Tid för hämnd

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel behandlar filmen. Se även Tid för hämnd (bok).
Tid för hämnd
(Licence to Kill)
Genre Action
Thriller
Äventyr
Regissör John Glen
Producent Albert R. Broccoli
Michael G. Wilson
Manus Michael G. Wilson
Richard Maibaum
Baserad på James Bond av
Ian Fleming
Skådespelare Timothy Dalton
Carey Lowell
Robert Davi
Talisa Soto
Anthony Zerbe
Originalmusik Michael Kamen
Fotograf Alec Mills
Klippning John Grover
Produktionsbolag EON Productions
Distribution United Artists
Premiär
13 juni 1989 (1989-06-13) (London)

7 juli 1989 (1989-07-07) (Sverige)



Speltid 133 minuter
Land  Storbritannien
Språk Engelska
Budget $32 miljoner
Intäkter $156,200,000
Föregångare Iskallt uppdrag
Uppföljare GoldenEye
IMDb SFDb

Tid för hämnd (engelska: Licence to Kill) från 1989 är den 16:e filmen om den hemlige MI6-agenten James Bond producerad av EON Productions. Filmen är den andra och sista med Timothy Dalton i huvudrollen och den femte Bondfilmen som regisserades av John Glen.

Titeln[redigera | redigera wikitext]

Originaltiteln, Licence to Kill, är den första Bondfilmstiteln som inte är tagen från någon av Flemings böcker. Den svenska titeln syftar på Bonds mål i filmen.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Felix Leiter (David Hedison), James Bonds vän och agentkollega, skall gifta sig i Key West, Florida. Bond är hans marskalk. På vägen till kyrkan får Felix, som numera är DEA-agent, reda på att knarkkungen Franz Sanchez (Robert Davi) är på fri fot, och beger sig (med Bond som observatör) ut på jakt i en kustbevakningshelikopter. Tillfångatagandet lyckas, och bröllopet sätter igång på allvar. Men det visar sig att Sanchez lyckas muta sig fri, och under fängelsetransporten sker en planerad kupp som ger Sanchez friheten tillbaka. Som hämnd för att ha blivit tillfångatagen låter Sanchez döda Felix nyblivna hustru och kasta Felix till en vithaj varefter han mister ena benet.

Bond har under tiden begett sig från bröllopsfesten och är på väg hem, då han blir informerad om att Sanchez rymt. Bond skyndar sig tillbaka till Felix' hus, och upptäcker en medvetslös Felix med en lapp som lyder "He disagreed with something that ate him". Bond bestämmer sig för att hämnas, och tar upp jakten på den förrymde Sanchez. När Bond vägrar att lyda order från M (Robert Brown) att sluta upp med sin privata vendetta, blir han av med sin rätt att döda. Trots det fortsätter Bond sin vendetta på egen hand, och möter CIA-agenten Pam Bouvier (Carey Lowell), Sanchez' flickvän Lupe Lamora (Talisa Soto) och även Q, (Desmond Llewelyn) som blivit övertalad av Moneypenny (Caroline Bliss) att hjälpa Bond.

Pam Bouiver är även hon villig att hjälpa Bond, och räddar honom från att dö i en fabrikslokal. Efter en hetsig och brutal hämndaktion, lyckas Bond till slut att få ut sin hämnd.

Rollista (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  Timothy Dalton   –  James Bond
  Carey Lowell   –  Pam Bouvier
  Robert Davi   –  Franz Sanchez
  Desmond Llewelyn   –  Q
  Robert Brown   –  M
  David Hedison   –  Felix Leiter
  Talisa Soto   –  Lupe Lamora
  Everett McGill   –  Ed Killifer
  Anthony Zerbe   –  Milton Krest
  Benicio del Toro   –  Dario
  Frank McRae   –  Sharkey
  Priscilla Barnes   –  Della Churchill
  Caroline Bliss   –  Miss Moneypenny

David Hedison som spelar Felix Leiter spelade även Felix Leiter i Bondfilmen Leva och låta dö.

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Förproduktion[redigera | redigera wikitext]

Den här Bondfilmen var den första som inte hade en titel från en av Ian Flemings romaner eller noveller. Det finns dock fortfarande ett par noveller kvar som aldrig gett namn åt en Bond-film: The Hildebrand Rarity och Risico ur novellsamlingen Ur dödlig synvinkel samt The Property of a Lady ur novellsamlingen Octopussy. Manuset påbörjades av Michael G. Wilson och Richard Maibaum, men Maibaum tvingades avbryta arbetet på grund av en strejk av Writers Guild of America så Wilson fick färdigställa manuset själv.

