Wilhelm Stenhammar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Stenhammar.
Wilhelm Stenhammar
Stenhammar, Vilhelm i VJ 5 1916.jpg
Tonsättare
Född 7 februari 1871
Stockholm, Sverige Sverige
Död 20 november 1927 (56 år)
Jonsered, Sverige Sverige
Epok/stil Romantiken
Instrument Piano

Carl Wilhelm Eugen Stenhammar, född den 7 februari 1871 i Stockholm, död den 20 november 1927 i Jonsered, Västergötland, var en svensk tonsättare, pianist och dirigent.

Stenhammar var son till tonsättaren och arkitekten Per Ulrik Stenhammar och grevinnan Louise Rudenschöld samt bror till arkitekten Ernst Stenhammar. Han gifte sig med konstnären Helga Westerberg och blev far till sångarna Claes Göran och Hillevi Stenhammar (se vidare artikel om släkten Stenhammar). Hans familjära tilltalsnamn var Sten.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Som ung var Stenhammar känd som pianist. Han spelade och turnerade tillsammans med bl a violinisten och tonsättaren Tor Aulin. Stenhammar utbildade sig först i Stockholm och senare i Berlin. Han tog i början av sin bana starka intryck av Richard Wagner och Anton Bruckner, men utvecklade så småningom en lättare, nordiskt färgad stil, påverkad av bl a Jean Sibelius och Carl Nielsen.

Kompositioner och inspiration[redigera | redigera wikitext]

Skulptural relief som avbildar Stenhammar, Stockholms stadshus

Den första av Stenhammars symfonier går i F-dur och komponerades 1902–03. Den är drygt 50 minuter lång, kräver stor orkester, klingar mycket romantiskt och är påverkad av bl a Bruckners verk i genren. Kort efter att den uruppförts drog tonsättaren tillbaka den, eftersom han tyckte att den var för opersonlig. Stenhammar hade då hört sin vän Sibelius andra symfoni och blivit överväldigad av den. Stenhammars egen orkester, Göteborgs Symfoniker tog dock långt efter hans död upp denna symfoni på sin repertoar.

Andra symfonin i g-moll skrevs 1911–15 och blev ett starkt personligt verk. Den är omkring 45 minuter lång. Stilen är inte romantiskt översvallande utan tämligen stram, men musiken är ändå passionerad. Vissa teman har folkvisekaraktär. Stenhammars ambition med denna symfoni var att skriva "nykter och ärlig musik utan klatsch". Eftersom han inte gärna ville kännas vid sin första symfoni kallade han verket enbart "Symfoni i g-moll". Idag är den dock känd som hans "Symfoni nr 2".

Lika betydelsefull i Stenhammars produktion som den andra symfonin är den omkring 35 minuter långa serenaden i F-dur från 1913 (omarbetad 1919). Den inleds och avslutas på lättsamt serenadmanér men innehåller däremellan dramatik och "nordiskt" vemod. Stenhammar fick idén till serenaden under en längre vistelse i Italien.

Skillnaden mellan Stenhammars två pianokonserter liknar skillnaden mellan de två symfonierna: den första är brett upplagd och romantisk medan den andra är kortare och mer sammanfattad. Den första skrevs redan 1893 (den är tonsättarens "opus 1" – hans första mogna verk), och den andra tillkom 1904–07. Partituret till den första konserten förstördes då förlaget i Tyskland bombades under andra världskriget. Solostämman och klaverutdraget till konserten fanns dock bevarade i Sverige och därför kunde Kurt Atterberg rekonstruera ett partitur, som användes fram tills man i början av 1990-talet hittades en tidigare okänd kopia av originalpartituret i ett amerikanskt bibliotek.

Stenhammar komponerade två betydelsefulla verk för piano, Tre fantasier (1895) och Sensommarnätter (utgivet 1914). Av fantasierna är den första, kraftfullt passionerad, mest känd. De övriga två är mer inåtvänd musik. Sensommarnätter består av fem ganska olika stycken, komponerade över ett tidsspann på flera år från slutet av 1890-talet. (Stenhammar komponerade ytterligare två stycken som inte kom med i den slutgiltiga sammanställningen Sensommarnätter. Ett av dem publicerades under titeln "Sensommarnätter VI" i samlingsalbumet 100 år svensk pianomusik 1982.)

Man kan sammanfattningsvis påstå att den eftertänksamma och något aristokratiska hållning som finns i Stenhammars komponerande blev tydligare ju äldre han blev.

Göteborgstiden[redigera | redigera wikitext]

Wilhelm Stenhammar var chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker, under åren 1907–22. Under Stenhammars tid spelade orkestern ofta musik av hans personliga vänner Jean Sibelius och Carl Nielsen (vilkas verk än idag är denna orkesters främsta repertoar). Stenhammar fick ge namn åt Stenhammarsalen, en mindre konsertsal i Göteborgs konserthus.

