James Bond-böckerna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

James Bond-böckerna är samlingsnamnet på den serie böcker om den hemlige agenten James Bond, även känd som agent 007, som startades av den brittiske journalisten Ian Fleming 1953 med Casino Royale, och som snabbt blev en succé världen över.

Efter Flemings död 1964 har flera andra författare tagit över, i tur och ordning Kingsley Amis, John Gardner, Raymond Benson, Charlie Higson, Sebastian Faulks och Jeffery Deaver. Till dags dato har det givits ut ett fyrtiotal romaner och novellsamlingar. Precis som med James Bond-filmerna finns det flera försök att ge ut inofficiella romaner och noveller, och det finns även ett par romaner som bygger på olika Bond-filmer, både av officiella och andra författare.

Rättigheterna till böckerna ägs av Glidrose Productions, men fram till mitten av 1980-talet gavs böckerna ut i förstautgåva av Jonathan Cape. På svenska gavs böckerna ut av Bonniers förlag, även om den sista boken som gavs ut på svenska var Iskallt för 007 i början av 1980-talet. 2006 kommer dock den första av Charlie Higsons böcker om den unge Bond i en svensk version.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Sammanlagt skrev Fleming 14 böcker om James Bond, alla under sina semestrar i sitt hus Goldeneye på Jamaica. Flemings böcker fick sitt stora genombrott 1961 när president John F. Kennedy hade med en av böckerna (Kamrat Mördare) på sin tio-i-topp-lista. Böckerna ges fortfarande ut i nya upplagor.

Efter Flemings död har sammanlagt fyra andra författare fått det officiella jobbet att skriva ytterligare böcker. Först funderade förlaget på att låta olika författare skriva varsin bok om James Bond under samma pseudonym. Det blev bara en, av Kingsley Amis, vars namn blev Överste Sun. Boken har inte filmatiserats. Stilmässigt är detta den bok som ligger närmast Flemings böcker av de efterföljande författarnas verk, med en exotisk miljö och ett sadistiskt äventyr.

Därefter John Gardner som skrev femton böcker mellan 1981 och 1996. Gardner etablerade tidigt att hans Bond inte var densamma som Flemings Bond. Språket var inte lika detaljorienterat, platserna inte lika exotiska, och böckerna var avgjort färgade av filmerna med tekniska prylar och bilar, snarare än kamp man mot man. Ingen av hans böcker kommer någonsin att filmatiseras - det står i kontraktet.

Sedan hoppade Raymond Benson ombord och skrev 6 romaner. Benson är en amerikansk Bond-fantast, och hans böcker bröt än en gång med den litterära Bond-traditionen genom att frångå Gardners kontinuitet, och uppdatera Bond till 1990-talet. Bensons böcker kommer heller aldrig att filmatiseras. Däremot har Benson gjort romaner av de tre senaste filmerna.

Senast har Ian Fleming Publications skrivit kontrakt med Charlie Higson, och bokuniversumet har gjort en helomvändning. Higson ska skriva fem böcker om den unga James Bond. Den första boken i serien vid namn SilverFin kom ut runt om i världen i maj 2005. Den kom i svensk översättning från Tidens förlag under våren 2006.

Stil och inspirationskällor[redigera | redigera wikitext]

Flemings böcker[redigera | redigera wikitext]

Böckerna (och filmerna) om James Bond har gått ifrån relativt realistiska spiondramer till science fiction. Flemings böcker är till stor del mörka, och saknar nästan helt fantastiska element och prylar. De har snarare etablerat formeln med unika skurkar, otroliga (men som Fleming uttryckte det "inte omöjliga") intriger, och fylliga kvinnor som ofta faller direkt för Bond - och som han faller lika fort för. Fleming har själv formulerat att hans böcker är till för varmblodiga heterosexuella, men det krävs ett lite sadistiskt sinnelag för att läsa om det stora antalet gånger som Bond blir torterad eller några i hans närhet blir plågade och dödade.

Fleming hade själv varit i den brittiska hemliga tjänsten under andra världskriget, och hämtade en del historier, personer och fakta därifrån. Men, som hängiven journalist, gjorde han mycket research.

Stilen i de första böckerna lånade Fleming dels från den populära W. Somerset Maugham-romanen om den hemlige agenten Ashenden, dels från Bulldog Drummond-romanerna av pseudonymen Sapper. Men han gillade också romanerna om Fu Manchu, och det är inte svårt att se förebilden till Dr Julius No i Döden på Jamaica.

