Tibetansk buddhism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grundaren av Nyingma-skolan inom den tibetanska buddhismen, Padmasambhava

Tibetansk buddhism är en gren av mahayana-buddhismen med inslag av vajrayana som praktiseras i Tibet och stora delar av Centralasien. Den tibetanska buddhismen är även den buddhistiska tradition som funnit störst utbredning i västvärlden. Tibetansk buddhism uppvisar tecken på blandning mellan framförallt mahayana (en av de tre största inriktningarna av buddhism, "den stora vagnen") och vajrayana. Den har även influerats av theravadabuddhism, den förbuddhistiska tibetanska religionen bön och hinduism, men inte i samma utsträckning.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den tibetanska buddhismen är geografiskt spridd över ett stort område: Tibet, hela dess högplatå och kringliggande områden såsom Nepal, Bhutan, Sikkim och Ladakh. Tibetansk buddhism praktiseras även i delar av Kina och Mongoliet samt i Burjatien, Kalmuckien och delar av Tuva i Ryssland.

I och med Kinas ockupation av Tibet 1950 bröts klostrens världsliga makt. 1959 tvingades den fjortonde Dalai Lama gå i landsflykt och ett par år senare fängslades även den tionde Panchen Lama.

Historisk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Både mongoler och tibetaner hade från början rent schamanistiska religioner med naturandar och gudar – en del traditioner lever vidare än idag, samt den muslimska minoritet som har befunnit sig i Tibet i mer än 700 år.

Buddhismen spreds till Tibet från Indien i flera omgångar från 800-talet fram till 1200-talet och det finns flera olika berättelser om vem som först införde buddhismen i Tibet. Enligt en tradition fann buddhismen sin väg till Tibet när kung Songtsän Gampo (död cirka 650) genom krig förenade Tibet och tog två prinsessor till gemåler, dessa var prinsessan Bhrikuti Devi från nuvarande Nepal och prinsessan Wen Cheng från Tangdynastins Kina. Båda två var buddhister och introducerade enligt traditionen Songtsän Gampo till Buddhas lära. Songtsän Gampo byggde de första buddhistiska templen i Tibet sådana som Jokhang i Lhasa och Chanzhung i Nedong, han påbörjade också översättningarna av buddhistiska texter till tibetanska från sanskrit. Buddhismen blandades med den tidigare bön-religionen och lamaismen växte fram, fast dock inte helt konfliktfritt.

Under kung Thrisong Detsen (742–797), som började sin regering cirka 755 blev buddhismen den officiella religionen för det tibetanska folket, kungen bjöd in berömda buddhistiska lärare från Indien som Shantarakshita och Padmasambhava. Padmasambhava som av tibetanerna kallas Guru Rinpoche (Guru=Lärare, Rinpoche=värdefull juvel) bjöds in av kung Trisong Detsen år 747. Genom Padmasambhavas närvaro slutfördes bygget av klostret Samye (uppfört 779) i nuvarande Lhoka-prefekturen. Padmasabhava grundade den första skolan, Nyingma. Den skolan grundar sig på en gammal översättning av heliga skrifter skrivna av heliga män efter Buddhas död. Översättningen är gjord från kinesiska översättningar av originalet eftersom man vid tidpunkten för denna skolans grundande inte hade återfunnit originalen utan förlitade sig på de kinesiska avskrifterna.

De andra skolorna, Kagyü, Sakya och Gelug, baseras på en senare översättning av originalskrifterna (sarma). Den mest iögonfallande skillnaden mellan geluk (gelug) och de andra är att munkarna bär gula huvudbonader, då de andra bär röda. Olika kinesiska dynastier har stött olika av dessa skolor. Yuandynastin stödde främst Sakya-skolan, medan Mingdynastin patroniserade Kagyu-skolan och Qing stödde Gelug. Ibland räknar man in bön, en inhemsk religion som fanns innan buddhismen kom till Tibet, som en av skolorna. De benämns svartmössor och är enligt vissa uppgifter mycket assimilerade med buddhismen.

Under Djinghis khans härjningar på 1200-talet började vänskapliga kontakter bildas mellan de olika folken. Mongolerna visade så stort intresse för Buddha Dharma från Tibet att Sonam Gyatso – den tredje inkarnerade ledaren för Gelugpa-sekten blev inkallad till ett religiöst möte med Altan Khan. Där fick Sonam namnet Dalai Lama ("Ocean av visdom"). Denna titel gav Sonam sedan postumt till sina två tidigare reinkarnationer, och räknas sålunda som den tredje Dalai Lama.

Den tibetanska buddhismens särdrag[redigera | redigera wikitext]

Den tibetanska buddhismen har även en tro på att buddhor kan manifestiera sig i mänsklig form, såsom i padmasambhava. Den tibetanska buddhismen innehåller även en tro på olika boddhisattvor och så kallade beskyddare av dharma. Boddhisattvor är upplysta människor som stannar i samsara för att hjälpa andra. Dharma-beskyddare är ett slags husgudar som skyddar olika byar, vilket går att jämföra med de olika avatarerna i hinduism, men enligt vissa källor även till bön. De finns till för att upprätthålla den naturliga balansen - dharma.

