Abdyl Frashëri

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Abdyl Frashëri
Abdyl Frashëri.
FöddAbdullah Hysni Frashëri
17 augusti 1839
Frashër, Përmet distrikt, Albanien, då tillhörigt Osmanska riket
Död11 oktober 1892 (53 år)
Konstantinopel, då tillhörigt Osmanska riket
BegravningsplatsIstanbul (1892-1978)
Albanien (1978-)
NationalitetAlbansk
Känd förNationalistisk aktivist som kämpade för Albaniens självständighet.
MakaBallkëze Frashëri
BarnFeridun Frashëri, Halid Frashëri, Midhat Frashëri
SläktingarNaim Frashëri (bror)
Sami Frashëri (Bror)
Mehdi Frashëri (Brorson)
Ali Sami Yen (Brorson)
UtmärkelserTitulli "Hero i Popullit".svg Hero i Popullit

Abdyl Bej Frashëri, född 17 augusti 1839 i Frashër nära Përmet, död 11 oktober 1892 i Istanbul i Osmanska riket, var en albansk-osmansk politiker som kämpade för ett självständigt Albanien. Han var även en av grundarna av Prizrenförbundet.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Huset han växte upp i är idag ett museum.

Frashëri föddes i byn Frashër, nära Përmet i dåvarande Osmanska riket, nuvarande Albanien. Han var äldste sonen till Halid Bej Frashër (1797–1859) och Emine Imrahori (1797–1861). Efter föräldrarnas död flyttade han tillsammans med sina syskon till Ioánnina. 1877 valdes han in i osmanska parlamentet och representerade Ioánnina. Han var bror till Naim och Sami Frashëri, samt far till politikern och en av grundarna av Balli Kombëtar, Midhat Frashëri.[1]

Grundandet av Prizrenförbundet[redigera | redigera wikitext]

Kommittén för försvar av albanernas rättigheter[redigera | redigera wikitext]

De 4 vilajeterna (Kosovo, Scutari, Monastir och Ioánnina), vilka man ville ena.

I december 1877, i en försvagad osmansk stat efter ett flertal revolter i Balkan samt i ett krig mot Ryssland som såg ut att förloras, var man nu rädd att de albanskbebodda områden i osmanska riket skulle annekteras av grannländerna. Tillsammans med sin bror Sami Frashëri samt Pashko Vasa, Jani Vreto, Konstantin Kristoforidhi och ett flertal intellektuella albaner grundade man kommittén för försvar av albanernas rättigheter i Istanbul. Målet var att skapa en albansk autonomi inom osmanska riket genom att ena de albanska vilajeterna Shkodra, Manastir, Janina samt Kosovo.[2][3]

San Stefano[redigera | redigera wikitext]

San Stefanofördraget till vänster, Berlinfördraget till höger.

Efter osmanernas förlust mot Ryssland den 31 januari 1878 skrevs San Stefanofördraget den 3 mars 1878, vilket betydde att de albanska områden inom osmanska riket gavs till Bulgarien, Montenegro och Serbien. Efter fördraget blev Abdyl mer insatt i den albanska frågan och skrev flera artiklar i de turkiska och grekiska tidningarna där han uttryckte sin oro om den albanska befolkningen kring fördraget.[4] Fördraget gillades inte heller av stormakterna, man var rädd att ryssarna fick för mycket inflytande i Balkan och man fick till stånd en revidering av fördraget vid Berlinkongressen.[5]

Prizrenförbundet[redigera | redigera wikitext]

Den 10 juni 1878, efter diplomatiska försök att övertyga de europeiska ledarna om att inte ge de albanska områden till grannländerna, grundade man Prizrenförbundet.[6] Frasheris mål var att ena de albanska vilajeterna och skapa en albansk autonomi inom Osmanska riket för att kunna stå emot grannländerna men det gillades inte av vissa ledare i förbundet och man la ner förslaget.[7] Efter Prizren mötet kom ledarna överens om att organisera kommittér i sina respektive regioner som skulle styras av förbundet. Han återvände till sin hemby och kom i kontakt med Baba Alushi, som hjälpte honom att få med sig dom andra imamerna i södra landet. Han visste att om han skulle få imamerna på sin sida skulle han få med sig folket.

