Tändsticka

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tändsticka antänds
Patenterade säkerhetständstickor
Tändsticksplån i närbild
Reklamtändstickor från Tyskland.
Modell av Gatenhielmska reservatet, Göteborg byggd av tändstickor.

Tändstickor är stickor av trä eller papper med tändsats i ena änden. Tändstickan har trots sin ålderdomliga konstruktion fortfarande ett stort användningsområde genom sin enkelhet i användning, stora säkerhet och långa livslängd om den lagras torrt. Tändstickor används för att tända eld på exempelvis en vedbrasa, ett levande ljus eller olika rökverk som rökpipa, cigarett eller cigarr. De flesta tändstickor är känsliga för väta.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ända in på 1800-talet användes stål, flinta och fnöske för att göra upp eld. Det var först fram mot 1830-talet som den första typen av tändstickor, fosfortändstickan, blev allmänt använt. Tändstickstillverkningen utvecklades till en av Sveriges viktigaste industrier och blev också föregångare när det gällde mekaniseringen inom den massproducerande industrin där man utvecklade en rad avancerade maskiner för att kunna höja produktiviteten, tillverkningskvalitén och eliminera de arbetsskador som var ett problem i de första fabrikerna. På slutet av 1800-talet fanns det ett 40-tal större fabriker runt om i Sverige.[1]

Tändstickans historia i Sverige kan indelas i följande 2 huvudtyper:

  • Fosfortändstickan som utvecklades på 1830-talet. Tändsatsen utgjordes av det primära bränslet vit eller gul fosfor. Som oxidationsmedel användes till exempel blydioxid. Det sekundära bränslet var vanligen svavel. Den var billig och fungerade bra, men vit/gul fosfor är både giftig och mycket brandfarlig. Oxidationsmedlen innehöll också ofta tungmetaller. Dessa stickor, som var en typ av alltändartändstickor, kunde antändas genom att dras mot de flesta skrovliga ytor; eller antändas oavsiktligt genom att de låg och nötte mot varandra i tändsticksasken.
  • Säkerhetständstickan uppfanns av kemisten och uppfinnaren Gustaf Erik Pasch och patenterades i Sverige 1844. Den kunde endast tändas mot det plån av den ofarliga röda fosforn som applicerats på tändsticksaskens utsida.

Johan Edvard Lundström startade 1845 tillsammans med sin yngre bror Carl Frans Lundström, Jönköpings Tändsticksfabrik och vidareutvecklade Paschs uppfinning. Säkerhetständstickor var länge en av Sveriges främsta exportprodukter och blev synonymt med Jönköping världen över långt in på 1900-talet. Varje tändsticksask var försedd med instruktionstexten "Tända endast mot lådans plån". Brev som adresserats till Jönköpingsfabriken med texten "Tanda endast mot ladans plan, Sweden" lär har nått sin adressat utan problem.

Alexander Lagerman som var anställd på Jönköpings Tändsticksfabrik uppfann den första helautomatiska tändsticksmaskinen, även kallad komplettmaskin år 1864. I Sverige fanns det fram till cirka 1912 tre stora industricentra för tillverkning av tändstickor; i Jönköping, Tidaholm och Vetlanda. Från 1912 inledde Ivar Kreuger med utgångspunkt från Kreuger-familjens egna tändsticksfabriker i Kalmar, Fredriksdahl och Mönsterås en successiv sammanslagning av många små tändsticksföretag som också hade en föråldrad maskinpark. Den slutliga sammanslagningen, inkluderande samtliga tändsticksföretag i Sverige och även många av de företag som tillverkade de maskiner som användes i tändsticksfabrikerna, slutfördes under 1917, då Ivar Kreuger förvärvade Jönköpings Tändsticksfabrik och grundade Svenska Tändsticks Aktiebolaget, forkortat STAB.

Tändsticksaskarnas etiketter och konstnärliga utformning blev en viktig del av marknadsföringen och man lade ner mycket arbete för att få fram olika etiketter som tilltalade konsumenterna. Solstickan designad av Einar Nerman 1936 är Sveriges mest kända etikett. En ask med solstickan som etikett har blivit synonymt med att asken innehåller tändstickor.

Tändstickan för antändning av rökverk ersattes in på 1950-talet i stor utsträckning av "bensintändare"[2] och mot 1960-talet av gaständare med bränsle i en trycksatt tank i form av flytande propan eller butan som vid öppning till atmosfär via ett rör med liten innerdiameter, direkt övergår i gasform. Tändmekanismen är densamma som hos bensintändaren.