Ett utmärkande drag för den tibetanska buddhismen är att läran att vissa högt uppsatta lamor, tülku, kan välja vem de kommer att reinkarneras som. Efter det att en tülku avlidit inleds ett sökande efter en gosse som, kan kännas igenom på vissa speciella kriterier och måste återigen undervisas i buddhistisk filosofi. Enligt tibetansk tradition var den första tülkun Düsum Khyenpa (1110-1193), den förste Karmapan i Karma-Kagyü-skolan, som vid sin död förklarade att han skulle reinkarneras som sin egen efterträdare.[1]

Ett annat särdrag för den tibetanska buddhismen är bruket att söka gömda heliga läror, så kallade terma, vilket utvecklades av Nyingma-skolan som ett sätt att konkurrera med de texter som de nya skolorna fört över från Indien under 1000-talet. De som letar efter dessa kallas tertron. De kan antingen bli återfunna i faktisk fysisk form som skrifter, vilka då ofta är skrivna på ett mystiskt språk. Dessa texter måste läsas och tolkas om och om igen av tertronen eftersom betydelsen förändras. Han måste läsa texterna tills meningen har stabiliserats. De kan också bli funna i form av en uppenbarelse under meditation eller vid kontakt av ett visst objekt. Under denna uppenbarelse länkas tertronen direkt till läran och håller alla ord i sitt medvetande. Den mest kända terman är Bardo Thodol, ibland slarvigt kallad den tibetanska dödsboken, som beskriver medvetandets upplevelser i tomrummet mellan döden och återfödelsen. Den läses över döende eller nyligen avlidna människor, ungefär som sista smörjelsen inom katolicismen. Bardo Tohol betyder "friheten att höra om bardo", medvetandets tillstånd mellan två liv.

Klosterskolningen är en viktig del av tibetansk buddhism och i vissa skolor, i synnerhet Gelug, praktiseras klosterväsende i masskala. Till skillnad från andra buddhistiska sekter accepterar man unga gossar i klosterväsendet och i vissa perioder har varje tibetansk familj förväntats överlämna en pojke till ett kloster. Vid tidpunkten för kinesernas intåg i Tibet (1950) räknar man med att cirka 25 procent av Tibets befolkning levde i kloster. Innan kulturrevolutionen tror man att det fanns mellan 2000 till 3000 kloster i Tibet. Det nuvarande styret påverkar den utbildning som ges i klosterskolorna i Tibet, som därför skiljer sig från den som ges i exilskolorna i till exempel Indien.

De som inte är munkar eller på annat sätt aktivt en del av religionsutövningen kan istället göra offer till olika boddhisattvor, skänka mat till munkar, tända smörlampor i templen, göra pilgrimsfärder eller sjunga böner. En annan viktigt del är chamdanserna, en viktig religiös dans som vanliga människor antingen kan delta i eller se på. Dessa danser är också en sorts skådespel där viktiga moraliska historier lärs ut. Dessa danser är förbjudna i Tibet, men anordnas bland annat i Bhutan.

Tibetansk buddhism i dagens Kina[redigera | redigera wikitext]

Mycket av den tibetanska buddhismen förtrycks idag; till exempel tillåter inte Kina att man utför de rituella chamdanserna. Även den traditionella tibetanska buddhistiska begravningsmetoden, som innebär att man ger kroppen till gamar, är inte heller tillåten.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Brauen, 28-29.
  • Brauen Martin, red (2005) (på eng). The Dalai Lamas A visual history (1st English ed.). Zürich: Ethnographic Museum of the University of Zürich. Libris 11792099. ISBN 1-932476-22-9 (hardcover : alk. paper) 
  • Diemberger Hildegard, Wangdu Pasang, red (2000) (på eng). dBa' bzhed: the Royal Narrative concerning the bringing of the Buddha's Doctrine to Tibet. Denkschriften / Österreichische Akademie der Wissenschaften. Philosophisch-historische Klasse, 99-0103056-0 ; 291Beiträge zur Kultur- und Geistesgeschichte Asiens, 99-0857672-0 ; 37. Wien: Vlg der Österr. Akad. der Wiss. Libris 5886407. ISBN 3-7001-2956-4 
  • Ewald Stefan, Denzler Georg, red (1996). Religionslexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256559. ISBN 91-37-10913-8 (inb.) 
  • Powers, John (2007) (på eng). Introduction to Tibetan Buddhism ([2.], rev. ed.). Ithaca, N.Y.: Snow Lion. Libris 10896185. ISBN 978-1-55939-282-2 (hft.) 
  • Van Schaik, Sam. (2011) (på eng). Tibet: a history. New Haven: Yale University Press. Libris 12222743. ISBN 978-0-300-15404-7 (cl : alk. paper)