I juni 1909 fick Stenhammar ett brev från Uppsala universitets rektor Henrik Schück där denne ber Stenhammar att söka tjänsten som director musices efter Ivar Hedenblad. Stenhammar besvarade brevet och ställde sig tveksam till om han var lämplig, men Schück bedyrade i ännu ett brev att Stenhammar var just den person de sökte. Flera brev följde och Stenhammar hämtade också råd hos sina vänner, bland andra Tor Aulin. Stenhammar skickade in sin ansökan, men mot villkor att han fick vara ledig spelåret 1909–1910 för att avsluta sina åtaganden i Göteborg. Universitetet beslutade den 20 oktober att ge tjänsten åt Stenhammar (bland de sökande fanns bland andra Hugo Alfvén och Ruben Liljefors). Orkesterföreningen i Göteborg var dock angelägen om att behålla honom och presenterade en ny lösning för kapellmästartjänsten där, vilket gjorde att Stenhammar den 5 november författade sin ”definitiva avsägelse”. Han var således director musices i Uppsala under knappt en månad, men tillträdde de facto aldrig tjänsten.[1]

Stenhammar blev hedersdoktor vid Göteborgs högskola den 16 september 1916, i samband med skolans 25-årsjubileum.[2]

De sista åren[redigera | redigera wikitext]

Stenhammars gravsten

Stenhammars sista stort upplagda verk blev kantaten Sången, skriven för Kungliga Musikaliska Akademiens 150-årsjubileum 1921 till en text av tonsättarkollegan och amatördiktaren Ture Rangström. Åren omkring 1920 komponerade Stenhammar också teatermusik av hög kvalitet. Under sina sista år var han sjuklig och komponerade inte mycket.

Efter att han slutat som ledare för Göteborgsorkestern var Stenhammar en kortare period verksam som dirigent vid Kungliga Teatern (operan) i Stockholm, men slutade på grund av dålig hälsa och flyttade tillbaka till Göteborgstrakten, där han dog. Stenhammar begravdes på en ganska undanskymd plats på Mariebergskyrkogården i stadsdelen Majorna i Göteborg.

Verkförteckning[redigera | redigera wikitext]

Orkester[redigera | redigera wikitext]

  • Symfoni (nr 1) F-dur (1902–03). Stenhammar drog tillbaka detta verk.
  • Symfoni (nr 2) g-moll, opus 34 (1911–15). Detta är den enda av Stenhammar godkända symfonin.
  • Symfoni (nr 3) C-dur (1918–19). Fragment.
  • Pianokonsert nr 1 b-moll, opus 1 (1893)
  • Pianokonsert nr 2 d-moll, opus 23 (1904–07)
  • Excelsior! opus 13 (konsertuvertyr) (1896)
  • Två sentimentala romanser för violin och orkester, opus 28 (1910)
  • Serenad F-dur för orkester opus 31 (1908–13, bearbetad 1919)
    • Reverenza (ursprungligen 2:a satsen av serenaden, opus 31)

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Stråkkvartett nr 1 C-dur, opus 2 (1894)
  • Stråkkvartett nr 2 c-moll, op. 14 (1896)
  • Stråkkvartett nr 3 F-dur, op. 18 (1897–1900)
  • Stråkkvartett nr 4 a-moll, op. 25 (1904–09) (tillägnad Jean Sibelius)
  • Stråkkvartett nr 5 "Serenad" C-dur, op. 29 (1910)
  • Stråkkvartett nr 6 d-moll, op. 35 (1916)
  • Stråkkvartett f-moll (1898) Stenhammar drog tillbaka detta verk.
  • Sonat a-moll för violin och piano, op. 19 (tillägnad Tor Aulin)
  • Allegro brilliante Ess-dur för pianokvartett (1888–89)
  • Allegro ma non tanto A-dur för pianotrio (1895)

Pianomusik[redigera | redigera wikitext]

  • Pianosonat nr. 1 C-dur (1880)
  • Pianosonat nr. 2 c-moll (1881)
  • Pianosonat nr. 3 Ass-dur (1885)
  • Pianosonat nr. 4 g-moll (1890)
  • Pianosonat (nr. 5) Ass-dur, op. 12 (1895)
  • Tre fantasier op. 11 (1895)
  • Sensommarnätter op. 33 (1914)
  • Allegro con moto ed appassionata (1888–89)

Verk för kör och orkester[redigera | redigera wikitext]

Verk för kör a cappella[redigera | redigera wikitext]

Sånger[redigera | redigera wikitext]

Förteckningen upptar sånger komponerade efter c:a 1890. För en komplett förteckning över sånger komponerade under barn- och ungdomsåren hänvisas till Wallner[3].

Sceniska verk[redigera | redigera wikitext]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

  • Klavierwerke, CD C 5117, Capriccio. Cassandra Wyss: Piano.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wallner, band 2, sid 570 ff.
  2. ^ Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619–1982, Agne Rundqvist, Ralf Scander, Anders Bothén, Elof Lindälv, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1982, s. 88
  3. ^ Wallner, band 3, sidan 567

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]