Språkligt sett har Fleming föga förvånande drag av tidningsspråk, men han har också något som Bond-forskaren Kingsley Amis redan 1965 kallade Fleming-effekten eller Shertel-Sachsenberg-systemet: genom att ge många påhittade detaljer om en i övrigt orealistisk intrig blir den mer intressant och dessutom mer verklig. Fleming anklagades ibland för att hänfalla åt att göra resereportage över de platser som Bond besökte, och att det gjorde Bond för passiv.

Men några av de element som Flemings böcker kritiserats mest för är den kraftiga antikommunistiska tonen - i böckerna är det snarare ryssarna än S.P.E.C.T.R.E. som är skurkar, rasismen - se till exempel Leva och låta dö för en rättfram beskrivning av en brittisk 1950-talssyn på svarta människor (varje svart person i boken är antingen obildad, elak, eller både och), och inte minst homofobin - där fler än en skurk antyds vara homosexuell, och där ges ganska stereotypiska drag, som att homosexuella män inte skulle kunna vissla.[1]

Övriga författare[redigera | redigera wikitext]

Kingsley Amis eget försök att skriva en Bondbok, Överste Sun (1968), är mycket Flemingskt, och innehåller till och med ett resereportage över Grekland. Däremot märks det tydligt att framgången med Bondskurkarna bygger mycket på Flemings sätt att skriva, eftersom Överste Sun inte blir den motståndare som läsarna hade hoppats på.

John Gardners böcker utvecklades också efter författarens personlighet, men kanske främst efter Gardners inställning att figuren Bond inte var hans egen, och att han därmed tog lite avstånd från den omoderna kvinnoskildringen, Bonds vivör-personlighet, etc. Tillsammans med Gardners tilltagande tillit till mer realistiska intriger än till exempel Goldfingers plan att råna Fort Knox, blir hans böcker mindre känslosamma och mer formelbaserade.

Trots att Gardner skrev fler böcker än Fleming har Gardners böcker rönt förvånansvärt lite litteraturkritisk granskning. De sammankopplas snarare med Frederick Forsyth och Tom Clancys technothriller-romaner än med Flemings nostalgiska äventyr.

De senare författarna, Raymond Benson och Charlie Higson har knappt studerats alls, bortsett från vanliga litteratursidor, där de fått mycket blandad kritik.

Sebastian Faulks fick i uppdrag att skriven en Bondbok i Ian Flemings stil lagom till 100-årsjubliléet av Flemings födelse. Det blev I djävulens tjänst.

Bond och Fleming[redigera | redigera wikitext]

Flemings James Bond[redigera | redigera wikitext]

Se även James Bond (figur)

Undantaget Charlie Higsons serie böcker om den unge James Bond, som började ges ut under 2005, är Bond en figur som inte åldras, ungefär som Tintin eller Miss Marple. Han är strax över 35 år gammal, i både böcker och filmer. Många Fleming-kännare menar att Fleming aldrig hade tänkt att skriva så många böcker, och att han därför så småningom blev tvungen att ändra på Bonds tidiga liv och ändra datum så att Bond skulle vara i en passande ålder. Med hjälp av olika ledtrådar i böckerna har Bonds ålder etablerats till 37 i Attentat till exempel medan Man lever bara två gånger antyder att han föddes 1924. Detta sätt att successivt skjuta fram Bonds födelse fortsätter i Amis, Gardners och Bensons böcker.

De svenska översättningarna[redigera | redigera wikitext]

Böckerna och filmerna[redigera | redigera wikitext]

Alla Flemings romaner har inte blivit filmatiserade, däremot har varje bok en film som delar dess titel. Filmen Älskade Spion har till exempel ingen som helst koppling till boken, och följaktligen har inte heller bolaget bakom filmen någonsin hävdat att filmen skulle bygga på boken; de lånade helt enkelt en färgstark titel. Och även de som påstås bygga på en bok har ofta ytterst få kopplingar till den, annat än t ex namn på figurer.

Det första tydliga tecknet på att en Bondförfattare påverkats av en Bondfilm är Ian Fleming i I hennes majestäts hemliga tjänst, där han nämner Ursula Andress som var Bondbrud i den första Bondfilmen Agent 007 med rätt att döda. Och att han blev imponerad av Sean Connery, som var bördig från Skottland, att han lät James Bonds rötter förläggas till Skottland och få delar av sin utbildning på Fettes College, en internatskola i Edinburgh.

Bond i tabellform[redigera | redigera wikitext]

Följande är en översikt över James Bond-böckerna, efter en modell som utarbetades av Kingsley Amis.

