Turmaliner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Turmalin
Turmalin
Kategori Mineral
Grupp Silikater
Kemi Komplex aluminiumborsilikat Na(Mg, Fe, Mn, Li, Al)3Al(Si6(Si6O18)(BO3)3(OH, F)4
Färg Färglös, blå, brun, grön, gul, rosa, röd, violett, svart, flerfärgad
Streckfärg Vit
Kristallsystem Hexagonala
Brott ojämnt
Hårdhet 7 — 7,5 (Mohs hårdhetsskala)
Ljusbrytning 1,616 — 1,652
Dubbelbrytning −0,014 — −0,044
Spaltning ingen
Densitet 3 020 — 3 260 kg/m3
Dispersion 0,017

Turmaliner är en grupp närbesläktade mineral med komplexa kemiska formler(aluminium-borosilikater) som bildar hexagonala kristaller. Färgvarianterna är typiska för fyndorten.

Större fyndigheter av turmalin finns i Sri Lanka, Brasilien, Madagaskar, Afghanistan och Moçambique (röda och tvåfärgade stenar).

Mindre fyndigheter i Angola, Australien, Burma, Indien, Rhodesia, Namibia, Tanzania, Thailand, f d Sovjetunionen, USA.

Sällsynt i Schweiz Ticino och på Elba (i mineralet elbait).

Turmaliner hittas ofta i pegmatiter tillsammans med lepidolit och spodumen, och ibland också i avlagringar.

Turmalin är också den ädelsten som kan uppvisa flest färger, den kan efterlikna praktiskt taget alla ädelstenar i färg, från färglöst till helt svart och alla färger däremellan. Flerfärgade förekommer också. Namnet kommer från singalesiskans tura mali, som betyder "mångfärgad sten". Sällsynt finns färgändrande stenar, som skiftar färg mellan dagsljus och konstljus (metameri) och stenar med s.k. kattögoneffekt.

En annan utmärkande egenskap för turmaliner är att den är pyroelektrisk, d.v.s. får elektrisk laddning vid upphettning.[1] I Nederländerna utnyttjades denna egenskap för att dra ut askan ur sjöskumpipor. P g a detta kallades turmalin "aschentrekker" (askdragare, askblåsare).

Färgrikedomen beror på att även minimala ändringar i den kemiska sammansättningen av kristallstrukturen ger upphov till mycket stora färgändringar, en typisk egenskap för just turmalin. Den har en ibland mycket tydlig dikroism, d.v.s. uppvisar två olika färger beroende på från vilken riktning den betraktas. Detta ger en vacker effekt när man sakta vrider på stenen.

I en mångfärgad kristall, såsom i illustrationen ligger färgerna i skivor med varierande störämnen. Om dessa sågas tvärsöver fås smyckematerial för särskilt intressanta färgvariationer.

En del av de historiskt mest kända "rubinerna" har i efterhand visat sig egentligen vara rubelliter, d.v.s. rubinliknande turmaliner. Ett exempel på en sådan "rubin", som alltså egentligen är en turmalin, är stenen i ett smycke som Gustav III skänkte till den ryska kejsarinnan Katarina den stora. Den är 4 cm lång och väger 255 carat (51 gram). Smycket finns nu i Kremlmuseet i Moskva.

Värdet varierar enormt, från helt överkomliga priser till mycket höga caratpriser för de bästa stenarna från Paraíbaområdet i Brasilien (diamanter är en riktigt vanlig ädelsten i jämförelse med dessa). Syntetiska turmaliner förekommer inte på marknaden; det har visat sig vara för svårt att syntetisera dessa.

Ofta är turmaliner som smyckesten helt obehandlade, ibland upphettade, och i sällsynta fall har de oljats eller bestrålats. Turmalin är en robust sten som tål slitage bra och därför är utmärkt som smyckesten. Den bör dock inte utsättas för starka syror.

Några olika varianter:

* Akroit: färglös,
* Dravit: brun
* Indigolit: blå
* Rubellit: röd, rosa
(den dyrbaraste varianten)
* Schörl: svart
* Siberit: rödviolett, blåviolett
* Verdelit: grön
(den i smycken vanligaste varianten)

Intensiva kromfärger liksom rent gult förekommer.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 181. ISBN 91-0-010458-2  Orginalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).