Scenen där Felix Leiter blir kastad till hajarna kommer egentligen från romanen Leva och låta dö, men när den filmen skulle spelas in ansåg man att scenen var alltför stötande för att ta med. Istället kom den då med i Tid för Hämnd.

Filminspelningen[redigera | redigera wikitext]

Inspelningen gjordes på flera platser, främst Florida och Mexico.

Till skillnad från de flesta andra Bondfilmer spelades den här filmen inte in på Pinewood studios utanför London, England.

Efterproduktion[redigera | redigera wikitext]

Filmen klipptes av John Grover och förtexterna till filmen filmades av Maurice Binder. Det var deras sista Bond-film och även den sista Bond-filmen för manusförfattaren Richard Maibaum, fotografen Alec Mills, regissören John Glen och skådespelarna Robert Brown (M), Caroline Bliss (Moneypenny) samt Timothy Daltons, och det skulle dröja sex år innan en ny Bondfilm skulle produceras. Anledningen var en utdragen tvist angående TV-rättigheterna att visa dittills samtliga Bondfilmer. 1994 meddelade Timothy Dalton att han inte skulle göra fler Bondfilmer. Kontraktet hade gått ut, och Dalton såg inte längre någon anledning att vilja förnya det.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Sånger[redigera | redigera wikitext]

Titelmelodin skrevs av Narada Michael Walden, Jeffrey Cohen och Walter Afanasieff, baserat på några toner ur titelmelodin till Goldfinger, vilket gjorde att man blev tvungen att betala royalty till dess kompositörer. Dessutom förekom tre andra sånger under filmen.

Soundtrack[redigera | redigera wikitext]

Övriga soundtracket skrevs av Michael Kamen.

  1. "Licence to Kill" – Gladys Knight
  2. "Wedding Party" – Ivory
  3. "Dirty Love" – Tim Feehan
  4. "Pam"
  5. "If You Asked Me To" – Patti LaBelle
  6. "James & Felix on Their Way to Church"
  7. "His Funny Valentine"
  8. "Sanchez Is in the Bahamas/Shark Fishing"
  9. "Ninja"
  10. "Licence Revoked"

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Huvudskurken, Franz Sanchez var en ovanlig bondskurk såtillvida att han inte var en megaterrorist som eftersträvade världsherravälde. Även om han var den största, rikaste och mest fruktade narkotikahandlaren i Latinamerika var han ändå "bara" en knarkkung utan egna politiska ambitioner. En del menade därför att han var en för "simpel" Bondskurk som 00-sektionen på MI-6 egentligen inte skulle bry sig om.

I extramaterialet på DVD säger emellertid producenterna att beslutet att huvudskurken inte skulle vara en megaterrorist som till exempel Ernst Stavro Blofeld eller Hugo Drax var noga genomtänkt. Man ville göra en mer verklighetsförankrad Bondfilm och vid den här tiden var de Sydamerikanska drogkartellerna mycket omskrivna. Inte minst den mäktiga Meddellinkartellen och dess ledare Pablo Escobar. I extramaterialet påpekar man också att Escobar var förflagan till Sanchez. Även om Sanchez själv inte eftersträvade världsherravälde var han ändå som andra Bondskurkar helt samvetslös och ett exempel på hans brutalitet redovisas nedan när han mördar medarbetaren Milton Krest.

Filmen var enligt många kritiker en alltför amerikaniserad Bondfilm. En del Bondfans var också kritiska till att Bond agerade utan att ha fått något uppdrag från sin chef M. Intrigen handlar framförallt om att Bond av personliga skäl vill hämnas på Sanchez.

Många menade också att Tid för hämnd var en ovanligt brutal Bondfilm. Filmen kritiserades av vissa för att inneha den kanske brutalaste scenen som någonsin visats i en Bondfilm när Sanchez dödar sin hantlangare Milton Krest genom att slänga in honom i en tryckkammare varpå Krests huvud till slut exploderar. Och Bond själv agerar synnerligen brutalt när han slänger ner DEA-agenten Ed Kilifer i samma hajbassäng som Felix Leiter hamnade i. Det var Kilifer som lät sig mutas av Sanchez och förrådde Felix Leiter. Scenen är troligen ett av de brutalaste morden som agent 007 utfört på film och Bonds helt känslokalla uppträdande påminner en del om när han mördar skurken Leopold Locque i filmen Ur dödlig synvinkel genom att sparka en bil utför ett stort stup.

Serieversion[redigera | redigera wikitext]

Tid för hämnd blev adapterad 1989 till tecknad serie av Mike Grell och Richard Ashford och ritad av Grell.

Källor[redigera | redigera wikitext]


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]