Tändmekanism[redigera | redigera wikitext]

En alltändartändsticka har en pyroteknisk sats på stickans topp och ett sekundärt bränsle som själva stickan är indränkt i för att den lättare ska ta eld. De viktigaste ingredienserna i tändsatsen är ett lättantändligt bränsle i pulverform och något starkt oxidationsmedel. När tändstickan stryks pulvriseras satsen så att bränsle och oxidationsmedel blandas, samtidigt som tryck och friktionsvärme tillför energi som sätter igång en självaccelererande oxidation. Värmen som utvecklas förångar och antänder det sekundära bränslet vilket får själva stickan att börja brinna.

Förutom bränsle och oxidationsmedel innehåller tändsatsen också något bindemedel och ämnen som reglerar reaktionens hastighet – katalysatorer och/eller fyllmedel. Säkerhetständstickor har en delad tändsats, där oxidationsmedlet sitter på stickans topp medan bränslet sitter i plånet. Det är enbart det primära bränslet som finns i tändsatsen. Det ämne som brinner hos en tänd tändsticka är det sekundära bränslet som finns absorberat i stickans material.

Tillverkning[redigera | redigera wikitext]

Idag används kaliumklorat (KClO3) som oxidationsmedel och röd fosfor, en stabilare ogiftig form som tillverkas genom värmebehandling av vit fosfor, som primärt bränsle. Själva stickan tillverkas av poröst trä, i Sverige ofta asp, indränkt i paraffin som är det sekundära bränslet. (Valet av träslag påstås ha skapat myten om att asplöven darrar för att aspen är rädd för att bli tändstickor och eldas upp.)[källa behövs]

På senare tid har tändstickorna inte utvecklats nämnvärt; man har helt enkelt hittat ett recept som uppfyller de krav som ställs på ekonomi, säkerhet och miljöaspekter. Dagens tändstickor innehåller varken svavel eller tungmetaller.

Över 90 procent av världsproduktionen utgörs numera av säkerhetständstickor. Alltändartändstickor säljs framförallt i Sydamerika, Afrika och Asien.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

En braständare är ett smalt block av pressad paraffinindränkt sågspån med en tändsats i ena ändan. Den antänds som en vanlig tändsticka och brinner sedan under flera minuter, vilket gör att det går lättare att tända en brasa med den än med vanliga tändsickor.

Förpackning[redigera | redigera wikitext]

Tändstickor säljs vanligen i små pappaskar med 40–50 lösa stickor i varje. Askens framsida förses ofta med tryck av olika slag. Att samla på tändsticksaskar och tändsticksetiketter var en vanligare hobby förr än vad det är idag.

Det finns även en typ av tändsticksaskar där omkring 20 platta tändstickor är fästade i varandra i två lager, vilka i sin tur är fästade i ett tunt pappetui med ett plån. Då detta etui vanligen är försett med reklamtryck brukar sådana tändstickor kallas reklamtändstickor.

En liten ask (ca 45 stickor) från Solstickan mäter typiskt 58×36×17 mm och en stor (ca 240 stickor) 120×66×26 mm, och tändstickorna är cirka 47–48 mm långa.

Andra användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Förutom att tända används tändstickor även till andra ändamål. Tändstickor utan tändsats används till modellbyggen och tavlor. I Karl-Bertil Jonssons julafton omnämns en tändstickstavla av Bodens fästning. Tändstickor är också vanligt förekommande i tankenötter, där man ska flytta, ta bort eller lägga till stickor för att utifrån en given figur skapa en annan. Tändstickor och tändsticksaskar är vanliga som jämförande måttangivelse på fotografier för att ge en uppfattning om huvudmotivets storlek.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska tändsticksfabriker.
  2. ^ Bränslet i bensintändaren utgjordes av kemiskt ren bensin, mindre flyktig än vanlig bensin, som lagrades i en tank i tändaren fylld med bomull. En veke från tanken stack utanför tanken som antändes med gnistor som bildades av ett räfflat metallhjul som gneds mot ett speciellt tändstensstift som var utbytbart. Tändaren brann efter samma princip som en fotogenlampa.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Cederschiöld, Gunnar; Feilitzen Einar von (1946). Den svenska tändsticksindustriens historia före de stora sammanslagningarna. Stockholm: Natur och Kultur. Libris 871369 
  • Loewe, Walter; Jansson Arne, Rosell Carl Magnus (1997). De tände en eld: den svenska tändsticksindustrin 1836-1996 : en bok om visionärer och uppfinnare, fabrikanter och affärsmän, män och kvinnor som vid maskinerna och skrivborden tillsammans skapade den svenska tändsticksindustrins världsrykte. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8353971. ISBN 91-46-17184-3 (inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Tändsticka.