, Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet. ISBN 978-91-85715-54-1
  6. ^ Folkhögskollärarprogrammet [1], Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.
  7. ^ Översättning engelska Wikipedia. ”Popular education” (HTML). http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Popular_education&oldid=540672065#Europe. Läst 27 mars 2013. 
  8. ^ Översättning danska Wikipedia. ”Folkeoplysning” (HTML). http://da.wikipedia.org/w/index.php?title=Folkeoplysning&oldid=6947300. Läst 27 mars 2013. 
  9. ^ Översättning engelskspråkiga Wikipedia. ”Popular education” (HTML). http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Popular_education&oldid=540672065. Läst 27 mars 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]