James Bond-böckerna
Titel År Författare Skurk Bondbrud
Casino Royale (Casino Royale) 1953 Ian Fleming Le Chiffre Vesper Lynd
Leva och låta dö (Live And Let Die) 1954 Ian Fleming Mr Big Solitaire
Attentat (Moonraker) 1955 Ian Fleming Sir Hugo Drax Gala Brand
Döden spelar falskt (Diamonds Are Forever) 1956 Ian Fleming Seraffimo Spang, Rufus Spang Tiffany Case
Kamrat Mördare (From Russia, With Love) 1957 Ian Fleming Rosa Klebb, Donovan Grant Tatiana Romanova
Döden på Jamaica (Dr. No) 1958 Ian Fleming Dr Julius No Honeychile Rider
Goldfinger (Goldfinger) 1959 Ian Fleming Auric Goldfinger Pussy Galore
Den försvunna ordonnansen 1960 Ian Fleming ej namngiven organisation Mary Ann Russell
M:s privata hämnd 1960 Ian Fleming von Hammerstein Judy Havelock
Den riskiga affären 1960 Ian Fleming Kristatos Lisl Baum
Hildebrandrariteten 1960 Ian Fleming Milton Krest Fidele Barbey
Åskbollen (Thunderball) 1961 Ian Fleming Ernst Stavro Blofeld, Emilio Largo Domino Vitale
Älskade spion (The Spy Who Loved Me) 1962 Ian Fleming Sluggsy Marant, Sol Horowitz Vivienne Michel
I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty's Secret Service) 1963 Ian Fleming Ernst Stavro Blofeld Tracy di Vicenzo
Man lever bara två gånger (You Only Live Twice) 1964 Ian Fleming Ernst Stavro Blofeld Kissy Suzuki
Mannen med den gyllene pistolen (The Man With the Golden Gun) 1965 Ian Fleming Francisco Scaramanga Mary Goodnight
Octopussy (Octopussy and the Living Daylights) 1966 Ian Fleming Dexter Smythe ingen
Spionen från öst 1966 Ian Fleming Trigger Trigger
Property of a lady 1966 Ian Fleming Piotr Malinowski ingen
Överste Sun (Colonel Sun) 1968 Robert Markham Sun Liang-tan Ariadne Alexandrou
Med rätt att döda (Licence Renewed) 1981 John Gardner Anton Murik Lavender Peacock
Specialuppdrag för 007 (For Special Services) 1982 John Gardner Nena Blofeld Cedar Leiter
Iskallt för 007 (Icebreaker) 1983 John Gardner Konrad von Glöda Paula Vacker
Role of honour (Role Of Honour) 1984 John Gardner Jay Autem Holy Percephone Proud
Nobody lives for ever (Nobody lives forever) 1986 John Gardner Tamil Rahani Sukie Tempesta
No deals, Mr Bond (No Deals, Mr Bond) 1987 John Gardner Kolya Chernov Ebbie Heritage
Scorpius (Scorpius) 1988 John Gardner Vladimir Scorpius Harriet Horner
Win, lose or die (Win, Lose, Or Die) 1989 John Gardner Bassam Baradj Beatrice Maria da Ricci
Tid för hämnd (Licence to Kill) 1989 John Gardner Franz Sanchez Pam Bouvier
Brokenclaw (Brokenclaw) 1990 John Gardner Brokenclaw Lee Chi-Chi
The man from Barbarossa (The Man From Barbarossa) 1991 John Gardner Yevgeny Yuskovich Stephanie Adoré
Death is forever (Death is Forever) 1992 John Gardner Wolfang Weisen Elizabeth Zara St John
Never send flowers (Never Send Flowers) 1993 John Gardner David Dragonpol Flicka von Grüsse
Seafire (Seafire) 1994 John Gardner Sir Maxwell Tarn Flicka von Grüsse
Cold (Cold) 1996 John Gardner  ?  ?
Zero minus ten (Zero Minus Ten) 1997 Raymond Benson  ?  ?
The facts of death 1998 Raymond Benson  ?  ?
High time to kill 1999 Raymond Benson  ?  ?
Doubleshot 2000 Raymond Benson  ?  ?
Never dream of dying 2001 Raymond Benson  ?  ?
The man with the red tattoo 2002 Raymond Benson  ?  ?
Silverfin 2005 Charlie Higson  ?  ?
Blood Fever 2006 Charlie Higson  ?  ?
I djävulens tjänst (Devil May Care) 2008 Sebastian Faulks Dr. Julius Gorner  ?

Trivia[redigera | redigera wikitext]

Agatha Christie-novellen Rajahns smaragd (som finns med i novellsamlingen The Listerdale Mystery från 1934) inleds på följande sätt: "With a serious effort James Bond bent his attention once more on the little yellow book in his hand. On its outside the book bore the simple but pleasing legend, 'Do you want your salary increased by L300 per annum?'". Denna berättelses James Bond har dock inget annat gemensamt med Flemings figur än namnet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mannen med den gyllene pistolen, kapitel 3, 1965