Under flera månader efter Berlinkongressen försökte grekerna få till ett möte med osmanerna om att dela upp Epirus som gavs till dem under Berlinkongressen. Slutligen kom man överens om att ha ett möte den 5 februari 1879. Under denna tid efter att albanerna hört att mötet skulle äga rum träffades albanska ledarna i byn Frashëri. Man skickade en meddelande till osmanerna att man skulle göra allt för att stoppa annekteringen av Epirus. Man höll sedan en annan och större möte i Preveza där nästan alla albanska ledare vare sig muslim eller kristen från Epirus träffades hos Abedin Dino en mäktig albansk politiker. Man man kom överens om att inte överlämna ett enda bit mark vilket man även meddelade osmanerna och hotade med krig. Den 11 januari 1879 skickade de albanska ledarna en meddelande till stormakterna om att man vägrade att ge Epirus till Grekland utan att de kunde gå med på att ge lite mark i Thessalien området. Om inte detta skulle hållas hotade albanerna om att ett krig skulle startas och att de hade en armé på 30 000 som väntar på order och att en annan styrka från norra Albanien skulle komma till hjälp. Efteråt visste osmanerna och grekerna inte hur man skulle gå till väga för man visste att kaos skulle råda om grekerna skulle försöka annektera Epirus. Så man hade en annan möte med osmanerna den 18 mars samma år men man kom inte överens och förhandlingarna bröts ännu en gång. Efter att förhandlingarna avbrutits mellan osmanerna och grekerna reste Abdyl tillsammans med Mehmet Vrioni till de europeiska huvudstäderna för att försöka få stöd för den albanska saken. Man skickade en memorandum där man klagade på att sedan Grekland blivit självständigt 1829 har man försökt att assimilera folket i Epirus. De hävdade även om att Epirus var viktig för den södra delen av Albanien på grund av hamnarna i Preveza, Arta, Parga och Igoumenitsa. Man uppmanade också att befolkningen var mestadels albaner och det vore inte rätt att de och deras mark skulle ges till Grekland. Den 23 augusti 1879 återupptogs möten mellan Osmanska riket och Grekland under medlingen av stormakterna. Möten hölls tills den 17 november utan någon överenskommelse och grekerna hänvisade frågan till maktens skiljedom. England och Frankrike gillade inte Greklands föreslag som innehöll Ioánnina och Metsovo. I denna mötet hade albanerna från Ioánnina två delegater som deltog. Under denna tid avgick Benjamin Disraelis regering och liberalerna tog makten med William Gladstone som premiärminister, en man som albanerna kände en viss oro till på grund att han var kristen pietism. Albanerna var rädda att den nya regeringen skulle ge sitt stöd till Grekland så man skickade en meddelande till sultanen för att få stöd.

I juni 1880 togs den grekiska frågan upp i konferensen i Berlin och den 15 juli hade man beslutat att man skulle ge halva Epirus till Grekland, vilket grekerna accepterade. Osmanerna avvisade beslutet och Abedin Dino som nu var osmanska rikets utrikesminister kritiserade beslutet om att ge Janina till Grekland som han såg vara Albaniens södra huvudstad. Efter flera klagomål från albanernas sida var man rädd att de skulle starta en revolt i södra Albanien och Grekland, så man ändrade sig och gav inte Grekland det som lovats dem. Strax därefter den 26 juli hölls en stor möte i Gjirokaster där albaner från alla delar av landet träffades. Man diskuterade om albanernas situation och om att förbättra befästningarna i Preveza, Larissa och Metsovo. Det fanns två olika grupper inom förbundet den ena var Abdyls grupp och den andra var de så kallade moderaterna som var lite närmare sultanen. Under denna tid ville Janinas guvernör beväpna albanerna men befälhavaren vägrade för han var rädd att vapnen skulle användas mot osmanska riket vilket Abdyl och hans grupp inte gillade. Under denna tid spreds en rykte om att stormakterna kommit överens med Grekland och Osmanska riket om att en del av Epirus skulle ges till Grekland och att osmanerna hade övergett sina positioner för grekerna att ta över. Albanernas oro växte efter ryktet men man var tvungen att hålla huvudet kallt och man kom överens om att inte göra något utan bara vänta in och se vad som händer. Den 31 oktober hölls ännu ett möte i Janina där man uppmanade ledarna att förbereda sig för ett Grekisk invasion av Epirus. Men efter flera om och men hände inget och fransmännen fick uppdraget att fixa problemet med att rita om gränserna. Mitt under denna kris som uppstod mellan albanerna från syd och grekerna lyckades Abdyl ena albanerna från norr i slutet på 1880-talet och försökte skapa ett albansk självstyre där man inrättade en provisorisk regering som sträckte sig genom nästan hela Kosovo och enda ner till Skopje. Man krävde att alla de albanska områden skulle enas och styras enbart av albaner och att skolorna skulle undervisa på det albanska språket och att majoriteten av skatten inte skulle gå till Sultanen utan till det albanska folket samt att alla religioner skulle få ett officiellt erkännande. Efter uppror fick osmanerna nog och skickade en armé på 40 000 man för att sätta stop för förbundet. Förbundets styrkor nedkämpades av osmanska riket i april 1881 och uppemot 4000 fängslades, inklusive Frasheri, som fångades när han försökte passera floden Shkumbin nära Elbasan. Han dömdes först till döden men fick senare straffet minskat till livstids fängelse. Efter fyra år fick han amnesti 1885 och frigavs och levde sina sista år i exil i Istanbul. Under sin tid i exil fortsatte han kämpa för den albanska saken och år 1890 tillsammans med flera intellektuella albaner från Istanbul skickade han ett brev till Francesco Crispi, Italiens premiärminister som var av albansk ursprung. I brevet uppmanade han de europeiska länderna att Albanien skulle få autonomi inom riket eller att det skulle bli ett självständigt kungarike som skulle styras av Fuad Pascha. Fuad var en egyptisk prins med albanska rötter och man valde honom på grund av det och på grund av att han hade utbildat sig i Europa vilket man trodde skulle vara bättre för albanernas relationer med de europeiska länderna.[8][9][10][11]

Död och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Monument på Abydl till vänster och hans bröder i Tirana.

