Flinta
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar och kan därför inte verifieras. (2010-10) Förbättra artikeln genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Information som inte verifieras, blir ifrågasatt och kan tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
Flinta är en bergart som till stor del består av kiseldioxid och har ett relativt glas-aktigt utseende. Den sydskandinaviska flintan brukar till färgen vara mörkgrå, blå, svart eller mörkbrun. Flinta består av en blandning av de kiselrika mineralen kalcedon och opal. Flinta bildas bland annat genom utfällning av kisel från till exempel döda svampdjur. Flinta är Skånes landskapssten.
[redigera] Flinta i Sverige
I Sverige förekommer flinta i några olika trakter av olika kvalitet: Senon- eller danienflintan förekommer främst i sydöstra Skåne, men förekommer i enstaka block i moränen upp efter kusten ända upp till norra Halland. Kristianstadsflintan förekommer i stället främst i nordvästra Skåne, men finns spridd i moränen även i övriga Skåne och in i Blekinge. Kristianstadsflintan är mer ojämnt färgad med orenheter och korn insprängda i flintan. Danienflintan och Kristianstadsflintan förekommer som konkretioner av oregelbunden form, täckta av en kalkkrusta. Ombergsflintan förekommer i berglager i Omberg, men finns även som enstaka block i moränen bergets närhet. Den är sprödare än flintan från Skåne. Gotlandsflintan förekommer i berglager på havsbotten utanför Gotlands västra kust. Den finns som moränblock och uppsvallade stenar på Gotland, främst efter västkusten. Den är inte lika starkt kristalliniserad som den skånska flintan.
[redigera] Flintans användningsområden
Flinta användes främst under stenåldern runt hela världen för att göra redskap av. Skärvorna som bildas när man slår sönder flinta är mycket vassa, fullt i klass med rakblad eller skalpeller, men flinta är mjukare än stål och blir fortare slött. Det lämpar sig dock mycket väl för vassa blad, som i sin tur är lämpliga vid tillverkning av spjut, knivar, pilspetsar och andra redskap. På vissa platser har istället obsidian – en typ av vulkaniskt glas – använts. Flinta är också användbart om man vill tända en eld: Då man slår eldstål mot flintan kommer det gnistor, och om man "fångar" dessa med till exempel fnöske kan man relativt lätt starta en eld.
Flinthantverket lever kvar i vissa trakter, bland annat hos vissa indianstammar i Nordamerika, och av vissa stammar på Papua Nya Guinea. Flinta används även fortfarande bland några indianstammar i Amazonas. De knappt synliga skärvorna som uppstår när man slår flinta kan dock tränga in i hud och lungor och ställa till problem i kroppen. Till "konsistensen" är flinta mycket likt gjutet glas, så om man vill prova att göra flintverktyg kan man öva på de block av glasslagg som ofta finns kastade vid glasbruk. Flinta har också använts som bössflinta och till att bygga stenmurar i England och Frankrike.
- Wikimedia Commons har media som rör Flinta
