Mahayana

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Portal:Buddhism

Buddhismen

Buddha
Nirvana
Kanoniska skrifter
Theravada
Mahayana
Tibetansk buddhism
Buddhistiska riktningar
Karma
De fyra sanningarna
Åttafaldiga vägen
Zen
Bodhisattvor
Tempel
Personligheter
Portal:Buddhism

Mahayana, sanskr. (pali mahâyâna), "stora farkosten", en riktning som även benämns nordlig buddhism och som grundar sig på en till stor del förlorad sanskritversion av Tipitaka, och sedan på dennas (ännu existerande) översättningar till kinesiska (i Kina, Korea, Japan och Vietnam) och tibetanska (i Tibet, Nepal, Indien, Mongoliet och Sibirien).

Vad som började som flera åtskilda subkulturer inom indiska nikaya-kloster, kom för en tid att uppfattas som en buddhistisk riktning i Kina, men uppfattas idag snarare som en av tre olika buddhistiska litteraturgenrer.

Utmärkande för Mahayana är studiet av Prajnaparamita-litteraturen, som föreligger i tre textversioner av varierande längd: en ursprunglig, en förlängd och en förkortad. Dessa har vidare bevarats i flera olika översättningar. Till Prajnaparamitalitteraturen hör bl. a. Hjärtsutran och Diamantsutran.

Från och med ca 100 f.Kr. finner man spår av Mahayanabuddhismens utökade världsbild av kosmiska buddhor i nuvarande Pakistan, och under perioden 100 f.Kr.-100 e.Kr. växte prajnaparamitalitteraturen fram. Tillkomstmiljöerna för mahayanarörelsen var troligtvis Dharmaguptakakloster måna om lekmannadevotion och grupper av Mahasanghikamunkar med eremitideal, men under många århundraden levde nikaya-munkar och mahayana-munkar tillsammans i samma kloster, och Mahayana-rörelsen författade aldrig någon egen klosterregel, utan övertog Dharmaguptaka-regeln och Mulasarvastivada-regeln. I Kina, Japan (med undantag för den Lotus-exklusiva Nichiren) och Tibet betraktas Mahayana snarast som en litteraturgenre som kan studeras tillsammans med (med Theravada gemensamma) agama-sutror – två studieplaner som inte är varandra uteslutande.

Mahayanabuddhismen skulle inte förbli osplittrad för särskilt lång tid: Filosofen Nagarjuna gav strax före 200 e.Kr. upphov till en ny gren, Madhyamikabuddhismen, och på 300-talet gav Sandhinirmocana Sutra upphov till Yogacarabuddhismen. Båda riktningarna har emellertid utövat inflytande på både Zen och tibetansk buddhism som har försökt nå kompromisser mellan de båda filosofierna. Ännu en studieinriktad intellektuell riktning är Kegonbuddhismen (och dess kinesiska föregångare Hua yen-buddhismen på 600-talet) som ägnar den kosmologiska Blomsterkranssutran (författad ungefär vid vår tideräknings början) särskild uppmärksamhet.

Andra dotterriktningar utmärker sig för särskilda fromhetsbruk, exempelvis Rena Landets recitation av Buddha Amitabas namn, Zenbuddhismens meditationsmetoder, Tendaibuddhismens recitation av Lotussutran och Shingonbuddhismens tantriska bruk.

Dagens buddhism i Kina är en hybrid. Klostren förenar Chan-buddhismens (den kinesiska föregångaren till Zen) läroinriktning med Rena Landets skolas andaktsövningar, medan klosterregeln är hämtad från Dharmaguptaka. Alla Kinas åtta buddhismriktningar är, i varierande utsträckning, föremål för studier i fastlandskinesiska, taiwanesiska och västerländska Chan-kloster.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Akira, Hirakawa (1993). A History of Indian Buddhism. Delhi: Motilal Banarsidass
  • Buswell, Robert E. ed. (2003). Encyclopedia of Buddhism, New York: Macmillan Reference Lib.
  • Kalupahana, David J. (1994), A history of Buddhist philosophy, Delhi: Motilal Banarsidass Publishers Private Limited
  • Padma, Sree. Barber, Anthony W. (2008). Buddhism in the Krishna River Valley of Andhra. SUNY Press
  • Williams, Paul (1989). "Mahāyāna Buddhism: the doctrinal foundations". Routledge

Se även[redigera | redigera wikitext]