Efter en tids sjukdom somnade han in den 11 oktober 1892 I Istanbul. Frashëri är ihågkommen för sin roll under åren mellan 1878 till 1881 där han kom med iden om att ena albanerna och bilda ett albanska autonomi inom riket. Hans idéer om ett enat Albanien kom att ändra den albanska politiska tänkandet i de framtida generationerna. 1978 efter hundra års jubileet av Prizrenförbundet flyttades hans kvarlevor från Istanbul till Albanien.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Elise, robert (2010) (på engelska). Historical Dictionary of Albania. Scarecrow Press, Inc. sid. 149 
  2. ^ Gawrych, George (2006) (på engelska). The Crescent and the Eagle: Ottoman Rule, Islam and the Albanians, 1874-1913. sid. 44. ”In the Ottoman capital, Abdul helped found and headed a secret organization called The Committe for Defense of the Albanian Rights.” 
  3. ^ Elsie, Robert (2010) (på engelska). Historical Dictionary of Albania. Scarecrow Press, inc. sid. 146. ”In December 1877, together with other Albanian intellectuals, among them his younger brother Sami, he founded the Central Committee for the Defense of the Rights of the Albanian People in Istanbul with a view to obtaining some measure of autonomy for the Albanians within the Ottoman Empire.” 
  4. ^ Elsie, Robert (2010). Historical Dictionary of Albania. sid. 147. ”Following the Russian and Serbian victory over the Ottomans on 31 January 1878 and the Treaty of San Stefano of 3 March 1878, which provided for the annexation of extensive Albanian-speaking territory by the newly autonomous Bulgarian state and the now independent kingdoms of Montenegro and Serbia, Abdyl turned his energy and talent increasingly and more urgently to the Albanian question. It was his articles in Turkish and Greek newspapers that first voiced the concerns and dismay of the Albanian population in the Balkans about the repercussions of the treaty and the Congress of Berlin.” 
  5. ^ Gawrych, George (2006) (på engelska). The Crescent and the Eagle: Ottoman Rule, Islam and the Albanians, 1874-1913. sid. 45. ”Upset by the shift in the balance of power in the Balkans to Russia's clear advantage, the European Powers called for an international conference to review the treaty.” 
  6. ^ Pettifer, James; Tom Buchanan (2016) (på engelska). War in the Balkans: Conflict and Diplomacy before World War I. I.B.Tauris. sid. 106. ”The Albanian nationalist Abdul Frasheri eventually expanded this limited agenda into a national reform programme that sought the unity of all Albanian-speaking peoples and autonomy within the empire.” 
  7. ^ Vickers, Miranda (1995) (på engelska). The Albanians: A Modern History. I.B.Tauris. sid. 32. ”This was rather ambitious, for although the League remained unified over the question of defending Albanian territorial integrity, its conservative and racial elements were deeply divided on the issue of autonomy” 
  8. ^ Zavalani, Tajar (2015) (på engelska). History of Albania. sid. 144. ”Moved by these considerations, the leaders of Albanian League met in Dibra and passed a resolution demandin that the whole of Ottoman territory inhabited by Albanians should form a singel administrative unit; that all high officials should be chosen from among the Albanians; that Turkish and Greek schools (the only one then allowed to exist) should be replaced by albanian schools where pupils would be thought by Albanians in Albania; that the greater part of the taxes collected on Albanian territory should be spent on the spot for maintaning the local administration and improving the lot of the people; and, last but not lest, that complete freedom of religious worship should be officially recongnized.” 
  9. ^ Castellan, Georges (1992) (på engelska). History of the Balkans. sid. 367 
  10. ^ Jelavich, Barbara (1983) (på engelska). History of the Balkans. sid. 366 
  11. ^ Stavro, Skendi (2015) [1967] (på engelska). The Albanian National Awakening. Princeton, New Jersey: Princeton University Press. ISBN 9780691623368. https://books.google.se/books?id=8QPWCgAAQBAJ&printsec=frontcover&dq=skendi+stavro&hl=en&sa=X&ved=2ahUKEwi7nJPzhqPtAhXx-ioKHXrMBzIQ6AEwAnoECAIQAg#v=onepage&q=skendi%20stavro&f=false. Läst 27 november 2020